Dom säger att hörseln är det sinne som sist överger oss. Att man kan få reaktioner på saker som sägs från svårt sjuka människor långt efter att andra sinnen lagt av. Det får mig att fundera över hur mycket min älskling hörde innan han till slut somnade in. Hur mycket uppfattade han där han låg de sista sex veckorna när sinne för sinne slutade att fungera för att till slut lämna honom helt. Det är en både skrämmande och värmande tanke. Att hörseln fungerade när alla hans andra sinnen slutat betyder ju ändå att han hörde mig när jag berättade för honom hur mycket jag älskade honom, om och om igen. Å andra sidan kanske han också hörde oss prata om det oundvikliga.
Det är så många frågor kring allt som hände våran sista tid tillsammans och som jag så gärna skulle vilja ha svar på. Att acceptera obesvarade frågor som ofta uppkommer till följd av avslutade förhållanden, orättvisa beteenden eller av den karaktär som när någon rycks ifrån oss, plötsligt eller utdraget, är bland det svåraste som finns.
Det krävs en hel del arbete. Just nu är jag inget vidare på detta arbete. Det känns som jag tagit ett par steg tillbaka.
måndag, augusti 31, 2009
fredag, augusti 28, 2009
Meningen med smärta
Smärta är något biologiskt. Den vill skydda och varna mot dödliga faror. Det bekräftar de sällsynta människor som inte känner smärta och som endast har ett väldigt kort liv. I våra dagar skjuter smärtan högt över målet. Den outhärdliga smärtan hos en cancersjuk i slutstadiet är dock helt och hållet meningslös och kan endast liknas vid den syn som slår oss om man förde de döda till gravplatserna med blinkande ljus och sirener. Smärta har en mening bara så länge man har en möjlighet att tillfriskna. Smärtan vi fick se och uppleva i vår sons ögon är därför helt och hållet grym. Jag arbetar fortfarande på att försöka hitta meningen med den. Något jag antagligen kommer att få fortsätta göra.
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
Meningen med smärta
Smärta är något biologiskt. Den vill skydda och varna mot dödliga faror. Det bekräftar de sällsynta människor som inte känner smärta och som endast har ett väldigt kort liv. I våra dagar skjuter smärtan högt över målet. Den outhärdliga smärtan hos en cancersjuk i slutstadiet är dock helt och hållet meningslös och kan endast liknas vid den syn som slår oss om man förde de döda till gravplatserna med blinkande ljus och sirener. Smärta har en mening bara så länge man har en möjlighet att tillfriskna. Smärtan vi fick se och uppleva i vår sons ögon är därför helt och hållet grym. Jag arbetar fortfarande på att försöka hitta meningen med den. Något jag antagligen kommer att få fortsätta göra.
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
torsdag, augusti 27, 2009
Framtung
Lina: Här kommer ännu en bild. Jag kallar den för "Tjockis provar fiskelyckan" eller varför inte "gravid söker napp"Kram
Klander, förödmjukelse och erkännande
Visst är det underligt att det är så betydligt mycket enklare att minnas klander och förödmjukelse framför erkännande. Varför är det så? Jag har hur som helst bestämt mig för att inte fästa mig vid varken klander eller beröm från människor som inte betyder någonting för mig. Som ändå är mig likgiltiga. Det är svårt men det går. Alla har vi våra synpunkter och åsikter. Det gäller bara att veta när man ska tala om dem eller helt enkelt hålla tyst.
För många verkar det alltför enkelt att vräka ur sig förödmjukelser kring människor som står borta i periferin, som man inte känner. Är det då inte bättre att lägga denna kraft på att ge beröm åt dem man har närmare, som faktiskt betyder någonting?
Jag sparar på energin, man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Men måste medge att jag har svårt att förstå vissa personers beteenden. Klander och förödmjukelse verkar även fungera som en klätterställning för att för egen del vinna högre ställning på andras bekostnad. Och när någon i den nära omkretsen använder detta tillvägagångssätt för att själv "må bättre" blir det genast problem. Ska man ta avstånd, ifrågasätta eller bara vänta tills det förhoppningsvis blåser av? Jag vet att den här människan förstår bättre men gör det saken bättre eller sämre?
