Andningsrum

Det fanns stunder, händelser, om ändock korta sådana, där man släppte alla tankar på att Theo var sjuk. Stunder då man gick upp i nuet så att man helt glömde bort. Jag var inte medveten om dessa stunder förrän efteråt och till en början kändes de som ett svek mot den allvarliga situation vi befann oss i, ett svek mot Theo. Hur kunde man glömma bort hans sjukdom och allvarliga tillstånd? Men jag förstår nu att det var ett nödvändigt andrum från cancer, sjukhus, mediciner och död. Ett sätt för min kropp och mitt sinne att under en så lång tid klara av allt det allvarsamma. De små pauserna kom alltid oanmälda som glada små överraskningar, som små pauser från verkligheten. Tacksamma uppehåll för att orka med.

Jag har haft andningsrum i helgen. Bara varit och tagit dagarna som de kommit. Vilket resulterat i en fredagkväll med god vänner nere vid sjön och en lördagkväll med andra goda vänner vid poolen. Söndagen blev det verkliga andningshålet, jag älskar regniga dagar när solen gassat i flera dagar, det ger en tillfälle att göra andra saker. Saker som annars bortprioriteras.

Glädje bryr sig inte om

Glädje bryr sig inte om, om allting inte går precis enligt planerna, om man inte hela tiden är älskad eller omtyckt. Glädjen finns där ändå. Men man måste våga släppa taget om kraven och sluta att så träget fokusera på perfektionism om man ska kunna leva livet fullt ut. Glädjen bryr sig inte om, men finns aldrig långt ifrån. Det är bara vi själva som bestämmer hur vi förhåller oss till olika situationer.

Gårdagen bjöd på långfika, träning och fotboll på O´Learys. Är vädret lite sämre kan man provabaka tårtor inför stundande födelsedag. Pinocciotårtan med god maräng, jordgubbar och banan blev en succé. Nu väntar morgonpromenad innan det blir en tripp till vänner ute på landet. Grill och ”skitsnack” kan fördriva tiden bättre än mycket annat. Härlig fredag på er alla och trevlig helg om vi inte skulle höras mer den här veckan.

Tid att ta farväl

Idag är jag, efter de senaste åren, betydligt mycket mer medveten om det vi kallar tid. Även om de tio sista månaderna tillsammans med Theo innebar en hel del smärta fick vi tid att skapa minnen tillsammans, tid att njuta av vår son och tid att ta farväl. Den tiden är jag idag enormt tacksam över. Inte alla hinner säga hej då eller skapa sig värdefulla minnen att minnas för resten av livet. Inte alla ges tid att säga det man vill hinna säga. Samtidigt kan jag inte sluta tycka att detta är en rent egoistisk tanke eftersom den "extra" tid som gavs faktiskt innebar en hel del smärta för Theo (och för oss). Men jag vill också gärna tro att även han fick tid att i den mån man nu kan förbereda sig och acceptera utgången gavs möjligheten att leva och skratta så som bara ett barn kan, ända in i det sista.

Utlovad magbild läggs till detta inlägg. Likaså lägger jag med en bild på M utanför finaste vännernas hus och D´s egenbyggda altan. Funkar kanonbra att grilla på i kvällssolen.

Gårdagen tillbringades med bästa och vackraste Jessica på stranden. Kom lagom hem tills himlen öppnade sig och jag fick lite andrum att sätta mig ner och med gott samvete tillbringa lite tid framför datorn för att skriva. Det går lite upp och ner det här med skrivandet. Just nu har jag alltför många uppslag till blogginlägg. Idag hoppas jag på ytterligare fint väder så jag kan få vara ute en del. Nu ska jag ta min morgonpromenad. Kram på er!

Varför göra det svårt?

Läser ”Flickan med de röda skorna” en bok skriven av en mamma som förlorat sin dotter i cancer. Det är en plågsam berättelse med många gemensamma nämnare till den tid vi hade med Theo under hans sjukdomstid. Det är framförallt en tankeställare då denna berättelse rör en 3-årig liten tjej som förstår mer om sin sjukdom och om döden än vad man kanske skulle önska. Även om hennes förhållningssätt till detta är väldigt sunt.

Jag har själv skrivit om detta tidigare, om hur mycket Theo faktiskt förstod om sin sjukdom och kanske framförallt om sjukdomens utgång. Om vårat prat om och tankar kring vad som händer efter döden. Jag förstår nu att han antagligen förstod mer än vad jag trodde. Försöker också minnas att han var en kämpe som verkligen levde livet in i det sista, som alltid skrattade eller busade trots svåra omständigheter, ända tills cancern inte längre gjorde det möjligt. Barn borde vara våra förebilder vad gäller inställning till de saker som vi vuxna har en tendens att överanalysera. Till de saker vi är rädda för eftersom vi saknar förståelse. Ur ett barn ögon är det så enkelt. Varför göra det svårt.

