Spegelbilden som förändras

När jag ser mig själv i spegeln idag ser jag så mycket mer än den gamla vanliga Becka. Jag ser en person som varit nere för räkning, och tro mig det syntes rent fysiskt, men jag lyckats plocka ihop bit för bit till en hel och på många sätt ny person. En starkare och bättre människa med mer erfarenhet av det vi kallar livet.

Jag tappade min identitet precis efter att Theo gick bort men har sedan dess lyckats bli någonting mer än en sörjande mamma. All den vrede och sorg som jag en gång kände har under resans gång och med tiden som gått förvandlats till en sorts beslutsamhet att göra någonting meningsfullt. Till en vilja att hjälpa andra i sorg och minsta behov av medmänsklighet. Smärtan och sorgen finns fortfarande kvar i mig men har på ett sätt accepterats och integrerats till en del av den person jag idag är. Det har hittills tagit två år och jag har själv inte märkt av processen men är glad att jag kommit så här långt på så mycket kortare tid än vad jag trodde det skulle ta. Det ligger mycket och hårt arbete bakom. Och helt ärligt jag vet inte om jag skulle klara av att gå igenom det igen.

Snart är jag en stolt tvåbarnsmamma. Stolt över min vackra son och vad han åstadkom under sin korta tid hos oss. Stolt över mig själv för hur jag hanterat allt som hänt de sista fyra åren och stolt över mitt kommande barn. Theos lillebror/syster.

Theo har fått en kompis. I veckan när jag var uppe hos honom hade de förberett för begravning två gravar bort. Där ligger redan en liten som inte blev mer än några timmar gammal. Nu har denna litens storebror också gått bort. Han var fyra år och drabbades av cancer. Igår när vi var uppe hade han fått sin sista vila. Graven var så fin med alla arrangemang men det gör ont att veta vad de här föräldrarna, den här familjen nu går igenom. Hoppas de vet att våra söner leker helt obehindrat och utan smärta där de är just nu. Livet är bra orättvist!

Trevlig fredag på er alla. Nu tar jag helg.

70% går skilda håll

Vi har statistiken emot oss. 70% av alla par går skilda vägar inom fem år efter ett barns död. Jag vill inte bli en siffra i statistiken. Martin är Theos pappa och därmed den enda människan i världen som kan förstå hur stor min förlust är och den enda person som jag på riktigt kan dela min sorg med. Vi har statistiken mot oss men trotsar den.

Rädslan att ensam bära sorgen efter Theo är stor och smärtan skulle bli större än vad jag skulle kunna bära om jag stod helt själv i det här. Jag antar att delad sorg är lättare och att förståelse för de tårar som rinner betyder med än något annat. Jag är bara så glad att det finns människor som har förståelse för mig. Som anstränger sig för att finnas där och som inte lägger benen på ryggen så fort det blir lite jobbigt. Anklagar inte dem som inte orkar/orkade med min sorg, har förståelse för dem med men hoppas att dessa människor någon gång blir varse om hur ensam sorgen kan göra oss och att det då finns någon som verkligen förstår och finns där för dem. Omgivningens förståelse för sorgförloppet och mod att låta känslorna ta plats, tårarna rinna och tankarna diskuteras är nog den enda väg att gå för att komma ur mörkret som faller.

Så idag är jag tacksam för alla er som alltid funnits där. Som frågar utan att skämmas, som känner utan att bli rädda, som förstår utan att stänga av för att det gör för ont. För er genuina vänner. Utan er hade jag nog inte ens kommit hälften så långt. Utan er hade det fortfarande gjort ont att minnas.

Jag har kommit en bit på vägen. För över ett år sedan packade jag ner Theos saker och kläder i kartonger. Plagg för plagg, tårarna rann, händerna skakade som asplöv och hela processen tog flera timmar innan jag utmattad somnade på hans säng. I veckan var det så dags igen men den här gången packade jag upp hans kläder, sorterade i storlekar, tvättade, mindes och log - nästan hela tiden. Några tårar rann när jag hittade hans blonda små hårstrån i en av mössorna. Nu har kläderna fått en ny plats för Theos bror eller syster. Livet går vidare och Theo kommer alltid att finnas där mitt bland oss.

Ny bebis

En ny bebis ger mig ytterligare en anledning att leva men innebär även mycket mer att förlora. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att få träffa liten. Var förra veckan och träffade en förlossningsläkare. Medvetenheten om att allt kan hända oss och även vårt barn finns där och skapar oro, (mar)drömmar och tankar. Min barnmorska bokade därför ett möte med en förlossningsläkare för att jag skulle få möjlighet att ställa frågor och få svar på sådant som jag oroar mig över.

