Stora frågetecken...

Idag satt jag på bussen och mindes några händelser på sjukhuset när tiden med Theo var som värst. Vi tacklade mycket av våran sorg, hjälplöshet och oro med skratt. Befängt kan låta men det var rent av livsavgörande i många situationer. Dessutom ville vi skratta med Theo den tid vi hade kvar, få honom att, trots många svåra stunder och sjukhusmiljö, le och känna att vi faktiskt kunde må ok under omständigheterna.

Med risk för att ni kommer sätta stora frågetecken kring min psykiska hälsa tänker jag försöka återberätta två händelser jag minns särskilt väl. Den ena på uppvaket efter att Theo fått sin sond inopererad i magen. En liten knapp med en lång och smal slang som gick rakt in i magsäcken. Genom den matade vi Theo med sondmat en gång i timmen, vilket var ganska besvärligt till en början. Vi satt där nere på uppvaket mitt i natten, jag och Martin. Viktigt att komma ihåg är att vi inte sovit ordentligt på flera dygn och var liksom efter varje ingrepp jätteoroliga för hur Theo skulle må när han vaknade upp.

Post op. är inget roligt ställe att vara på. Många väldigt sjuka och nyopererade människor ligger där för att vakna upp. Förutom jämmer och obehagliga stön av smärta är det tyst och stämningen minst sagt dämpad. Theo sov fortfarande och vi tittade på slangen han hade fått i magen. Plötsligt säger Martin. ”Hur fan ska vi få in köttbullarna där”? Jag som tänker i bilder fick tydliga illustrationer av hur vi desperat försökte trycka in diverse maträtter genom den där lilla slangen och som på alla ställen man inte ska/får skratta brast det helt och hållet. Helt omöjligt att sluta. (Trots systrarnas iskalla och något förbluffande blickar).

Den andra händelsen var i väntrummet uppe på strålbehandlingen. Vi väntade på att Theo skulle strålas klart tillsammans med andra anhöriga och cancersjuka patienter som väntade på sin tur. Även här är stämningen en aning dämpad och nedstämd. Det var vinter och julsånger spelades på låg nivå i rummet. Så säger Martin högt och ironiskt: ”Den här sången är väl ändå ganska opassande” och syftar på Jul, jul strålande jul, som precis börjat strömma ur högtalarna. Gissa om jag skrattade så jag tjöt. Tårar är nog ganska vanligt på både dessa ställen, dock inte till följd av två ”vuxna” föräldrar som i väntan på sin cancersjuka sons avklarade behandling halvligger över stolar och bord i desperata försök att dölja skrattet för en något moloken omgivning.

Tack Martin för din sjuka humor. Den har helt klart varit avgörande för min överlevnad. (Tack också till alla ni andra som fick/får mig att skratta och le under en svår tid).

Och de säger att reklam inte påverkar...

Jag kanske klagar lite väl mycket för tillfället, men det är svårt att låta bli när minsta lilla tenderar att påminna om Theo och det vi gått igenom. Jag är kanske dessutom extra känslig just nu när årsdagen närmar sig. Hur som helst: Det går en radioreklam på Rix FM som får mig att reagera. Det är en pojke som ropar på mamma. Han låter precis som Theo! Första gången jag hörde reklamen stannade hjärtat. Jag trodde jag hörde i syne. (om man nu kan säga så) Att jag blivit galen. Var tvunget att kolla med de andra om de hört samma sak eller om det bara var jag. Jag blir påmind om både saknaden av honom och saknaden av den mamma jag en gång var. Det var så länge sedan jag kallades för mamma. Det måste vara världens mest underbara benämning och något som inte ska tas förgivet. Det blir så otroligt tyst och tomt om dom orden skulle försvinna.

Måndag igen och jag känner mig lite som ett rastlöst kaos. Många känslor i omlopp. Hoppas det lugnar ner sig. Till kvällen ska jag hem och revidera bröllopsbudgeten. Jag är inte bara sambo med en levande almanacka utan miniräknare också. Han kommer väl till pass vid såna här tillfällen. Vi var och tittade på Sörby Herrgård i helgen och förutom priset så passar det oss som handen i handsken. Vi får se vad plånboken säger.

Ha en bra dag trots regn. Kram.

En "blank" dag

Och så var det söndag. Har haft en riktigt bra helg. Gårkvällen var mycket trevlig med galet sällskap, många och hysteriska skratt på balkongen (tack tjejer), Tv-seriesignaturtävling (som jag och Jessica oväntat vann - dags att skaffa sig ett liv kanske), ett oplanerat besök i Åby (nykter = chaufför) och så, så klart (mongo)dans på Bomull. En rolig kväll som gav energi.

Idag har jag bara varit. Blir lite segt fast man inte dricker alkohol. Vädret är kanon vilket resulterat i en behövlig långpromenad och långfika på Fräcka i solen. Planerar in ett besök på gymmet men det är också det enda jag ska göra idag. Martin åkte precis upp till Stockholm och Hammarby så jag får några timmar för mig själv.

Inga konstiga eller jobbiga tankar idag. Det är skönt med "blanka" dagar. Inget att ha dåligt samvete för har jag lärt mig. Att jag inte ständigt tänker på min ängel eller gråter oavbrutet och hejdlöst betyder inte att jag saknar mindre. Istället är det ett tillfälle att samla ork och kraft till kämpigare och mörkare tider. Har hälsat på honom idag och det är otroligt fint där uppe. så här års. Att kliva in genom de där grindarna är som att lämna världen, tid och tempo bakom sig. Här råder ingen stress. Bara fullständigt lugn och tystnad. Solen skiner och det doftar vår.

