En "blank" dag

Och så var det söndag. Har haft en riktigt bra helg. Gårkvällen var mycket trevlig med galet sällskap, många och hysteriska skratt på balkongen (tack tjejer), Tv-seriesignaturtävling (som jag och Jessica oväntat vann - dags att skaffa sig ett liv kanske), ett oplanerat besök i Åby (nykter = chaufför) och så, så klart (mongo)dans på Bomull. En rolig kväll som gav energi.

Idag har jag bara varit. Blir lite segt fast man inte dricker alkohol. Vädret är kanon vilket resulterat i en behövlig långpromenad och långfika på Fräcka i solen. Planerar in ett besök på gymmet men det är också det enda jag ska göra idag. Martin åkte precis upp till Stockholm och Hammarby så jag får några timmar för mig själv.

Inga konstiga eller jobbiga tankar idag. Det är skönt med "blanka" dagar. Inget att ha dåligt samvete för har jag lärt mig. Att jag inte ständigt tänker på min ängel eller gråter oavbrutet och hejdlöst betyder inte att jag saknar mindre. Istället är det ett tillfälle att samla ork och kraft till kämpigare och mörkare tider. Har hälsat på honom idag och det är otroligt fint där uppe. så här års. Att kliva in genom de där grindarna är som att lämna världen, tid och tempo bakom sig. Här råder ingen stress. Bara fullständigt lugn och tystnad. Solen skiner och det doftar vår.

Susanna, om du läser det här: Såg dig på Fräcka idag och vill bara gratulera till magen.
Ha det bra alla. I morgon är det måndag och jobb igen. Kram

Förföljd

Promenad och spinningpass avverkat. Det är skönt att få rensa både kropp och tankar. Det behövdes idag då jag drömt om de monitorer som höll koll på Theos alla värden när han precis opererat bort den "stora" tumören i huvudet. Det var fruktansvärt. Man gör inget annat än tittar på de där kurvorna. Dag som natt. Hoppar till när något värde sjunkit eller ökat onormalt mycket och monitorn larmar. Det är konstigt men efter ett tag blir det där ljudet och kurvornas dans en sorts vardag. En trygghet. Inatt förföljde de mig. Inget skönt uppvak.

Hur som helst. Dags för en dusch och lite vila innan det blir dags för eftermiddags- och kvällsbestyren. Ser fram emot en trevlig kväll i gott sällskap.

Vi hörs imorgon.

Thank God it´s friday...

Äntligen fredag och ännu en arbetsvecka är (strax) avklarad. Extra skönt är det eftersom helgen för med sig en himla massa roligheter. Att näst vecka bara är tre dagar lång (rent arbetsmässigt sett är bäst att tillägga) gör inte saken sämre.

Ikväll blir det bio igen. Har en dejt med ”mannen”. Vi ska se ”Änglar och Demoner”. Skulle inte bli helt överraskad om det blir ett Munken-besök efter det. I morgon är det fullt upp med både träning, Theo-besök, festlokalspaning och så en liten tillställning hemma hos oss för Västindiengänget och deras bättre hälfter. (om jag får säga det själv, men jag antar att jag har medhåll från tre andra brudar)

I onsdags var vi på ett andra ultraljud för att se om bebis växer som hon ska. Och det gör hon tydligen. Tyvärr var sköterskan vi hade väldigt stressad och stånkade och stönade över att bebis inte låg still där inne när hon skulle mäta och ta kort. Man tycker att man på en sån arbetsplats borde veta att bebisar gör som bebisar vill. Jag är mest glad över att bebis fungerar och rör sig där inne. Hur som helst, bebis hade både hjärta, hjärna, två ben och två armar (tyckte jag såg en liten snopp också men det kan lika gärna ha varit något helt annat eller rent av en synvilla).

I onsdags var det också på dagen sju år sedan Martin och jag träffades för första gången. Jag bor ju ihop med denna levande almanacka så jag vet sånt. Sju år, herregud!! Hur som helst: Thank God it´s Friday!

Jag undrar...

Jag förstår inte varför jag så envist ska se Grey´s Anatomi. Brukar sluta med att jag gråter och blir helt slut. Igår var definitivt inget undantag. Igår var extra känsligt och personligt, kände igen så mycket från den flicka som låg på dödsbädden och drog sina sista andetag. Jobbigt att ens skriva om. Minnen och tankar bubblar så lätt upp till ytan. Jobbiga minnen och frågeställningar från våra sista sex veckor tillsammans. Känsliga läsare (mamma) kanske borde sluta läsa här...

Jag undrar om han visste att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Den sista tiden är väldigt jobbig att tänka på. Det är så svårt att veta hur närvarande han var.

Talet försvann först, vilket är grymt eftersom det var det han hade kvar när kroppen inte riktigt ville efter operation, strålning och cellgifter. Han var alltid så vältalad, duktig och rolig genom sina ord. Sen försvann styrka i både ben och armar. Han bara låg där och tittade upp på oss ibland när vi vände på honom för att han inte skulle få för ont av att ligga i ett och samma läge hela tiden. Hans rygg blev så stel och jag ser fortfarande hans plågade ansiktsuttryck när vi skulle ta upp honom. Tillslut försvann även det. Han tittade med halvöppna ögon men blicken var tom. Jag undrar om han såg alls de sista veckorna. Han ryckte till när jag rörde vid honom som om han först då insåg att jag var där. Käkarna bet ihop så hårt som en sorts kramp som inte gav med sig. Han kunde inte reglera värme eller kyla. Han svettades något enormt men var så kall. Alltihop var tumörernas fel. Tumörerna som växte och tog över hans lilla hjärna och rygg.

