Jag undrar...

Jag förstår inte varför jag så envist ska se Grey´s Anatomi. Brukar sluta med att jag gråter och blir helt slut. Igår var definitivt inget undantag. Igår var extra känsligt och personligt, kände igen så mycket från den flicka som låg på dödsbädden och drog sina sista andetag. Jobbigt att ens skriva om. Minnen och tankar bubblar så lätt upp till ytan. Jobbiga minnen och frågeställningar från våra sista sex veckor tillsammans. Känsliga läsare (mamma) kanske borde sluta läsa här...

Jag undrar om han visste att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Den sista tiden är väldigt jobbig att tänka på. Det är så svårt att veta hur närvarande han var.

Talet försvann först, vilket är grymt eftersom det var det han hade kvar när kroppen inte riktigt ville efter operation, strålning och cellgifter. Han var alltid så vältalad, duktig och rolig genom sina ord. Sen försvann styrka i både ben och armar. Han bara låg där och tittade upp på oss ibland när vi vände på honom för att han inte skulle få för ont av att ligga i ett och samma läge hela tiden. Hans rygg blev så stel och jag ser fortfarande hans plågade ansiktsuttryck när vi skulle ta upp honom. Tillslut försvann även det. Han tittade med halvöppna ögon men blicken var tom. Jag undrar om han såg alls de sista veckorna. Han ryckte till när jag rörde vid honom som om han först då insåg att jag var där. Käkarna bet ihop så hårt som en sorts kramp som inte gav med sig. Han kunde inte reglera värme eller kyla. Han svettades något enormt men var så kall. Alltihop var tumörernas fel. Tumörerna som växte och tog över hans lilla hjärna och rygg.

Jag minns hur hans hjärta slog snabbare och snabbare. Det arbetade så hårt. Hans andning blev mer och mer ansträngd och oregelbunden. Han hade glömt bort hur man svalde. Och i och med att hans käkar krampade rann saliven ner i lungorna vilket resulterade i lunginflammation. Det överlevde han bara i ett och ett halvt dygn. Vid det här laget hade hans inre organ också slutat fungera. Brun vätska rann ur hans sond i magen som ett tecken på det. Han kunde knappt andas och fick dagligen morfin för eventuell smärta. Vi visste ju inte hur mycket han kände, hur mycket han tänkte eller förstod men ville inte att han skulle lida. Allt som allt tog det sex veckor från sista anfallets första kramp till att hans kropp som arbetat så hårt och så länge med sjukdomen helt brutits ner och slutade fungera och blev tyst.

En fyraåring som skulle vara så full av liv. Bilden av min son de sista veckorna är grym och kommer alltid förfölja mig. Den finns där när jag ser friska barn springa omkring leende på fungerande lemmar i total bekymmerslöshet. Den finns där där andra föräldrar klagar över snoriga och förkylda barn. Den finns där så fort jag blundar. En mamma ska inte behöva önska och be om att hennes son ska få dö för att han ska få slippa lida. Det sätter spår i vem som helst. Han var stark min lilla krigare. Men inte ens den starkaste rår på den här hänsynslösa sjukdomen.

Så jag undrar visste han om att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Jag hoppades länge på mirakel men förstod vad utgången skulle bli ganska länge.

Då saknar jag dig...

Saknaden är stark idag. Vet inte varför. Vissa dagar är hopplöst känslosamma. Idag är en sån dag.

Ur Ulf Lundells låt ”Jag saknar dig”.

...
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Vid ett middagsbord bland folk
i en tunnelbanevagn
då saknar jag dej
Som vintern saknar våren
som den kloke saknar dåren
som en salva över såren
som herden saknar fåren
saknar jag dej

När jag känner doften av äpplena
på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej
...

Meningen förtar smaskigheten

Fick ganska mycket gjort igår. En trevlig överrask-
ning då jag trodde jag skulle få sitta helt sysslolös på jobbet den här veckan. Idag ska jag skriva en artikel om TBE:s utbredning i Östergötland. Tyvärr ligger intervjun utanför min normala arbetstid vilket innebär övertid men vill landstinget ha en artikel ska landstinget så få. Sedan blir det spinning igen. Kör så länge magen tycker det går bra. Och än verkar bebis sparka i takt. Imorgon blir det dock kompensation för övertiden då jag ska till MVC och göra ännu ett besök på ultraljudet. Ska bli kul att än en gång få kika på bebis. På tal om bebis. Lina den efterlängtade magbilden är här. 19 veckor gammal. Knappt man ser vad som är bak och fram.

Har grubblat lite på det här med skitsnack och folks stora vilja att tro på allting som sägs. Och då gärna med selektiv hörsel så att man bara hör de smaskigaste detaljerna och lägger till eget därefter. Varför vill man tro på något någon hört av någon dom pratade med i förbifarten? Varför vill man tro det värsta om andra och gotta sig i andras olycka? Får det oss att må bättre när det går dåligt för människor i vår omgivning? Jag vill gärna svara nej på den frågan men jag har en känsla av att många faktiskt beter sig på det här sättet. ”Vända kappan efter vinden”-attityden för att få så många ytliga vänner och bekanta som möjligt är ett ganska utbrett fenomen i en så pass liten stad som Norrköping. Många ytliga vänner man inte riktigt behöver bry sig om men byta ett par ord med för att ha koll på läget. Hur orkar man? Jag är förvånad över att folk faktiskt går med på det. Att man inte ser igenom detta. Eller så gör man det fast man inte bryr sig. Förr eller senare måste man väl inse vilka som är ens riktigt vänner och vilka som hör till den ytligare kategorin som enbart vill ha en så hög popularitetssiffra som möjligt vad gäller antal vänner på Facebook.

