Snart den 7:de

Det märks att det börjar närma sig den 7:de igen. Känner mig inte så påverkad den här gången men mitt undermedvetna säger annat. Har haft några jobbiga nätter med mardrömmar nu. Hela tiden om maktlöshet, om att så gärna vilja men inte kunna hjälpa. Jag hör honom skrika men hittar honom inte. Han skulle ha blivit sex år min stora kille.

Så snart jag slutat amma ska jag ta upp mina planer på att via barncancerfonden stå för måndagsfika på avdelning 16b i Linköping. Att finnas där och prata med de föräldrar som bor där tillsammans med sina cancersjuka barn någon gång då och då är väl det minsta man kan göra.

kram

Trygghet

Sitter ute på landet och känner lugn. Det har varit ganska mycket på sistone. Jag har haft svårt att ta mig tid till att stanna upp och njuta av den stund jag befunnit mig i. Fokus har hela tiden legat på det som komma ska, vilket i sin tur gjort varje liten grej till ett måste som ska genomföras snarast möjligast. Har man väl hamnat där har man sedan länge glömt bort att njuta av de små sakerna.

Inatt han jag bli irriterad. Milla vaknade när jag skulle gå och lägga mig och hon fick därför sova bredvid mig i sängen. Jag sover inte speciellt bra med henne så tätt inpå men det är ändå bättre än att behöva gå upp ur sängen varje gång hon vill ha napp eller uppmärksamhet. När jag väl somnat börjar M som ligger på madrass nedanför att snarka. (därav irritationen). Innan jag kom på att; tänk om jag inte hade någon som snarkade bredvid mig om nätterna. Tänk om det var helt tyst, att jag var helt ensam. Att då känna Millas värme och höra M´s snarkningar blev en trygghet. En trygghet som övervinner all ensamhet i världen. Så tacksam för det!

En chans jag måste ta

Det är konstigt vad man ska behöva gå igenom för att komma till insikt. Min väg har varit allt annat än enkel och rak men jag börjar inse nu vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Jag har sprungit på anställningsintervjuer den senaste tiden (tre till antalet för att vara exakt.) men inget har känts riktigt bra. När jag blivit erbjuden arbete har jag plötsligt förstått hur mycket tiden hemma med Milla betyder för mig. Separationsångesten har talat om för mig att jag inte är redo att ta steget ut i arbetslivet ännu. Fortfarande har jag många dagar kvar att vara mammaledig på.

Någon gång måste jag tillbaka ut i "vuxenlivet", men även här har pusslet nästan lagts helt klart den sista månaden. Jag vill skriva, det är ett behov jag har och som jag måste få utlopp för. Men jag är inte så säker på att det är meningen att jag ska göra det professionellt. Istället har mitt spring till diverse arbetsgivare fått mig att inse att jag vill byta bransch. Att det nog är dags att börja plugga igen.

Tre år i skolbänken är egentligen ingen tid om man får det arbete man vill ha, som man trivs med och som ger någonting tillbaka. Jag tror att var och en av oss är menade att göra en viss sak här i livet. Jag är ganska säker på att jag har hittat min nu. Det tog ett tag men jag var tvungen att gå igenom en hel del för att förstå, för att inse. Bättre sent än aldrig. Den här chansen missar jag inte.

Möjligheten i problemet

Det är svårt, men klarar man av att se möjligheten i det negativa tror jag inte bara att man växer som människa och stärker sitt självförtroende utan att man även kan bemästra nästa motgång på ett oövervinnerligt sätt. Närhelst jag står inför något jobbigt tänker jag på det vi har behövt gå igenom och hur vi trots allt det svåra faktiskt fungerar idag. I den jämförelsen bleknar allting annat och "problemet" känns inte längre lika stort.

Jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt plan. Jag vet att jag klarar av mer än vad jag tror och självförtroendet har stärkts förvånadsvärt mycket. Än finns mycket kvar att jobba på men det är väl det som kallas att växa och utvecklas, att leva, och det vill jag aldrig sluta göra.

Idag har vi fått mycket gjort. Hela veckan har varit hektisk. Bland annat har jag varit på anställningintervju, bokat in möten för mina "framtidsplaner", kollat på kyrka och fixat kring lite annat bröllopsmässigt, dessutom står ju alltid träning på schemat och så mycket, mycket gos med Mills. Nu återstår bara slutspurten av denna vecka och det är idel roligheter som väntar. Hoppas ni haft en bra vecka ni också.

Nu e vi trötta. Stor kram.

"Den gudarna älskar dör ung".

Kärleken till och från ett barn

Värmen av att vara nära når djupt. Snabba andningar lugnar. Okontrollerade rörelser överraskar. Ett enda leende kastar ogenomträngligt ljus över alla mörka tankar och känslor. Som en lysande stjärna tusentals mil härifrån som tränger undan mörkret i djupaste avgrunder.

Det är en bottenlös kärlek. En känsla av helt villkorslös värme och gemenskap. Som en sista proviant som delas lika i ett svältande tillstånd. Kärleken är en ängels leende ansikte vars utbredda vingar skyddar från ihärdig blåst och isbitande kyla. Jag snålar inte med min kärlek eftersom den aldrig kan ta slut. Ju mer jag ger desto mer får jag tillbaka. Det är ett berusande tillstånd där allting annat tenderar att blekna i jämförelse. Det är en känsla som fyller ett tidlöst rum dit ingen annan än vi få som har tillstånd når.

Det finns andra typer av kärlek. Gudomliga och storslagna känslor som fyller och värmer men som ändå inte når så djupt som kärleken till och från ett barn. Det är den kärleken som får mig att växa och hela tiden vilja bli en bättre människa. Det är den enda känsla som kan få mig att känna mig fullkomlig.