Jag minns hur hans hjärta slog snabbare och snabbare. Det arbetade så hårt. Hans andning blev mer och mer ansträngd och oregelbunden. Han hade glömt bort hur man svalde. Och i och med att hans käkar krampade rann saliven ner i lungorna vilket resulterade i lunginflammation. Det överlevde han bara i ett och ett halvt dygn. Vid det här laget hade hans inre organ också slutat fungera. Brun vätska rann ur hans sond i magen som ett tecken på det. Han kunde knappt andas och fick dagligen morfin för eventuell smärta. Vi visste ju inte hur mycket han kände, hur mycket han tänkte eller förstod men ville inte att han skulle lida. Allt som allt tog det sex veckor från sista anfallets första kramp till att hans kropp som arbetat så hårt och så länge med sjukdomen helt brutits ner och slutade fungera och blev tyst.

En fyraåring som skulle vara så full av liv. Bilden av min son de sista veckorna är grym och kommer alltid förfölja mig. Den finns där när jag ser friska barn springa omkring leende på fungerande lemmar i total bekymmerslöshet. Den finns där där andra föräldrar klagar över snoriga och förkylda barn. Den finns där så fort jag blundar. En mamma ska inte behöva önska och be om att hennes son ska få dö för att han ska få slippa lida. Det sätter spår i vem som helst. Han var stark min lilla krigare. Men inte ens den starkaste rår på den här hänsynslösa sjukdomen.

Så jag undrar visste han om att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Jag hoppades länge på mirakel men förstod vad utgången skulle bli ganska länge.

Då saknar jag dig...

Saknaden är stark idag. Vet inte varför. Vissa dagar är hopplöst känslosamma. Idag är en sån dag.

Ur Ulf Lundells låt ”Jag saknar dig”.

...
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Vid ett middagsbord bland folk
i en tunnelbanevagn
då saknar jag dej
Som vintern saknar våren
som den kloke saknar dåren
som en salva över såren
som herden saknar fåren
saknar jag dej

När jag känner doften av äpplena
på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej
...

Meningen förtar smaskigheten

Fick ganska mycket gjort igår. En trevlig överrask-
ning då jag trodde jag skulle få sitta helt sysslolös på jobbet den här veckan. Idag ska jag skriva en artikel om TBE:s utbredning i Östergötland. Tyvärr ligger intervjun utanför min normala arbetstid vilket innebär övertid men vill landstinget ha en artikel ska landstinget så få. Sedan blir det spinning igen. Kör så länge magen tycker det går bra. Och än verkar bebis sparka i takt. Imorgon blir det dock kompensation för övertiden då jag ska till MVC och göra ännu ett besök på ultraljudet. Ska bli kul att än en gång få kika på bebis. På tal om bebis. Lina den efterlängtade magbilden är här. 19 veckor gammal. Knappt man ser vad som är bak och fram.

Har grubblat lite på det här med skitsnack och folks stora vilja att tro på allting som sägs. Och då gärna med selektiv hörsel så att man bara hör de smaskigaste detaljerna och lägger till eget därefter. Varför vill man tro på något någon hört av någon dom pratade med i förbifarten? Varför vill man tro det värsta om andra och gotta sig i andras olycka? Får det oss att må bättre när det går dåligt för människor i vår omgivning? Jag vill gärna svara nej på den frågan men jag har en känsla av att många faktiskt beter sig på det här sättet. ”Vända kappan efter vinden”-attityden för att få så många ytliga vänner och bekanta som möjligt är ett ganska utbrett fenomen i en så pass liten stad som Norrköping. Många ytliga vänner man inte riktigt behöver bry sig om men byta ett par ord med för att ha koll på läget. Hur orkar man? Jag är förvånad över att folk faktiskt går med på det. Att man inte ser igenom detta. Eller så gör man det fast man inte bryr sig. Förr eller senare måste man väl inse vilka som är ens riktigt vänner och vilka som hör till den ytligare kategorin som enbart vill ha en så hög popularitetssiffra som möjligt vad gäller antal vänner på Facebook.

Det är sant som dom säger. Det inte du vet om dig själv vet alla andra. Kan man annat än skratta åt folks ihärdiga uppfinningsförmåga eller tiden det tar innan alla och några till vet om något ingen annans öron än berörda och inblandade skulle få höra. Den är nästan beundransvärt. Jag brukar ha i åtanke när någon berättar något att det alltid ligger en orsak bakom ett beteende, ord eller vad det nu kan vara. Hur konstigt beteendet eller ordvalet som använts än må vara finns det alltid en anledning bakom. Utan anledningen känns berättelsen i mina öron ganska meningslös men för andra verkar meningen inte spela någon roll. Meningen förtar tydligen smaskigheten.

Tur man inte är ett offentligt ansikte. Tror inte jag skulle klara av att ständigt läsa och höra saker om mig själv som inte är sanna. Jag tar åt mig alldeles för lätt. Det blir för personligt på en gång. Kanske något jag borde jobba på.