Vaakuminrett huvud

Lider av sömnbrist. Har jättesvårt att somna om kvällarna och när man väl somnat har man blivit kissnödig och måste gå upp. Behöver jag säga att det här inte är en engångshändelse utan mer ett mönster under de nattliga timmarna. Är det någon slags träning inför ankommande bebis för i så fall vill jag bara säga att jag vet vad som väntar. Dessutom var det enormt många vakna timmar och vakande nätterna när Theo var sjuk så jag vet hur det känns att lida av sömnbrist. Min kropp behöver inte mer träning på det.

Värre kan det väl vara kanske men måste få klaga lite. Hoppas på att mönstret bryts i natt. Vore skönt med en hel natts sömn för en gångs skull så man slipper komma till jobbet med ögon som står i kors och ett vaakuminrett huvud. Inte för att jag för tillfället behöver huvudet här på jobbet. Min nuvarande arbetsuppgift är inte så tankekrävande om jag uttrycker mig så.

Hörs i morgon. Kram

Ett ögonblick och ett helt liv

Söndag morgon och jag har i stort sett precis vaknat.
Hade en riktigt trevlig lördagkväll hos Lina och tjejerna.
(Tack för det! Hoppas att Polly fick svänga sina olurviga och att du Lina fortsatte skratta ditt smittsamma skratt natten igenom.)

Solen skiner återigen vilket betyder promenad upp till min ängel så fort jag gjort mig i ordning. Fick lite att tänka på nu när jag gick igenom albumet med kort på Theo för att välja ut ett passande till bloggen. Vi har ett par minder roliga kort från hans sitsa tid och jag var inte beredd på det. Minnen kom tillbaka från den extremt jobbiga sex veckors period med never ending krampanfall och en Theo som bit för bit försvann ifrån oss.

Det är ett år sedan idag han fick sin kramp som påbörjade denna sex veckors period. Då han tappade talet helt, förmågan att gå, rörelse i armar och ben och så sakta sinne för sinne innan han gick bort i lunginflammation. Sex veckor kvar tills den stundande årsdagen. Inget jag ser fram emot men något vi måste komma över. Sedan är sorgeåret över. Det första året de säger ska vara värst. Jag vet inte. Just nu känns det inte som om nästa kommer bli så mycket enklare. Vi kommer ju få gå igenom julaftnar, födelsedagar och andra årsdagar utan honom för all framtid. Det är inte en tanke som lättar.

Han är en kämpe min lilla ängel och det enda som tröstar för tillfället är det inlägg jag fick för ett par dagar sedan från en familj som verkar veta vad de pratar om. Citerar "Min man säger till mig att för vår son, som dog i höstas, är det bara ett ögonblick tills vi ses igen men för oss ett helt liv. Han är bland vänner o har det bra, vi ska leva här på jorden o göra honom stolt genom att vara de bästa föräldrar vi kan."

Ha det bra i vårssolen så hörs vi snart igen.

Platt fall

Sitter och tittar på Sjukhuset...igen. Jag vet inte varför, det gör ju bara ont. Barn som lider och är sjuka och dessutom många inslag om cancer. Det är ju fruktansvärt och jag gråter varje gång men samtidigt finns det någon sorts snedvriden tröst i att man vet att det finns människor där ute som går eller har gått igenom samma "helvete". Det tar verkligen emot och jag skäms för att säga det eftersom jag samtidigt aldrig skulle önska min värst fiende något sådant.

Jag antar att drivkraften bakom "trösten" är att ensamheten är skrämmande samtidigt som det ger mig en otrolig styrka att se människor i liknande situationer stå starka och klara av vardagen. Man har alltid något att lära och jag är framförallt nyfiken på dessa människors tankesätt för att klara en så hemsk händelse. Jag känner ju till min egen och vet vad som fungerar för mig. Men lite hjälp är aldrig fel, inte åt något håll. Jag menar det är ju helt otroligt om jag skulle kunna hjälpa någon till att släppa alla ångesladdade tankar som ett barns död faktiskt framkallar till ett bättre starkare tankemönster som kan hjälpa personen att orka.

Jag vet att jag var i desperat hjälp av en mall som kunde tala o för mig hur man skulle tänka, fungera och vara direkt efter att Theo gått bort. Tyvärr finns det ju ingen sådan utan man få prova sig fram. Slå i och ramla platt många gånger till man hittar ett sätt som fungerar. Det tar massor med energi och är otroligt jobbigt men man lär sig. Jag är inte på något sätt fullärd och kämpar för att klara av dagarna även om jag lättare hittar tillbaka till ljuset de dagar då allt är bäckmörkt.

