Räddande olikheter

Martin och jag är på många sätt väldigt olika. I alla fall vad gäller våra reaktioner på och vår inställning till saker och ting. Jag tror att detta många gånger varit vår räddning under den svåra tiden med Theo. Vi vägde upp för varandras begränsningar och tillkortakommanden då det behövdes. När den ena inte orkade kände sig den andra lite starkare och bar dubbel börda för oss båda två, alla tre och vice versa. Ett ömsesidigt beroende för att klara av det extrema vi hamnat mitt i. För att få Theo att må så bra som möjligt. För att, för Theos skull, orka vara starka i tio månaders tid och därefter för våran egen skull orka gå vidare livet ut.

Jag var den frågvisa och den med störst behov av att prata av mig kring den uppsjö av känslor och tankar som uppkom under den här tiden. Martin den mer tysta och grubblande men för den skull inte helt obekant med de känslor och tankar jag presenterade, hur jobbiga och svåra de än var. Martin var den analytiska. Eller i alla fall den hälsosamt analytiska. Den mer positivt inställda som fick mina känslouttryck, ofta byggda på extrem rädsla för allt det hemska som skulle kunna hända, att stagnera. Han påminde mig om att inte ta ut något i förskott. Likaså fick vi påminna varandra om att leva en dag i taget. I värsta fall en timme i taget och att inte göra allt för stora eller långt framskridna planer.

Det var en stor omställning. Både med livet på sjukhuset men även vad gällde vardagen här hemma. Men vi anpassade oss och kunde under omständigheterna komma tillbaka till ett någorlunda vardagligt liv tillsammans med vår cancersjuka son. Det är en bedrift jag är stolt över idag. Men jag vet inte om jag hade klarat av att göra det utan min motvikt Martin.

Kram på er. En dag i solen väntar.

En begränsad värld

När chocken lagt sig efter de många tuffa besked vi fick i början av Theos sjukdom och när livet faktiskt började återgå till en sorts vardag stötte jag på ett oväntat problem. Jag hade svårt att acceptera att världen krympte och begränsades så fruktansvärt. Jag kände mig många gånger instängd och isolerad. Vi levde varannan vecka på en avdelningen vilket jag kunde acceptera. Men veckan därefter hade vi permission och fick åka hem. Men hem var inte frihet på samma sätt som tidigare. Hem var ett enormt stort ansvar och representerade ensamhet med en mycket otäck och lömsk sjukdom som satt klorna i det bästa jag hade.

Jag längtade så otroligt mycket efter de vardagliga saker man inte längre kunde ta för givet, som inte längre var självklara. Jag ansvarade inte längre över min egen tid. Istället fick jag rätta mig efter en dödlig och grym sjukdom som tog alla våra liv i befattning. En fika med vännerna på stan, träning, en enkel dagsutflykt, inget var som tidigare och det var helt omöjligt att planera in något eftersom Theo när som helst kunde krampa, få hög feber eller på annat sätt snabbt bli dålig och få omedelbar läkarvård. Inte sällan fick vi uppsöka sjukhus mellan våra inplanerade sjukhusbesök. Vi levde, andades och sov sjukhus.

Det kändes som om livet sprang ifrån mig och jag såg alla andra där utanför springa ikapp med de liv de levde medan jag snällt fick sitta och se det försvinna. Det var en extremt jobbig känsla samtidigt som jag visste att min plats var med min sjuka Theo. Vi fick mycket tid tillsammans jag, Martin och Theo och idag är jag extremt tacksam för det även om det var en annorlunda, för att inte säga bisarr situation för oss alla tre. Theo hade bara oss och övriga familjer. Att gå på dagis eller träffa vänner var inte att tänka på i och med den höga infektionsrisken. Vi tog med honom till hans gamla dagis ett par gånger under hans sjukdomstid och han sken upp som solen en tidig sommarmorgon. Det stod helt klart att han saknade umgänget med jämngamla även om han samtidigt blev en aning reserverad eftersom skillnaderna honom och hans kamrater emellan blev tydliga och uppenbara. Han måste ha känt sig lika ensam som jag. Det var tur vi hade varandra. Jag fick ju åtminstone en chans att leva vidare. Det fick aldrig han.

Tack fina vänner för en helt underbart trevlig långhelg. Det har varit fullt upp och det var länge sen jag skrattade så gott som åt killarna i poolen och Öjje i sitt esse bakom de imaginary drumms. Stackars fransman (Mark) som säkert undrade vilka vi var men han visade sitt rätta jag på Trädgår’n när han snortade saltet genom en ihoprullad tjuga, drack tequilan och pressade citronen i ögonen, och det kanske värsta av allt, fick alla andra att göra likadant. Efter ett par öl kanske det verkar som en bra idé. Kul hade vi hur som helt. Så glad att jag har er.

Härliga lördagmorgon

Idag blir det inga djupa tankar eller känsloutlägg. Dagen bjuder istället på poolparty. Vi trotsar solen som för tillfället lyser med sin frånvaro och beger oss framåt lunchtider ut till "Öjjerska palatset" för lite trevligt sällskap, grill och (pool)party. Det hela kommer avslutas på Trägårn i sann karibiskt tema.

