Inget är som väntans tider!!!

Så var det då äntligen veckan D! Inget är väl som väntans tider. (falskt leende) Nä, jag ska inte klaga men det känns som om jag redan gått över tiden med flera veckor. Tror mest det har att göra med att jag vill ha förlossningen gjord. Jag fungerar så. Är det något jobbigt som väntar så vill jag gärna ta tag i det nu på en gång, istället för att gå och tänka, invänta och våndas. En förlossning är ju ändå en förlossning och inget man riktigt ser fram emot på samma sätt som en frukostbrunch på Grand. (Vilken, nu när vi ändå är inne på ämnet, var jättetrevlig. Tack fina sällskapet som var med.)

Har ett nytt irritationsmoment, ja förutom alla lejonhanar som äter upp de söta små ungarna för att få honornas acceptans!!! (kan ha sett ett naturprogram i helgen). Irritationsmomentet heter Jakob Öqvist på Vakna med the Voice. Kan man bli mer korkad? Svar ja, om man heter Anna Anka, annars är det nog svårslaget. Annars har helgen varit väldigt lugn med lite fika, några filmer, mycket skratt. Ja, en helt vanlig helg helt enkelt.

Idag blir det efter morgonkaffet en sväng till gymmet. Trevlig måndag goa vänner!

Antiklimax

Fredag och mannen fyller år. Blir lite kalas framåt kvällen annars får vi nog ta det lite lugnt idag så "farbrorn" och hans tjocka brud mäktar med. Grattis på 35-års dagen älskling!

Jag har funderat lite på det här med graviditet och att kroppen förvandlas så abnormt och abrupt. Det är ju långt ifrån bara magen som ändrar karaktär. Måste säga att jag tycker att graviditet är jättefint...på andra men när man är mitt uppe i det själv är det inte lika enkelt att ta till sig av det fina. Det blir lätt lite av ett antiklimax när man får komplimanger om hur vacker man är, hur man lyser och samtidigt kliar sönder benen på grund av graviditetsklåda, svettas och andas som man befunnit sig mitt i en klimakterieövergång, har ont i magen av förstoppningen, i ryggen av foglossningen och sliter sitt glanslösa hår över skosnöret som precis gick upp och som på något sätt måste knytas igen.

Så till er som gett mig komplimanger som jag kanske varit en aning dålig på att ta till mig...förlåt. Jag blir glad, jätteglad...egentligen!

Trevlig helg fina vänner!

Det skulle inte förvåna mig...

Så var vi inne i oktober månad. Inte klokt egentligen, men på det stora hela går det otroligt snabbt. Med oktober kom tydligen även höstregnet. Men som vanligt gör det mig ingenting eftersom det i mina ögon enbart höjer mysfaktorn.

Dagen bjuder egentligen inte på så mycket mer än att bilen ska lämnas in. Jo då, vi blir billösa, förhoppningsvis bara något dygn eftersom det inte är några större grejer som ska fixas men om bebis känner på sig detta och har ett uns av Martins "humor" blir det ännu en taxiresa upp till förlossningen. Jag som fortfarande inte kommit över den stackars taxichauffören jag för snart sex år sedan gjorde så nervös.

Ännu roligare blir det när jag får be taxichauffören svänga förbi Harrys påväg upp till förlossningen eftersom Martins stundande 35-årsdag ska firas med grabbarna där ikväll. Ni ser gott folk, det skulle inte förvåna mig.

Nu frukost. Kram till er alla!

En lättretad moralkärring

Det är officiellt...jag har blivit en irriterad, hormonsprudlande moralkärring med få eller total avsaknad av cencurfilter för vad som må sägas! Det har hållt i sig ett tag, jag har gått och blivit irriterad över små saker. Skällt ut sönderkokta potatisar, felbäddade sängar, en stackars fluga som härom dagen gjorde det till sitt livsmission att förfölja mig från rum till rum, ja och så Martin. Men nu har jag tagit det ett steg längre.

