Bravader på Bredudden...

Lägger in några
bilder från förra helgen när vi var och grillade ute på Bredudden.
Bilden längst ned visar hur underbart fint och mysigt vi hade det medan den översta bilden illustrerar vår underhållning. Två stockholmare i färd med att sjösätta en båt.

Liten och stor på samma gång

Känner mig liten. (trots att jag blir allt större) Vet inte om självförtroendet svajar eller vad det beror på. Man känner sig ju inte direkt "top notch" som gravid även om illamående och magont har släppt. Men oavsett växande mage så verkar det för tillfället som om alla andra har det bättre, mår bättre, ser bättre ut – är bättre helt enkelt. Länge sen jag kände så. De gånger jag varit i självförtroendesvackor har det legat någon orsak bakom. Befogade svackor helt enkelt och dem har vi väl alla. Men en helt omotiverad nedgång vill jag inte veta av.

Läste Paulinas inlägg på hennes blogg igår. Hon skriver ”... sår av svärd kan läkas men det är svårare med sår som ord har skapat”. Jag kan bara hålla med. Det är fortfarande orden och den psykiska misshandeln som känns och gör sig påmint. Som letar sig fram ur skuggorna. Som fortfarande påverkar och framtvingar känslor av skuld, ånger och otillräcklighet. Som kan förstöra hela dagar och som gör svackan än svårare att ta sig upp ur. Tänker inte låta de tankarna vinna den här gången.

Det är så lätt att fokusera på helt fel saker. Att lägga energi på människor som inte förstår när det faktiskt finns många som begriper. På folk som tycker om att snacka skit när det ofta är de utan vetskap, inblick och som inte står mig nära som gillar att prata och ha åsikter. Får väl vara glad att de anser mig vara så intressant att jag är värd att prata om. Men ibland går även det överstyr. Jag har fortfarande svårt att släppa rykten som att det var mitt fel att Theo blev sjuk eller att jag ljög om hans tillstånd bara för att få uppmärksamhet. Hur kan folk ens tro något sådant?

Fredag idag, solen skiner och ledighet väntar. Jag mår bra (trots tillfällig svacka). Bebis sparkar och det får vi väl ta som ett gott tecken. Så jag överlever nog en lättare dekadans som denna. Finns ju värre problem. Trevlig fredag på er. Kom ihåg att ni är värdefulla.

Lösa trådar...

Ibland får man svälja sin stolthet, krypa till korset och försöka anstränga sig lite för att få saker och ting att bli bättre. Jag gjorde det förrgår. Och med facit i hand var det ett bra initiativ fast jag han ångra mig både en och fem gånger innan jag väl var på plats. Känsligt ämne det här med gammal kärlek, speciellt som den innefattar många lösa trådar som jag fortfarande inte känner att jag har koll på, men så får det nog vara. Man kan inte förstå allting.

Jag är ändå nöjd med vad jag kommit fram till. Jag förstår nu varför jag agerade, kände och sa som jag gjorde. Det kanske inte alltid var rätt men jag förstår i alla fall varför. Jag förstår också varför den här personen kommit att bli så viktig och svår att släppa. Distans till det som hänt och ganska mycket jobb med självrannsakan ligger bakom denna insikt. Glad att jag tog mig tid även om det varit en ganska gropig och jobbig väg fram tills nu. Men trägen vinner. (vinsten i detta fall är förståelse och det kan vara befriande nog).

Tiden går och det är redan torsdag. Jag har hittills haft en bra vecka. Magen mår också bra. (18 veckor gammal) Känns som om jag kommit in i en bra graviditetsperiod. Kanske till och med har lite för mycket energi för mitt eget bästa. Har svårt att sitta still och bara vara. (påminn mig om det sen när barnet börjar gå!)

Vill tipsa om min vän Paulinas blogg mitthopp.blogspot.com. En ganska jobbig men nyttig läsning om ett unikt liv beskrivet av en otroligt stark och underbar person. Tack för att du finns vännen.

Självrannsakan och respekt

Vägen tillbaka har börjat, säger många. Vägen tillbaka till vad, undrar jag. För även om jag kommit en bra bit på väg ”tillbaka” eller vad man nu ska kalla det, kommer ingenting vara sig likt när jag väl är framme. Så varför sträva efter att hitta tillbaks dit jag en gång var. Ordet tillbaka är för mig tomt och innehållslöst, saknar mening. Att hitta tillbaka blir i mina ögon därför enbart destruktivt. Det skapar bara smärta. Istället är jag på väg till livet som jag anpassat efter de nya omständigheter som gets mig. Omständigheter jag är tvungen att acceptera. Omständigheter som innefattar ett liv utan den person som var min stora mening. Han finns fortfarande här hos mig, men nu som den enorma kärlek han lärde mig att känna, som tårarna jag gråter och saknaden jag känner.

