...man känner att man levt.

Jag är så trött. Minsta lilla rubbning i sömnen gör att den extrema tröttheten från tiden då vi var vakna med Theo i stort sett dygnet runt gör sig påmind. Förstår inte hur vi orkade. Om vi sov så sov vi sittandes, vakandes vid hans sjukhussäng eller på en madrass bredvid, som på nålar, ifall han skulle få krampanfall, kräkas i sömnen eller sluta andas. Vi visste ju att han skulle kunna lämna oss när som helst under de här tio månaderna och min största önskan var att få vara med där vid hans sida så han slapp dö ensam. Allt detta innebar som ni säkert förstår inte alls mycket sömn och den sömnbristen gör sig än idag påmind. Min själ är riktigt trött. Min kropp också. Men det är först när jag slappnar av som jag riktigt känner hur trött jag är.

Att så ha en liten gör ju sitt till, även om den sömnbristen inte ens går att jämföra. Idag kan man ju slappna av på ett helt annat sätt.

Jag läste idag att det är först när man törs leva man känner att man levt. Precis så känns det.

Gör oss klara för en lång promenad i solen.
Kram