Var där igår också och lyssnade på Roxanne. Mycket trevligt folk och en bra stämning. Likaså blev det mycket musik från Munken som anordnade Munken in da park. Jag är ju ett fan av Salem al Fakir, bebis verkar också gilla honom. Mycket trevlig fredagkväll och jag hoppas takterna sitter i för en riktig lördagsstämning. Hoppas ni alla har det lika bra som jag. Kram och trevlig helg på er.

Felaktiga beslut

Jag blickar ofta tillbaka och ifrågasätter beslut som tagits. Speciellt vad gäller Theo och hans sjukdomstid. Beslut som inte sällan handlade om liv och död. Jag brottas med tankar som rör det andra alternativet. Hur hade det blivit, hur hade det sett ut idag om jag tagit ett annat beslut?

Läste att det är i tvivlande stund är viktigt att komma ihåg att var och ett av de beslut man tagit ,oavsett när, hur eller om vad och framförallt även om det senare visat sig vara helt fel beslut, har fattats utifrån den information man hade vid det givna tillfället. Om beslutet visar sig vara felaktigt, beror det på att vi visste för lite vid den besluttagande tidpunkten. Vi hade således därför inte kunnat göra på något annat sätt. Idag vet vi kanske bättre. Idag hade vi inte tagit det felaktiga beslutet. Idag har vi mer information, mer förståelse och inte sällan tack vare just det felaktiga beslutet. Om man inte gör fel, hur ska man då kunna veta, förstå bättre och få ökad kunskap?

Men för alla er som, liksom jag, grubblar över felaktiga beslut. Vi visste inte bättre vid det givna tillfället. Vi gjorde det bästa utifrån de förhållanden som då rådde. Vi gjorde det vi trodde var rätt just då.

Tänkte på de bilder jag publicerat här på bloggen. Det har ofta varit på en frisk och glad Theo. Därför väljer jag att ta med några bilder från när han var sjuk (men dock lika glad). Min älskling.

Kram på er. Idag är det fredag och en hel vecka har redan gått på semestern. Vart tar tiden vägen?

En glädjespridande önsketanke

Tidigare i veckan när jag tittade tillbaka på graven efter mitt besök såg jag honom ,eller snarare hans kortklippta, solblekta kalufs. Som en verklig dröm såg jag det jag så gärna önskar honom, önskar oss. Där sprang han mellan gångarna och kunde till och från skymtas bakom de sommargröna, häckbeklädda grusgångarna. Han utstrålade lycka och verkade så levande, glädjespridande och lugnande. Det fick mig att sakna så otroligt men än en gång gick jag leende från kyrkogården.

Tack gubben du håller mina fötter på jorden och sprider ett välbehövligt lugn i min vardag.

Sanningen är bister och obeveklig. Vi kan inte ändra på den, men vi kan förändra vårt sätt att leva med den. Vissa erfarenheter är gemensamma för alla människor, bland annat att göra fel, att inte vara älskad och att dö. Genom att möta rädslan kan vi komma bortom farorna. När vi är beredda att göra vårt bästa med den informationen vi har, att vara ärliga mot oss själva och andra vad gäller vår egen person och vad som verkligen betyder något för oss, först då är de liv vi lever och den kärlek vi får ta emot, verkligen våra egna. Ur boken ”Flickan med de röda skorna”.

Idag är det fullt upp trots regn och rusk. Börjar med ett möte på banken. Kram på dig.

Påminnelse om det som en gång var

Man påminns hela tiden om saker man förlorat och på ett eller annat sätt gått miste om. Saker och människor man saknar, händelser man minns med smärta eller glädje och känslor som följer med var och en av dessa personer, minnen och ting.

Ofta kan man förhålla sig till sin historia på ett hälsosamt sätt. Acceptera att det är dåtid och låter det vara en del av det förflutna. Men ibland kan det vara svårare att släppa taget. Saknaden tar över helt och man undrar vad man skulle kunna gjort annorlunda för att få en annan utgång. Minnen repriseras i huvudet och övergår till drömmar om hur det kunde varit. Man gör dåtiden till en sorts förskönad verklighet eller framtid. En farlig lek som inte sällan bidrar till starkare saknad efter det som nu ligger utom räckhåll.

Jag tror dock att just känslan av att något ligger utom räckhåll ofta räcker för att saknaden ska tillta. Varför är det så? Varför vill vi nå det oåtkomliga? Jag är trött på att känna så och är mycket väl medveten om det ouppnåeligas attraktion men ändå är det svårt att inte lockas till att tänka tankar som om, ifall och kanske.

Jag försöker att leva här och nu och påminna mig om att de beslut jag tagit varit de rätta för mig. Ibland lever jag fullt upp i den förståelsen ibland är det betydligt mycket svårare och man krusas av det som var. Jag har en sådan period nu, jag vill på ett sätt tillbaka, försöka rädda det som var, trots att det var jobbigt, samtidigt som jag är glad över allt jag har idag, över där jag är. Det är en tvetydlig och förvirrande känsla. Önskar jag skulle kunna förklara det bättre än så. Men jag tror de flesta av er vet vad jag menar.

Fika, träning och middag med vänner väntar. Kram