Underbart smärtsamt

Redan torsdag och Milla går in på sin femte levnadsdag. Lilla magen var lite lite bättre i natt vilket "endast" bidrog till två timmars skrik innan hon utmattad somnar, alltid mellan midnatt och 02.00. Det är så frustrerande att inget kunna göra när magen gör så ont på henne. Jag kan inte hjälpa att känna samma maktlöshet som när Theo var sjuk. Ingen bra parallell kanske men känslan i stort sett densamma och jag får nästan panik av att ingen tröst i världen kan hjälpa den onda magen.

Tröttheten gör väl sitt också. Jag är fortfarande jättedålig på att ta de powernaps som dagarna erbjuder. Men det är svårt att sova när tuttarna värker. Amningen är igång vilket är skönt men rutiner saknas och det ömmar och spänner, för att inte tala om de söndersugna vårtorna. Jag hade glömt hur ont det kunde göra och tårarna rinner när det är dags för matning. Tänk att något så underbart kan göra så ont. Men som sagt det är mycket trötthet också, ska försöka bli lite bättre på att ta tillfället i akt när söta lilla ängeln somnar in under dagen. Imorgon är det så dags för återbesök på BB och vägning. Jag är inte så orolig hon äter på bra men vill så klart ha ett kvitto på det innan jag kan slappna av helt.

Dagen erbjuder inte så mycket planerat material. Den får tas som den kommer. Känner vi oss ok kanske det blir en premiär i vagnen. Lite frisk luft skulle inte skada.

Tack för alla snälla och varma kommentarer. Martin är jätteglad över att bli kallad söt. Lite för glad och på gränsen till mallig. Men det är han värd min söta sambo, fästman och bästa pappan i världen. Vi hörs igen i morgon.

Bilder som utlovat...

Måttligt förvirrad

Vad är det för dag? Jag är måttligt förvirrad. Dagar, nätter, tid, datum, "to do-listan", inget faller riktigt på plats och det är faktiskt ganska skönt. De små sakerna blir så mycket viktigare, tänk vad en extra lång dusch kan betyda, ögonkontakt med dottern, gratulations-sms och meddelanden från vänner och familj, sju timmars sömn på tre dygn, till och med Millas fislukt (med ruttet ägg karaktär) betyder så oerhört eftersom det är en idikation på att saker och ting fungerar som det ska. Det är lycka. Stor lycka.

Vi kommer få åka hem om ett par timmar. Det är också lycka. Brudarna och Martin tillsammans med Theo som en sorgelös och vingbeklädd kärlek som omfamnar oss alla tre. Det är hemma.

Lovar bilder i morgon. Kram

Trötta

Sitter och väntar på att klockan ska slå amning. Vill så gärna få igång den här processen så vi kan börja fungera, få någorlunda rutiner, en rundare liten Milla och härigenom få åka hem. Sjukhus i all ära men jag har gjort mitt på diverse sjukhus för all framtid. Många likheter med hur vi hade det när vi låg inne med Theo på avdelning 16B. Inte minst den här "tilläggsmatningen" vi måste göra för att få Milla att bli lite rundare om kinderna. Det känns lite som tvångsmatning även om hennes aptit är god. Hennes mage däremot tycker detta är sådär kul. Tänk vad novis man kan känna sig fast man gått igenom det här en gång tidigare.

Trötta är vi. M sover gott med Milla på bröstet för tillfället (har en fin bild som kommer läggas ut) men för egen del finns det inte en chans att komma till ro. Känner mig inte så trött även om jag borde. Så känner jag mig så himla ofräsch. Vill hem, duscha, motionera, få igång vardagen igen fast den här gången med en liten i släptåg. Jaja, ett par dagar till ska jag väl kunna klara av. Idag tror jag vi dessutom får besök av nyfikna mor- och farföräldrar.

I natt får jag klara av den här processen ensam då M förbrukat sina pappanätter här på sjukhuset. Milla och jag mot magont och sömnlösheten. Kram

Milla Lycke-Li Möller

Så var hon då här. Hon som jag var så säker på var en han. Liten är hon, bara 2665 kg tung och 48 lång så vi får stanna här på sjukhuset ett par dagar extra för att se till så att hon växer till sig. Men det gör inget. Jag kan behöva lugn och ro och någon som passar upp när eftervärkarna ställer till det eller när amningen krånglar.

Det började med en fika på Waynes i lördags. Inget får igång värkar så bra som en riktig Waynesfika. 12 timmar senare var värkarna inte så roliga länge och vi var uppe på förlossningen vid 23.00. 00.52 var så donnan ute och vi stolta tvåbarnsföräldrar.

Hon är fin, jättefin. Hon ska bara växa i de där svullna ögonen och gollumfrisyren hon lagt till med. Bilder utlovas så fort vi får komma hem.

Men nu har ni koll på läget fina bloggläsare. Själv har jag ingen koll alls. Kommer inte ihåg hur man gör med de lite mindre folket. Hon kallar, bäst att lyda.
Kram

kurragömma och hissåkning

Fredag och förvärkarna leker någon sorts kurragömma med mig. De kommer och går för att sedan gömma sig en stund, precis lagom länge så man hinner bli besviken och då är de där igen och inger hopp om att en skär och skrynklig liten krabat snart ligger och andas på mitt bröst. Jag har väl inte så mycket val än att leka med och hiss har jag åkt förr. Hiss mellan planen som inger hopp och hopplöshet, tro och besvikelse. Jag har varit nere på bottenplanet och vänt. Den här gången hoppas jag dock att hissen slutar på vindsvåningen, på det lyckliga planet.

Städ och tvätt kanske sätter fart på den lill*. Det är hur som helst vad som står på schemat idag. Självklart blir det ett besök till Theo också. Min ängel.

Lägger in en länk till ännu en av Markus Birros texter. Denna text handlar om Theo och griper fortfarande tag om både hjärta och själ fast jag läst den så många gånger nu. Men för er som missat den. Läs och beundra Markus förmåga att sätta ord på det obeskrivliga.

http://blogg.expressen.se/birro/entry.jsp?messid=459572