Det är sant som dom säger. Det inte du vet om dig själv vet alla andra. Kan man annat än skratta åt folks ihärdiga uppfinningsförmåga eller tiden det tar innan alla och några till vet om något ingen annans öron än berörda och inblandade skulle få höra. Den är nästan beundransvärt. Jag brukar ha i åtanke när någon berättar något att det alltid ligger en orsak bakom ett beteende, ord eller vad det nu kan vara. Hur konstigt beteendet eller ordvalet som använts än må vara finns det alltid en anledning bakom. Utan anledningen känns berättelsen i mina öron ganska meningslös men för andra verkar meningen inte spela någon roll. Meningen förtar tydligen smaskigheten.

Tur man inte är ett offentligt ansikte. Tror inte jag skulle klara av att ständigt läsa och höra saker om mig själv som inte är sanna. Jag tar åt mig alldeles för lätt. Det blir för personligt på en gång. Kanske något jag borde jobba på.

Min vän sorgen och jag

Skrev om att ångra saker man gjort eller kanske inte gjort igår. Sedan dess har jag fått erfara att ånger tydligen har en tendens att ändra karaktär beroende på vetande eller icke vetande om rådande faktorer. Ingenting har egentligen förändrats men ändå har allt blivit annorlunda. Jag fick veta saker som påverkar en hel höst på så sätt att den kan ifrågasättas starkt. Inget jag tänker lägga ner mer energi på dock även om man självklart undrar.

Jag gör som jag brukar göra. Tror på det som sägs. Det känns i det här läget bäst, trots risken att bli motbevisad och än en gång få känna kängan av min egen naivitet och godtrogenhet. Men om det händer ligger förhoppningsvis allt det här för långt bakom mig för att den kängan ska göra något större avtryck. Vi gör alla våra val. Val får konsekvenser. Konsekvenser som påverkar vår omgivning. Det går inte att komma ifrån. Det gäller väl att se efter sig själv och må så bra man kan utan att kliva på för många tår med den där berömda kängan.

Idag väljer jag att tro gott, kanske mest för min egen skull. Ingen annan påverkas liks mycket som mig själv om jag skulle sitta bitter över något som varit. Ledsen ja, just nu i alla fall men det går över.

Har börjat läsa Sorgrådgivning och Sorgterapi av J. William Worden. En, om man nu ska lyssna till kritikerna, bibel för dem som har med sorg att göra. Det har blivit lite av ett intresse att läsa om på vilka sätt man kan hantera sorg. Jag vet ju att det inte finns några gen- eller utvägar. Jag vet också att sorg idag är något man ofta tar avstånd ifrån, vilket jag tycker är helt fel eftersom ensamheten som sorgen i sig självt medför blir än starkare när omgivningen vänder ryggen till på grund av rädsla för de tårar som rullar nedför en redan utsatt människas kinder.

Om jag kan lära mig något om detta utifrån mina egna och andras erfarenheter för att sedan föra vidare den kunskapen till personer som behöver det, finns det en mening. Jag tänker inte ta avstånd från sorgen. Jag är av den tron att det bara förlänger en redan jobbig process. Sorgen och jag är ju gamla vänner sedan snart ett år tillbaka.

Det här med ånger...

Funderat lite på det här med ånger. Fick frågan för ett tag sedan om jag ångrar någonting under en viss tidsperiod. Svaret blev ja och ju mer jag funderar på det ju mer kommer jag på som jag skulle vilja ha ändrat på. Men hur mycket energi och tankeverksamhet ska man egentligen lägga ner på saker som man gjort men som man ändå inte kan få ogjorda, osagda eller på något sätt kunna ta tillbaka.

Man är inte mer än människa och alla har vi saker vi ångrar i större eller mindre bemärkelse. Men ju mer man ångrar ju mer ändras utgången på något sätt. Om man agerat annorlunda hade man ju inte varit där man är idag och gud vet om man hade haft det bättre någon annanstans.

Hur jag än vänder och vrider på det här med ånger så kommer jag inte fram till något vettigt för jag är av den mening att jag tror att det ur allting ont också kommer något gott. Så även om man ångrar något så har det resulterat i något man absolut inte vill ska vara ogjort.

Det är att leka med tanken. En ganska farlig lek men kanske just därför också väldigt inbjudande. Det var dagens tanke. Söndag idag och jag ska göra mig i ordning för att möta upp Martin på stan för en lunch.

Vi hörs igen i morgon. Ha det bra mina vänner.

Bästa receptet...

Lördag och en bra sådan. Hade inget planerat för dagen och det brukar kunna vara bästa receptet för en riktigt lyckad dag. Började med två timmar på gymmet. Därefter blev det lite shopping på stan. Behöver verkligen förnya garderoben och ska nog fortsätta förnyelsen i morgon. Köpte bara en bråkdel av allt jag såg och ville ha. Sedan fick Waynes celebert besök av sina V.I.P-gäster dvs. Daniel, Sara och mig. Självklart har jag hunnit med att besöka min ängel och nu är jag hemma för att göra mig iordning inför middag på Harrys.

Hoppas på lite stabilare väder imorgon så jag kan ta en lång promenad. Annars lika tom planering som idag, och det bådar ju gott.

Hoppas ni haft det bra och att ni får en trevlig lördagkväll. Ta hand om er. Kram