Jag är mer orolig inför den här förlossningen än vad jag var inför första. Det har inte med själva förlossningen i sig att göra. Jag vet vad smärta innebär och hur förloppet går till däremot är jag livrädd för att tappa kontrollen helt om jag märker att det skulle gå galet med liten. Förlossningsläkaren lugnade mig något och jag fick svar på ganska många av mina frågor. Dessutom lovade hon mig att alla inblandade på förlossningen skulle känna till min historia med ett förlorat barn och ta hänsyn till detta under tiden jag är där. Jag ska heller inte behöva gå så långt över tiden eftersom detta bara orsakar ännu mer oro, vilket är enormt skönt att veta. Utöver detta sa hon till mig att jag har en bra barnfödarkropp och att efter att ha tittat på Theos förlossning kunde hon nästan lova att nästa skulle gå fort. Det där sista tar jag med en smula salt men ändock skönt att höra. Hoppas liten också lyssnade på just de orden.

Förlossningen är dock bara en milstolpe. Klarar vi den börjar oron för allting annat. Men det får vi ta då. Medvetenheten kommer jag inte kunna göra mig av med. Måste lära mig att leva med insikten att allt kan hända mitt barn. Leva med insikten men inte låta den ta över.

Onsdag idag och jag har en del tråkiga måsten att ta tag i. Ryggen är fortfarande dålig men ska försöka ta mig ut på en promenad. Kram så länge.

Det här med kärlek

Som Marcus Birro sa: ”Hata, det kan vem som helst göra, men älska är betydligt svårare. Alla bär vi våra hjärtan i kupade händer.”

Jag kan bara hålla med. Jag liknar det vid att de flesta håller sina hjärtan i ena handen tätt intill kroppen med den andra handen kupat som en halvmåna över som skydd medan några få, håller det i öppen, utsträckt handflata för alla som vill att se och ta del av. Den öppna handflatan visar mod och tillgivenhet. I mina ögon är det synonymer för kärlek. Risker man måste ta för att uppnå total och kravlös kärlek. Kärlek som förvandlar de simpla sakerna till vackra ting, det betydelselösa till ovärderliga skatter. Världen får ett annat ljus och mörkret skrämmer inte lika mycket, då ensamheten inte längre ter sig lika ensam.

Jag är återigen på väg mot den bästa kärlek som finns. +/- 84 dagar (11 veckor) kvar innan jag får träffa honom/henne.

Idag blir det fika med finaste vännen. Hade mycket mer inplanerat men min rygg säger ifrån. Var igår uppe på vinden och letade fram bebiskläder och annat för att ha koll på vad som behöver inhandlas och vad som redan finns. Denna lilla uppgift innebar en del kartonlyft. Tyckte jag siktade in mig på de allra lättaste bland kartonger men ryggen säger ifrån tydligt idag. Tar därför en vilodag från gym och promenader. Istället har jag bosatt mig i tvättstugan för att tvätta upp en del av kläderna. Ska därefter försöka göra plats för dem i någon av garderoberna. Det sistnämnda blir nog ett mission impossible. Jag tror det är detta de i föräldraböcker kallar för nesting eller försvenskat uttryckt boing. Till kvällen bär det av på mysig grill ute hos föräldrarna tillsammans med svärisarna. Hörs igen imorgon. Kram fina du!

Andningsrum

Det fanns stunder, händelser, om ändock korta sådana, där man släppte alla tankar på att Theo var sjuk. Stunder då man gick upp i nuet så att man helt glömde bort. Jag var inte medveten om dessa stunder förrän efteråt och till en början kändes de som ett svek mot den allvarliga situation vi befann oss i, ett svek mot Theo. Hur kunde man glömma bort hans sjukdom och allvarliga tillstånd? Men jag förstår nu att det var ett nödvändigt andrum från cancer, sjukhus, mediciner och död. Ett sätt för min kropp och mitt sinne att under en så lång tid klara av allt det allvarsamma. De små pauserna kom alltid oanmälda som glada små överraskningar, som små pauser från verkligheten. Tacksamma uppehåll för att orka med.

Jag har haft andningsrum i helgen. Bara varit och tagit dagarna som de kommit. Vilket resulterat i en fredagkväll med god vänner nere vid sjön och en lördagkväll med andra goda vänner vid poolen. Söndagen blev det verkliga andningshålet, jag älskar regniga dagar när solen gassat i flera dagar, det ger en tillfälle att göra andra saker. Saker som annars bortprioriteras.

Glädje bryr sig inte om

Glädje bryr sig inte om, om allting inte går precis enligt planerna, om man inte hela tiden är älskad eller omtyckt. Glädjen finns där ändå. Men man måste våga släppa taget om kraven och sluta att så träget fokusera på perfektionism om man ska kunna leva livet fullt ut. Glädjen bryr sig inte om, men finns aldrig långt ifrån. Det är bara vi själva som bestämmer hur vi förhåller oss till olika situationer.

Gårdagen bjöd på långfika, träning och fotboll på O´Learys. Är vädret lite sämre kan man provabaka tårtor inför stundande födelsedag. Pinocciotårtan med god maräng, jordgubbar och banan blev en succé. Nu väntar morgonpromenad innan det blir en tripp till vänner ute på landet. Grill och ”skitsnack” kan fördriva tiden bättre än mycket annat. Härlig fredag på er alla och trevlig helg om vi inte skulle höras mer den här veckan.