Klockan är bara 06.00. Galet tidigt men jag ska till gymmet och köra ett tidigt spinningpass. Call me crazy men gud vad skönt efteråt. Förhoppningsvis blir det en solig dag på stranden efter . Kram så länge

Räddande olikheter

Martin och jag är på många sätt väldigt olika. I alla fall vad gäller våra reaktioner på och vår inställning till saker och ting. Jag tror att detta många gånger varit vår räddning under den svåra tiden med Theo. Vi vägde upp för varandras begränsningar och tillkortakommanden då det behövdes. När den ena inte orkade kände sig den andra lite starkare och bar dubbel börda för oss båda två, alla tre och vice versa. Ett ömsesidigt beroende för att klara av det extrema vi hamnat mitt i. För att få Theo att må så bra som möjligt. För att, för Theos skull, orka vara starka i tio månaders tid och därefter för våran egen skull orka gå vidare livet ut.

Jag var den frågvisa och den med störst behov av att prata av mig kring den uppsjö av känslor och tankar som uppkom under den här tiden. Martin den mer tysta och grubblande men för den skull inte helt obekant med de känslor och tankar jag presenterade, hur jobbiga och svåra de än var. Martin var den analytiska. Eller i alla fall den hälsosamt analytiska. Den mer positivt inställda som fick mina känslouttryck, ofta byggda på extrem rädsla för allt det hemska som skulle kunna hända, att stagnera. Han påminde mig om att inte ta ut något i förskott. Likaså fick vi påminna varandra om att leva en dag i taget. I värsta fall en timme i taget och att inte göra allt för stora eller långt framskridna planer.

Det var en stor omställning. Både med livet på sjukhuset men även vad gällde vardagen här hemma. Men vi anpassade oss och kunde under omständigheterna komma tillbaka till ett någorlunda vardagligt liv tillsammans med vår cancersjuka son. Det är en bedrift jag är stolt över idag. Men jag vet inte om jag hade klarat av att göra det utan min motvikt Martin.

Kram på er. En dag i solen väntar.

En begränsad värld

När chocken lagt sig efter de många tuffa besked vi fick i början av Theos sjukdom och när livet faktiskt började återgå till en sorts vardag stötte jag på ett oväntat problem. Jag hade svårt att acceptera att världen krympte och begränsades så fruktansvärt. Jag kände mig många gånger instängd och isolerad. Vi levde varannan vecka på en avdelningen vilket jag kunde acceptera. Men veckan därefter hade vi permission och fick åka hem. Men hem var inte frihet på samma sätt som tidigare. Hem var ett enormt stort ansvar och representerade ensamhet med en mycket otäck och lömsk sjukdom som satt klorna i det bästa jag hade.

Jag längtade så otroligt mycket efter de vardagliga saker man inte längre kunde ta för givet, som inte längre var självklara. Jag ansvarade inte längre över min egen tid. Istället fick jag rätta mig efter en dödlig och grym sjukdom som tog alla våra liv i befattning. En fika med vännerna på stan, träning, en enkel dagsutflykt, inget var som tidigare och det var helt omöjligt att planera in något eftersom Theo när som helst kunde krampa, få hög feber eller på annat sätt snabbt bli dålig och få omedelbar läkarvård. Inte sällan fick vi uppsöka sjukhus mellan våra inplanerade sjukhusbesök. Vi levde, andades och sov sjukhus.

Det kändes som om livet sprang ifrån mig och jag såg alla andra där utanför springa ikapp med de liv de levde medan jag snällt fick sitta och se det försvinna. Det var en extremt jobbig känsla samtidigt som jag visste att min plats var med min sjuka Theo. Vi fick mycket tid tillsammans jag, Martin och Theo och idag är jag extremt tacksam för det även om det var en annorlunda, för att inte säga bisarr situation för oss alla tre. Theo hade bara oss och övriga familjer. Att gå på dagis eller träffa vänner var inte att tänka på i och med den höga infektionsrisken. Vi tog med honom till hans gamla dagis ett par gånger under hans sjukdomstid och han sken upp som solen en tidig sommarmorgon. Det stod helt klart att han saknade umgänget med jämngamla även om han samtidigt blev en aning reserverad eftersom skillnaderna honom och hans kamrater emellan blev tydliga och uppenbara. Han måste ha känt sig lika ensam som jag. Det var tur vi hade varandra. Jag fick ju åtminstone en chans att leva vidare. Det fick aldrig han.

Tack fina vänner för en helt underbart trevlig långhelg. Det har varit fullt upp och det var länge sen jag skrattade så gott som åt killarna i poolen och Öjje i sitt esse bakom de imaginary drumms. Stackars fransman (Mark) som säkert undrade vilka vi var men han visade sitt rätta jag på Trädgår’n när han snortade saltet genom en ihoprullad tjuga, drack tequilan och pressade citronen i ögonen, och det kanske värsta av allt, fick alla andra att göra likadant. Efter ett par öl kanske det verkar som en bra idé. Kul hade vi hur som helt. Så glad att jag har er.