Saknar så det smärtar de bekräftande ord jag fick från min son oavsett om det gällde klädval, matlagning eller alldagliga kommentarer av sann och ren kärlek. Det var ord som gick rakt in i hjärtat. Ord att lita på!
Ta hand om er. Kram
För många verkar det alltför enkelt att vräka ur sig förödmjukelser kring människor som står borta i periferin, som man inte känner. Är det då inte bättre att lägga denna kraft på att ge beröm åt dem man har närmare, som faktiskt betyder någonting?
Jag sparar på energin, man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Men måste medge att jag har svårt att förstå vissa personers beteenden. Klander och förödmjukelse verkar även fungera som en klätterställning för att för egen del vinna högre ställning på andras bekostnad. Och när någon i den nära omkretsen använder detta tillvägagångssätt för att själv "må bättre" blir det genast problem. Ska man ta avstånd, ifrågasätta eller bara vänta tills det förhoppningsvis blåser av? Jag vet att den här människan förstår bättre men gör det saken bättre eller sämre?
Saknar så det smärtar de bekräftande ord jag fick från min son oavsett om det gällde klädval, matlagning eller alldagliga kommentarer av sann och ren kärlek. Det var ord som gick rakt in i hjärtat. Ord att lita på!
Ta hand om er. Kram
onsdag, augusti 26, 2009
Paradoxalt nog
Peter Noll menar: Vi lever livet bättre och riktigare om vi lever livet så som det är, det vill säga, i ständigt medvetande om dess tidsbegränsning. Längden av den utmätta tiden spelar då egentligen ingen som helst roll eftersom vi alla går miste om evigheten.
Vi vet alla vad som väntar och att vi måste dö, men eftersom vi inte vet tidpunkten bortser vi från detta faktum och föredrar istället att ägna oss åt triviala vardagsproblem. Våra liv kan därför ofta kännas meningslösa. Den som ska dö snart delar dock aldrig denna känsla. Det verkar paradoxalt nog som om dödsmedvetenheten ger livet dess verkliga mening.
Jag vet, jag har snöat in lite på döden och döendet men det är ett ämne som fascinerar. Speciellt eftersom min erfarenhet av att ha kommit den så nära gett mig inblick i hur pass rädda folk i min omgivning är för detta faktum. För mig är det ofattbart hur man kan leva ett liv utan att tänka på "fortsättningen" som om den aldrig skulle komma, som om man skulle skonas.
I natt lurade jag den där John Blund...eller kanske snarare mig själv. Har ju som bekant haft svårt att somna. Efter timmar av plågande av och an blir man ju hungrig vilket lett till ett par skedar yoggi varpå jag somnat som en stock. Igår kväll var jag förutseende nog att ta denna yoggi innan jag gick och la mig vilket otroligt nog resulterade i en nästan helt ostörd sömn hela natten. Psykologiskt? Antagligen, men pigg är jag.
Tack för alla namnförslag, nu gäller det bara att komma överens!!! Om omkring sex veckor vet vi. Kram
Vi vet alla vad som väntar och att vi måste dö, men eftersom vi inte vet tidpunkten bortser vi från detta faktum och föredrar istället att ägna oss åt triviala vardagsproblem. Våra liv kan därför ofta kännas meningslösa. Den som ska dö snart delar dock aldrig denna känsla. Det verkar paradoxalt nog som om dödsmedvetenheten ger livet dess verkliga mening.
Jag vet, jag har snöat in lite på döden och döendet men det är ett ämne som fascinerar. Speciellt eftersom min erfarenhet av att ha kommit den så nära gett mig inblick i hur pass rädda folk i min omgivning är för detta faktum. För mig är det ofattbart hur man kan leva ett liv utan att tänka på "fortsättningen" som om den aldrig skulle komma, som om man skulle skonas.
I natt lurade jag den där John Blund...eller kanske snarare mig själv. Har ju som bekant haft svårt att somna. Efter timmar av plågande av och an blir man ju hungrig vilket lett till ett par skedar yoggi varpå jag somnat som en stock. Igår kväll var jag förutseende nog att ta denna yoggi innan jag gick och la mig vilket otroligt nog resulterade i en nästan helt ostörd sömn hela natten. Psykologiskt? Antagligen, men pigg är jag.
Tack för alla namnförslag, nu gäller det bara att komma överens!!! Om omkring sex veckor vet vi. Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)