Dags för mig att ge mig ut i solen på en promenad.
Vi hörs igen imorgon.

Kämpa på alla med både smått och stort.

Fredag

Är besviken i dag. (en arbetsrelaterad besvikelse) och återigen kommer besvikelsen av att jag tror för mycket om människor, även i det här fallet. Jag hoppas att personen ifråga mår bättre av att jävlas enbart för sakens skull annars är det här helt bortkastad tid för båda av oss. Antagligen så förstår han inte bättre. När man ljuger på det sättet står man inte högt i kurs hos mig.

Blir ett biobesök (ska äntligen få se "Män som hatar kvinnor", en väldigt passande titel efter omständigheterna) efter jobbet idag och förhoppningsvis trevligt mingel på Munken efter det. Annars ska jag bara njuta av att det är fredag. Bifogar en bild på pappas nya grill. (- katt) Gissa vart jag kommer hålla hus i sommar. Landet here I come.

Kram och trevlig fredag på er underbara läsare.

Långsamt och snabbt

Ibland går klockan bara så långsamt och inget man gör påverkar det minsta. Jag hade en sån dag idag och detta trots att jag bara jobbade fram till 12. Måste väl ha såna dagar också antar jag, för att uppskatta de dagar då tiden går lite fortare. Å andra sidan kommer min dag att sluta med fika och träning och då kan jag nog nästan garantera att tiden knappast står lika still som nu.

Kom att tänka på att det snart bara är en månad kvar tills Theo har varit borta från oss i ett helt år. Jag förstår verkligen inte var den tiden tagit vägen. I det här fallet har tiden inte stått still, trots alla ensamma kvällar, alla tårar och alla minnen som gjort så ont. Ett helt år utan min älskling. Han hade varit så stor nu, skulle snart ha börjat skolan.

Jag är så arg över allt det bra vi aldrig fick chansen att uppleva. Över den tid vi inte fått vara tillsammans. Det går inte en sekund utan att jag undrar vad han gör, hur han mår, var han är. Om han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Jag hoppas inte det. Jag hoppas han har fullt upp med annat än att sakna. Med att ha roligt och må bra. Med att skratta sitt änglalika leende och sprida glädje på det sätt bara han kan.

Jag är arg, ledsen och glad samtidigt. Ett känslomässigt kaos av känslor som bubblar under ytan. Så kommer det nog alltid att vara. Ibland finns där en ordning men ofta råder emotionell anarki. Det är ingen idé att kämpa emot. Jag har inte en chans att strukturera och skapa symmetri under de förhållandena. Det bästa är att släppa taget och följa med. Hantera känslorna vartefter de uppkommer. Att skratta och gråta samtidigt är vardag. Det är jobbigt och skrämmande att tappa kontrollen men välbehövligt ibland.

Lägger in en ny bild på bebis. Min bebis. = )

Rörlig bebis

Min mage mår inte bra. Dock verkar bebis vara tillfreds och det är väl det enda som betyder något. Var och tittade lite på bebis idag. Låg så skönt med ena handen ovanför huvudet tills barnmorskan väckte honom/henne för att han/hon skulle sträcka på sig. Då blev det full fart i magen, vilket jag tar som ett gott tecken. Även om bebisen var några dagar äldre än vi hade räknat med, vilket också innebar att vi inte kunde göra NUPP-testet för att kolla kromosomfel, så sa barnmorskan att det hon kunde se bara såg bra ut. Får väl nöja mig med det även om tankarna snabbt drar iväg till att bilda orosmoln.

Det är fullt upp nu vad gäller bebis och i morgon är det dags för läkarbesök nr två. Ett besök jag egentligen inte behöver göra som andragångsföderska men som min barnmorska tyckte jag ändå skulle ta mest för att hålla tankarna i schakt och oron på plats. Trots att det är tidigt känner jag sparkarna där inne men den här gången vet jag vad jag ska känna efter och är jag helt avslappnad så går det inte att ta fel. Men än så länge är det en liten fjäril där inne. Snart klagar jag väl över hårda sparkar mot revben. Härliga tider.

Är på jobbet idag för första gången sedan i torsdags. Blandade känslor vad gäller det även om det är skönt med lite rutin igen. Jag har ju lovat er en fortsättning på ”den nagel jag har i ögat” vad gäller arbetet men jag har inte kommit så mycket längre vad gäller detta än till kontakt med facket. Vi får se vad som händer härnäst.

Mina tankar till cancersjuka Victor som somnade in i morse. Hoppas Theo tar god hand om dig där uppe bland änglarna.