Förväntningar

På grund av snön som fallit de sista dygnen har vår helg med allt vi hade planerat inte riktigt blivit så som vi tänkt. Med våra odubbade vinterdäck vågade vi oss inte iväg upp till Stockholm i fredags utan det blev en "se på film i sängen"-dag. Inte fel det heller och i ärlighetens namn väldigt behövligt.

Lördagen som, förutom snöoväder á la klass II varning, skulle bjuda på både dop och 40-års fest blev inte heller som planerat. Blev inget dop för vår del och vi hade avbokat alla planer på fest också eftersom barnvakterna hade en bit att åka i ovädret, men någon timme innan festligheten skulle börja dyker de upp och som vanligt när man inte har hunnit göra sig några förväntningar blev kvällen riktigt trevlig. Förväntningar kan vara bra i viss mån men ganska ofta gör de oss besvikna om de inte infrias. Och som vi så ofta får erfara så blir det sällan som man planerar så att då luta sig allt för mycket mot sina förväntningar kan vara dumt. Flexibilitet och ett öppet sinne för det oväntade och oplanerade blir ofta bra. Jag är ju av den tro att allt har en mening.

Att så Sverige, relativt oväntat utan egentliga förväntningar, tar två OS-medaljer gör ju inte kvällen sämre.

Tack barnvakterna för hjälpen. Milla hälsar. Kram

Hemläxa

Vi fick för ett tag sedan "hemläxa" av pastorn som ska viga oss. En hemläxa att fundera över och prata om oavsett om man ska gifta sig eller inte. Man utgår från vad man kallar för "kärlekens fem språk" dvs. komplimanger, tid för varandra, ta emot gåvor, göra varandra tjänster och fysisk berörning. Här gäller det att ta reda på vilket kärleksspråk man själv föredrar och självklart vilket språk ens partner anser viktigast. Detta gör man genom att svara på frågor såsom vad man oftast brukar be sin partner om och vad det är ens partner gör eller inte gör som sårar mest. När man kommit fram till vilket språk som är mest betydelsefullt ramlar en hel del på plats. En rolig övning som även för oss, som ändå känt varandra i åtta år, kom med några överraskningar.

Imorgon bär det av till Stockholm för att träffa Pastor Tobbe med familj. Blir en liten familjeutflykt till en god vän (och deras nytillskott) samtidigt som vi får lite gjort med bröllopsplaneringen. På tal om nytillskott har vi fått två nya medlemmar i vänkretsen. Viktor, 2 dagar och en än så länge namnlös liten tjej, 1 dag.

Kram

Jag kompromissar med världen

Det känns som om jag är påväg att släppa lite på tömmarna. Det är inte längre så viktigt att ha kontrollen och jag börjar inse att det inte ligger på mig att se till så att världen fortsätter att snurra. (Det där är tydligen något som sköter sig självt). Mobilen får allt mer sällan följa med när jag ska någonstans och får den det är den alltid på ljudlöst. Inget kan vara så viktigt att det inte kan vänta ytterligare någon timme eller två. Skillnad var det när Theo var sjuk och man sov och till och med hade mobben inom räckhåll när man duschade ifall någon läkare skulle ringa eller om Theo var med M och något hade hänt. Kontrasterna är enorma. Det är först nu jag inser hur uppstressad och spänd man var då. Man kunde aldrig slappna av. Somnade man så somnade man av ren utmattning och ändå sov man så lätt att man vaknade av minsta lilla avvikelse. Att idag ta en paus från världen, inse vad som är viktigt och utifrån det leva i sin lilla bubbla, omge sig med de man tycker om och bara vara i nuet utan något som stör eller pockar på uppmärksamhet och tar energi, det är de stunderna som verkligen betyder något. Det är de stunderna man behöver för att orka med när det är dags att släppa in världen igen. För världen kommer jag tydligen inte ifrån. Men jag och världen håller på att kompromissa för att hitta en lösning som passar oss båda. Det känns som om det kan bli riktigt bra.

Idag gjorde jag ockslut med min Facebooksida. Vilken befrielse. Jag orkar inte längre med hetsen om vem som har flest vänner eller där man i sin statusrad måste bevisa för sin omgivning att man faktiskt har ett liv. Jag har vänner och jag lever ett liv. Mitt liv. Det behöver inte betyda någonting för någon annan, men det betyder allt för mig.

Tack fina vänner för att ni finns. Stor kram.

1 år

Tiden bara rinner mig ur händerna. Har helt glömt bort att bloggen fyllt 1 år nu i februari. Sen har det väl varit lite sisådär med inläggen de sista månaderna men ändå. 1 år och allt skrivande har fört mig enormt mycket framåt. Tänk hur mycket som kan hända om man bara tar sig tid att sätta sig ner för att fokusera på att få ner tankar och känslor i skrift. Vill inte ens tänka på vart jag hade varit om jag inte skrivit av mig. Jag hade nog inte mått så bra som jag gör idag.

Ni får nog fortsätta att stå ut med mina sporadiska inlägg då min tid inte riktigt mäktar med så mycket annat än Milla och mig själv för tillfället. Ja det skulle väl vara OS då. Ha det gott. Kram

Jag tror ni vet...

Jag och Mills tog en lång och skön vinterpromenad idag. Underbart väder, trots att det inte riktigt vill sluta snöa. Vi passade som vanligt på att hälsa på hos storebror och som så många andra gånger jag varit där lyser solen igenom även det tjockaste molntäcke som för att visa vägen och skänka lugn precis lagom som jag kommer dit. Snön ligger tjock som bomullstussar över varje gravsten. Solen gör snön än vitare och de små snöflingor som sakta faller glittrar i solstrålarnas bana.

Även när Theo begravdes skingrades de mörka molnen och det slutade regna precis lagom som vi gick med den lilla vita kistan till hans gravplats. Solen lös och den blå himlen bildade en damm precis över våra huvuden. Man kan välja att tolka detta hur man vill, men jag tror att ni vet vad jag valt att tro.

Trevlig onsdag! Kram

Theo sex år idag

För sex år sedan, den 7 februari klockan 10.35, föddes den finaste lilla killen jag sett. Ett underverk. En bemästrande värme och övermäktig kärlek. Sex år har gått och mycket har hänt. Idag får jag fira min älskling i tanken. Jag hoppas han delar sin dag med änglarna. Bevingande änglar med glittrande ögon och värmande leenden. Bevingade änglar som ingår i en gemenskap så stor att saknaden efter mamma och pappa inte finns.

Grattis Theo. Mamma saknar och älskar.