Att vara stark

Jag fick precis den här tänkvärda dikten av en väldigt klok vän.
Tack Paulina för att du alltid finns där.

"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet om det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att våga visa sig svag och rädd och våga ta dess hjälp
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är om svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"

Oro skapar oro

Det har varit en tuff vecka och det tar ut sin rätt. Jag borde ta det lite lugnare men det är svårt. Jag är en tänkare och att bara slå av är inte lätt. Lilla som växer i magen tar all min energi och jag är ständigt trött. Det kan jag klara av, liksom illamåendet men jag behöver min Martin för att kunna ventilera ihärdiga tankar som påverkar och raserar mitt lugn. Det är inte lätt att sluta oroa sig när man känner att man inte riktigt har kontroll. Samtidigt ser jag med rätt nyfikna ögon fram emot tiden som väntar, trots otryggheten utan arbete. Jag tror på möjligheter.

Oro för annat skapar oro för bebis. Jag har redan förlorat ett barn. Tanken på att gå igenom det igen skrämmer mig mer än någonting annat. Det klarar jag inte av. Att ha en Martin som ständigt påminner om att det kommer att gå bra behövs just nu mer än någonsin. "Vi klarar allt", brukar han säga och det stämmer för ingenting kan vara jobbigare än det vi redan gått igenom. Det klarade vi. Vi står båda starkare, rakare och stadigare som två stolta föräldrar, nyfikna på den framtid som väntar.

De mest lysande tankar

Ur riktigt starka känslor föds gnistan som tänder de lysande och mest sprakande tankarna. Ur riktigt ihärdiga tankar följer troget känslor av stor och liten karaktär. Hand i hand formar de oss och påverkar hela vår person.

Det är otroligt hur snabbt man kan omvärdera hela sin värld utifrån en enstaka händelse. Långt ingångna rutiner och vanor, ett livslångt beteende, invanda tankemönster, känslor, allt kan förändras på ett ögonblick och omforma våra jag från hur vi alltid känt dom. Man säger att det inte går att lära en gammal hund att sitta. Jag tror inte ett dugg på det. Däremot har jag svårt att tro att det är så enkelt som att bara bestämma sig för att förändra det man nu vill ska förändras. Människans viljestyrka är oftast inte så stark. Det krävs något större. Det krävs insikt. Insikt om något betydelsefullt vi alldeles säkert varit väl medvetna om så länge att det hunnit bli ett förgivettagande. Vår mänskliga förmåga att skjuta svåra saker från oss med förklaringen ”det händer inte mig” är häpnadsväckande cynisk.

Med nya insikter följer ofta starka känslor. Känslor som får oss att begrunda och tänka de mest lysande tankar. Dessa tankar får oss att se bortom gränserna för de rutiner vi är vana vid. Det är här vi kan börja lära.

En livslång resa...

Jag har egentligen inte varit någonstans men måste ändå sakta återvända. Att komma in i lägenheten efter att han gått bort var svårt. Tomt, tyst och kallt. Det kändes inte som hemma. Att ta sig in i hans rum tog mig flera dagar. När jag väl var där inne sjönk jag ihop på hans säng och bara grät. Så höll jag på. Jag gjorde mig en bra bild av hur rummet såg ut och kommer än i dag ihåg varje leksaks placering på hyllorna. Jag bestämde mig ändå ganska snart för att plocka ner rummet. Jag var tvungen att göra det, ensam och just då. Inget hade blivit lättare av att vänta och ingen hjälp hade hjälpt.

Det tog lång tid. Jag luktade på varje klädesplagg innan de fick sin plats i kartongerna. Mindes till varje leksak, log genom fallande tårar, skrek och kände alla känslor på samma gång. Jag slogs med mig själv. Tvingade mig att fortsätta fast känslan av att jag sakta packade undan min son ur mitt liv var stark. Jag vet egentligen att så inte var fallet men har på grund av just den anledningen ännu inte haft kraft att ta upp de sista lådorna på vinden. De har nu en alldeles egen plats i mitt hem, liksom Theo har i mitt hjärta.