Susanna, om du läser det här: Såg dig på Fräcka idag och vill bara gratulera till magen.
Ha det bra alla. I morgon är det måndag och jobb igen. Kram

Förföljd

Promenad och spinningpass avverkat. Det är skönt att få rensa både kropp och tankar. Det behövdes idag då jag drömt om de monitorer som höll koll på Theos alla värden när han precis opererat bort den "stora" tumören i huvudet. Det var fruktansvärt. Man gör inget annat än tittar på de där kurvorna. Dag som natt. Hoppar till när något värde sjunkit eller ökat onormalt mycket och monitorn larmar. Det är konstigt men efter ett tag blir det där ljudet och kurvornas dans en sorts vardag. En trygghet. Inatt förföljde de mig. Inget skönt uppvak.

Hur som helst. Dags för en dusch och lite vila innan det blir dags för eftermiddags- och kvällsbestyren. Ser fram emot en trevlig kväll i gott sällskap.

Vi hörs imorgon.

Thank God it´s friday...

Äntligen fredag och ännu en arbetsvecka är (strax) avklarad. Extra skönt är det eftersom helgen för med sig en himla massa roligheter. Att näst vecka bara är tre dagar lång (rent arbetsmässigt sett är bäst att tillägga) gör inte saken sämre.

Ikväll blir det bio igen. Har en dejt med ”mannen”. Vi ska se ”Änglar och Demoner”. Skulle inte bli helt överraskad om det blir ett Munken-besök efter det. I morgon är det fullt upp med både träning, Theo-besök, festlokalspaning och så en liten tillställning hemma hos oss för Västindiengänget och deras bättre hälfter. (om jag får säga det själv, men jag antar att jag har medhåll från tre andra brudar)

I onsdags var vi på ett andra ultraljud för att se om bebis växer som hon ska. Och det gör hon tydligen. Tyvärr var sköterskan vi hade väldigt stressad och stånkade och stönade över att bebis inte låg still där inne när hon skulle mäta och ta kort. Man tycker att man på en sån arbetsplats borde veta att bebisar gör som bebisar vill. Jag är mest glad över att bebis fungerar och rör sig där inne. Hur som helst, bebis hade både hjärta, hjärna, två ben och två armar (tyckte jag såg en liten snopp också men det kan lika gärna ha varit något helt annat eller rent av en synvilla).

I onsdags var det också på dagen sju år sedan Martin och jag träffades för första gången. Jag bor ju ihop med denna levande almanacka så jag vet sånt. Sju år, herregud!! Hur som helst: Thank God it´s Friday!

Jag undrar...

Jag förstår inte varför jag så envist ska se Grey´s Anatomi. Brukar sluta med att jag gråter och blir helt slut. Igår var definitivt inget undantag. Igår var extra känsligt och personligt, kände igen så mycket från den flicka som låg på dödsbädden och drog sina sista andetag. Jobbigt att ens skriva om. Minnen och tankar bubblar så lätt upp till ytan. Jobbiga minnen och frågeställningar från våra sista sex veckor tillsammans. Känsliga läsare (mamma) kanske borde sluta läsa här...

Jag undrar om han visste att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Den sista tiden är väldigt jobbig att tänka på. Det är så svårt att veta hur närvarande han var.

Talet försvann först, vilket är grymt eftersom det var det han hade kvar när kroppen inte riktigt ville efter operation, strålning och cellgifter. Han var alltid så vältalad, duktig och rolig genom sina ord. Sen försvann styrka i både ben och armar. Han bara låg där och tittade upp på oss ibland när vi vände på honom för att han inte skulle få för ont av att ligga i ett och samma läge hela tiden. Hans rygg blev så stel och jag ser fortfarande hans plågade ansiktsuttryck när vi skulle ta upp honom. Tillslut försvann även det. Han tittade med halvöppna ögon men blicken var tom. Jag undrar om han såg alls de sista veckorna. Han ryckte till när jag rörde vid honom som om han först då insåg att jag var där. Käkarna bet ihop så hårt som en sorts kramp som inte gav med sig. Han kunde inte reglera värme eller kyla. Han svettades något enormt men var så kall. Alltihop var tumörernas fel. Tumörerna som växte och tog över hans lilla hjärna och rygg.

Jag minns hur hans hjärta slog snabbare och snabbare. Det arbetade så hårt. Hans andning blev mer och mer ansträngd och oregelbunden. Han hade glömt bort hur man svalde. Och i och med att hans käkar krampade rann saliven ner i lungorna vilket resulterade i lunginflammation. Det överlevde han bara i ett och ett halvt dygn. Vid det här laget hade hans inre organ också slutat fungera. Brun vätska rann ur hans sond i magen som ett tecken på det. Han kunde knappt andas och fick dagligen morfin för eventuell smärta. Vi visste ju inte hur mycket han kände, hur mycket han tänkte eller förstod men ville inte att han skulle lida. Allt som allt tog det sex veckor från sista anfallets första kramp till att hans kropp som arbetat så hårt och så länge med sjukdomen helt brutits ner och slutade fungera och blev tyst.

En fyraåring som skulle vara så full av liv. Bilden av min son de sista veckorna är grym och kommer alltid förfölja mig. Den finns där när jag ser friska barn springa omkring leende på fungerande lemmar i total bekymmerslöshet. Den finns där där andra föräldrar klagar över snoriga och förkylda barn. Den finns där så fort jag blundar. En mamma ska inte behöva önska och be om att hennes son ska få dö för att han ska få slippa lida. Det sätter spår i vem som helst. Han var stark min lilla krigare. Men inte ens den starkaste rår på den här hänsynslösa sjukdomen.

Så jag undrar visste han om att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Jag hoppades länge på mirakel men förstod vad utgången skulle bli ganska länge.