Jag säger det bara en gång. Ingen plingar på mig när jag går/vankar fram på trottoaren för att denne ska kunna cykla förbi. Trottoar gott folk där går man. Wikipedias definition säger så här: Trottoar fungerar som en sorts gångbana. Denna är ej upplåten för motorfordon utan är normalt enbart avsedd för fotgängare. Vid mer trafikerade gator kan det ibland finnas mer upphöjda och extra breda trottoarer. På denna sorts trottoarer brukar det ibland vara tillåtet att cykla. Om så är fallet är cykelbanan utmärkt med skylt för antingen cykelbana eller kombinerad gång- och cykelbana.

Så det så!

Ett år och fem månader.

Det slog mig just att det var den 28:de igår. För inte så länge sedan var detta ett datum som med vånda väntades in. Ett datum som kom med ångestladdade minnen. Ett datum jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till. Idag är det den 29:de och gårdagen kom och gick relativt obemärkt förbi. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det heller. Jag antar att man kan se på det med två olika ögon. Å ena sidan tyder det väl på att sorgen bearbetats, accepterats i viss mån, å andra är jag rädd att om ytterligare ett år och fem månader inte komma ihåg alls. Igår var det ett år och fem månader sedan Theo somnade in i sin säng. Ett år och fem månader sedan jag sist såg honom (vid liv).

Min älskling hade nästan varit sex år gammal nu, redan idag sett fram emot julafton och med all säkerhet tjatat på mig att åka till sjukhuset och hämta hans syskon. Min ängel.

Det var också nästan ett år och fem månader sedan jag fick en ny bekantskap med "mannen vid graven bredvid", om man får vara så fyndig att kalla honom för det. Mannen miste för närmare fyra år sedan sin dotter. Vi sågs ofta vid våra barns gravar det första halvåret efter att Theo begravts. Bytte några artighetsfraser och försök till uppmuntrande ord mellan två föräldrar som mist.

I år har jag inte sett till honom alls, inte förrän i förrgår. Han satt där på knä och grät lika ohämmat, lika hjärtskärande djupt som första gången jag såg honom sitta där. Missförstå mig rätt nu, jag vet att vi alla sörjer olika men jag tycker det är så synd att efter fyra år fortfarande befinna sig i en så till syntes komplicerad sorg. Jag hoppas innerligt att jag har fel och att det är så att han tillåter sig att känna där vid graven och att han i livet utanför kyrkogården accepterat sin sorg, att bilden då ser annorlunda ut. Jag hoppas, för komplicerad sorg är förtärande, förstör oss innifrån och släpper inte taget om oss utan vidare hjälp utifrån. Jag vill hjälpa honom, inte att sluta sörja, dit kommer vi föräldrar som överlevt våra barn nog aldrig, men att sörja på ett annat sätt, på ett sätt som inte förstör, förtär och har sönder.

Tisdag idag och en dag närmare bebis, när nu bebis känner för att komma ut?!

Höstmåndag

Och så var det måndag och en ny vecka. En ny vecka som kommer med höstväder så som det ser ut just nu. Mig gör det ingenting. Jag stannar gärna inne, sjunker djupare ner i soffan, drar en filt över mig och kollar de sista Harry Potter filmerna, börjar på en ny bok, skriver något inlägg. Blir höst-/mysmåndag och inte många knop för min del.

Ska försöka njuta av lugnet runtomkring, av att faktiskt kunna disponera tiden så som jag själv vill. Njuta av att bara ha mig själv att tänka på och så klart av sparkarna i magen. Snart är allt det ett minne blott...igen. Har längtat länge efter att få bli mamma...igen. Börja om från början och genom spädbarnsåldern njuta av det nya men samtidigt minnas det redan upplevda. Kanske inte blir det enklaste men just nu känns det bra. Jag vet att Theo förstår.

Trevlig höstmåndag fina vänner.