Fastän rummet idag är renoverat och gjorts om till vårat sovrum är det Theos rum jag ser varje gång jag kliver in genom dörren. Det är det rummet alltid kommer att vara. Det är där jag ofta ser honom sitta och leka med sina bilar eller tågbana i mina drömmar. Det är här han läser sina böcker och sjunger med till Mora Träsk. Det är här inne minnena och saknaden blir som starkast. Men det är våran hemlighet.

Jag kan aldrig återvända till det som var. Inget blir sig likt men jag måste ändå hitta vardagen. Återvända till de delar av det jag som fortfarande fungerar. Pusslet läggs, bit för bit och vardagen rullar på även för mig. Jag har vant mig vid att människor fortfarande rör sig i samma tempo, skrattar, ler, pratar högt och oroar sig för små saker utan egentlig mening. Tidigare tålde jag det inte. Förstod inte folk att världen stod still. Min värld gjorde en tvärnit i samma stund Theo dog. Men alla andras vardag förblev opåverkade av min förlust. Något jag accepterat nu men som tog tid att förstå.

Jag påbörjar en ny resa nu. En resa jag hoppas jag inte behöver återvända från. Detta ska bli en livslång resa tillsammans med min Martin, vår Theo och hans bror eller syster.

kaosartat liv

Idag har nog det absolut bästa alternativt det värsta som skulle kunna hända hänt. Jag tror på det förstnämnda. Men det känns ändå konstigt. Jag blev varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Nä varken roligt eller förvånande och väldigt skrämmande men samtidigt så är det nog precis den spark i baken jag behöver. Jag har sagt länge att jag ska byta jobb men av ren bekvämlighet och på grund av underbara kollegor har tiden gått och blivit sex och ett halvt år. Så det är hög tid att se sig om efter annat. En både skrämmande och lockande tanke. Men nu alltså även ett måste.

...nu har vi ju med mitt liv, mitt kaos att göra så slappna inte av än mina kära läsare för det kommer mer. Lite tur i oturen, om man nu får säga så, så kommer jag inte gå helt sysslolös till hösten, för om allt går som det ska, (vi accepterar inget annat) kommer Theo få ett efterlängtat syskon i oktober. *stort leende*

Även om det fortfarande är väldigt tidigt har jag vetat om det ett tag. Fick reda på det dagen före Theos 5 års dag. Mitt i all sorg och saknad, reser sig hopp och glädje. Jag är van vid det här "hissåkandet". Ena sekunden är man så ledsen så man har svårt att få luft mellan snyftningarna andra sekunden slår hjärtat frivolter av glädje trots att tårarna fortfarande rinner längs kinderna. Jag vet inte vilket ben man står på utan släpper allt och låter känslorna styra och ställa med mitt väsen. Så här har det varit i ett och ett halvt år nu. Det är mitt liv, ett liv jag hatar och älskar så oändligt.

Mmm, jag tror det var allt jag hade att berätta idag...*ler* kan någon klandra mig för att vara utmattad?!! Utmattad, glad och full av saknad. (och illamående)!!!

/B

Idag tisdag

Denna tisdag är jag otroligt glad över min nygamla vän Palle Kuling. Vad hade jag gjort utan dig? Jag är också glad över det samtal jag fick igår från min seglande tilltänkta make. Skönt att höra att han kommer ihåg mig trots äventyr, sol och bad i British Virigin Islands.

Jag är dock mindre glad över att Anticimex tar god tid på sig gällande mina "skadedjur" på balkongen. Fick en av dem på bild i helgen (husdjuren alltså) men snart är dom ett minne blott och jag kanske kan börja använda min balkong lagom till solen tittar fram.



Horoskop dags
Idag har jag tydligen varken tur eller otur. (?) Och vore det inte för min hälsas skull så hade jag gjort många roliga saker idag. Men tyvärr kan jag tvingas att hålla mig hemma. (vad då, vad är det för fel på min hälsa?) En möjlighet att få göra något ovanligt på arbetet dyker upp. (jobba kanske?) Idag vill jag tydligen helst dra mig undan och vara ensam. (trist jag verkar va, men alla har vi väl såna dagar.) Kram på er mina vänner.