Det har snart gått ett år sedan han försvann, nästan två sedan cancern kom in i våra liv. Det sista året har varit fyllt av självrannsakan både genom terapi och på egen hand. Jag har kommit till många insikter. Den första och kanske viktigaste kunskapen har varit att det bara är jag som kan förändra min verklighet. En insikt jag nådde efter att ha tagit mig igenom en tid av både bitterhet och svåra frågor grundade på extrem orättvisa och livets mening. Det är bara jag som kan se till så att jag får må bra igen, se till så att jag fungerar. Detta har jag gjort genom att se på mig själv och mitt liv på ett nytt sätt. Som en mamma utan barn, som en halt människa i färd med att anpassa sig efter det höga tempot som människorna och vardagen utanför håller. Som ett krossat men likväl slående hjärta.

Dessa två år har utan tvekan varit de tuffaste i mitt liv. Men tiden som gått har tvingat mig att lärt känna mig själv. Jag har börjat respektera mig själv igen. Trots att respekten togs ifrån mig har jag kommit tillbaka och lärt mig värdera mig själv mer än någonsin. Jag har lärt mig att ta hänsyn till mig själv. Allt har handlat om mig den sista tiden. Det har varit ett måste för att jag skulle kunna ta mig vidare. Kanske har jag trampat på en del tår i processen att ta mig framåt och det ber jag om ursäkt för. Men hade jag inte fokuserat på mig så som jag tillslut förstod att jag var tvungen att göra hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett. Idag är jag redo att flytta fokus från mig själv till nästa betydelsefulla person som snart kommer in i mitt liv. Denna lilla person har nu chans att få en ganska hel och fungerande mamma. (allt är ju relativt *blink)

Det är egentligen hemskt att det ska behöva gå så här långt för att man äntligen ska förstå.

En ny kärlek

Så där, då var kyrkan bokad! Känns med ens lite mer på riktigt. Det är mycket att tänka på, lite för mycket kanske, speciellt nu när man fortfarande står med ena foten i startgropen och den andra i färd mot ett första stapplande steg. Jag har knappt hunnit få struktur över mer än två bland flera tusen tankar. Vi är hur som helst på det klara med hur vi vill ha det, nu är det ”bara” att se till så att det blir precis så. Har ju ett år och 10 dagar på oss! Men tiden går ju som bekant fort.

Förövrigt fick jag berättat för mig att det bara återstår 95 dagar tills jag fyller 30. (Jo då, jag har en alldeles egen mänsklig nedräknare som mer än gärna berättar hur fort dagarna flyger förbi. Tack Jesper. Verkligen tack!)

Jag är kär! Ja förutom i Martin så har jag hittat en ny kärlek. Bifogar bilder på läckerheten!

Tre av fyra

Jag blir lika tagen varje gång jag ser reklamen för Barn-
cancer-
fonden. Ni vet den där med fyra blå stolar varpå tre friska och glada barn sitter på tre av dem medan den fjärde står tom. Jag hoppas att det inte bara är för den självupplevda erfarenheten och vetskapen om vad den där fjärde tomma stolen innebär utan för att denna berörande känsla är något som faktiskt förmedlas ur reklamen. Om så är fallet finns chans att fler än jag berörs och det är viktigt eftersom det är den påtagliga verkligheten, hur gärna man vill slå den ifrån sig.

Tre av fyra cancersjuka barn överlever sin sjukdom och det är fantastiskt men inte tillräckligt bra. För av ca 300 barn som insjuknar i någon form av cancer (eller om man så vill nästan ett svenskt barn om dagen) dör var fjärde, det vill säga, 75 Theosar. Att genom reklamen lyfta fram även det döda barnet för att förmedla situationen, hur otäck den än må vara, är inget annat än ett genidrag i mina ögon. Men vad jag har förstått är det inte alla som tycker så utan många menar att barncancerfondens metod att spela på rädsla får motsatt effekt, det vill säga, att man helt enkelt slutar bry sig. Ett resonemang jag inte alls förstår. Jag antar att det blir för jobbigt att ta in verkligheten för dessa människor. Det är bara att hoppas att de slipper uppleva denna verklighet och kan fortsätta leva i tron av cancerimmunitet. Sanningen har dock en tendens att starkt göra sig påmint på ett eller annat sätt. Och skrämmande siffror på hur många som faktiskt insjuknar i denna sjukdom gör det till ett faktum. Jag hade dock önskat att barnen förskonades.

Jag fick hem Barncancerfondens tidning igår och läste att man nu öronmärker många miljoner just till forskning om hjärntumörer och det glädjer mig för man har fortfarande väldigt lite kunskap om hjärnan och hur tumörerna påverkar och gör stora förändringar med barnets personlighet, motorik, tal osv. Samt hur man på ett så aggressivt sätt som möjligt men med minimala biverkningar kan få bort tumören. Även om vården som sådan var bra möttes vi fler än en gång av otydliga svar på många av våra frågor av just den enkla anledning att man hade för lite kunskap. Ökad kunskap räddar liv. Enkel matematik. (Kanske inte för alla, men för de flesta).