Jag kompromissar med världen

Det känns som om jag är påväg att släppa lite på tömmarna. Det är inte längre så viktigt att ha kontrollen och jag börjar inse att det inte ligger på mig att se till så att världen fortsätter att snurra. (Det där är tydligen något som sköter sig självt). Mobilen får allt mer sällan följa med när jag ska någonstans och får den det är den alltid på ljudlöst. Inget kan vara så viktigt att det inte kan vänta ytterligare någon timme eller två. Skillnad var det när Theo var sjuk och man sov och till och med hade mobben inom räckhåll när man duschade ifall någon läkare skulle ringa eller om Theo var med M och något hade hänt. Kontrasterna är enorma. Det är först nu jag inser hur uppstressad och spänd man var då. Man kunde aldrig slappna av. Somnade man så somnade man av ren utmattning och ändå sov man så lätt att man vaknade av minsta lilla avvikelse. Att idag ta en paus från världen, inse vad som är viktigt och utifrån det leva i sin lilla bubbla, omge sig med de man tycker om och bara vara i nuet utan något som stör eller pockar på uppmärksamhet och tar energi, det är de stunderna som verkligen betyder något. Det är de stunderna man behöver för att orka med när det är dags att släppa in världen igen. För världen kommer jag tydligen inte ifrån. Men jag och världen håller på att kompromissa för att hitta en lösning som passar oss båda. Det känns som om det kan bli riktigt bra.

Idag gjorde jag ockslut med min Facebooksida. Vilken befrielse. Jag orkar inte längre med hetsen om vem som har flest vänner eller där man i sin statusrad måste bevisa för sin omgivning att man faktiskt har ett liv. Jag har vänner och jag lever ett liv. Mitt liv. Det behöver inte betyda någonting för någon annan, men det betyder allt för mig.

Tack fina vänner för att ni finns. Stor kram.