Platt fall

Sitter och tittar på Sjukhuset...igen. Jag vet inte varför, det gör ju bara ont. Barn som lider och är sjuka och dessutom många inslag om cancer. Det är ju fruktansvärt och jag gråter varje gång men samtidigt finns det någon sorts snedvriden tröst i att man vet att det finns människor där ute som går eller har gått igenom samma "helvete". Det tar verkligen emot och jag skäms för att säga det eftersom jag samtidigt aldrig skulle önska min värst fiende något sådant.

Jag antar att drivkraften bakom "trösten" är att ensamheten är skrämmande samtidigt som det ger mig en otrolig styrka att se människor i liknande situationer stå starka och klara av vardagen. Man har alltid något att lära och jag är framförallt nyfiken på dessa människors tankesätt för att klara en så hemsk händelse. Jag känner ju till min egen och vet vad som fungerar för mig. Men lite hjälp är aldrig fel, inte åt något håll. Jag menar det är ju helt otroligt om jag skulle kunna hjälpa någon till att släppa alla ångesladdade tankar som ett barns död faktiskt framkallar till ett bättre starkare tankemönster som kan hjälpa personen att orka.

Jag vet att jag var i desperat hjälp av en mall som kunde tala o för mig hur man skulle tänka, fungera och vara direkt efter att Theo gått bort. Tyvärr finns det ju ingen sådan utan man få prova sig fram. Slå i och ramla platt många gånger till man hittar ett sätt som fungerar. Det tar massor med energi och är otroligt jobbigt men man lär sig. Jag är inte på något sätt fullärd och kämpar för att klara av dagarna även om jag lättare hittar tillbaka till ljuset de dagar då allt är bäckmörkt.

Dags för mig att ge mig ut i solen på en promenad.
Vi hörs igen imorgon.

Kämpa på alla med både smått och stort.

Fredag

Är besviken i dag. (en arbetsrelaterad besvikelse) och återigen kommer besvikelsen av att jag tror för mycket om människor, även i det här fallet. Jag hoppas att personen ifråga mår bättre av att jävlas enbart för sakens skull annars är det här helt bortkastad tid för båda av oss. Antagligen så förstår han inte bättre. När man ljuger på det sättet står man inte högt i kurs hos mig.

Blir ett biobesök (ska äntligen få se "Män som hatar kvinnor", en väldigt passande titel efter omständigheterna) efter jobbet idag och förhoppningsvis trevligt mingel på Munken efter det. Annars ska jag bara njuta av att det är fredag. Bifogar en bild på pappas nya grill. (- katt) Gissa vart jag kommer hålla hus i sommar. Landet here I come.

Kram och trevlig fredag på er underbara läsare.

Långsamt och snabbt

Ibland går klockan bara så långsamt och inget man gör påverkar det minsta. Jag hade en sån dag idag och detta trots att jag bara jobbade fram till 12. Måste väl ha såna dagar också antar jag, för att uppskatta de dagar då tiden går lite fortare. Å andra sidan kommer min dag att sluta med fika och träning och då kan jag nog nästan garantera att tiden knappast står lika still som nu.

Kom att tänka på att det snart bara är en månad kvar tills Theo har varit borta från oss i ett helt år. Jag förstår verkligen inte var den tiden tagit vägen. I det här fallet har tiden inte stått still, trots alla ensamma kvällar, alla tårar och alla minnen som gjort så ont. Ett helt år utan min älskling. Han hade varit så stor nu, skulle snart ha börjat skolan.

Jag är så arg över allt det bra vi aldrig fick chansen att uppleva. Över den tid vi inte fått vara tillsammans. Det går inte en sekund utan att jag undrar vad han gör, hur han mår, var han är. Om han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Jag hoppas inte det. Jag hoppas han har fullt upp med annat än att sakna. Med att ha roligt och må bra. Med att skratta sitt änglalika leende och sprida glädje på det sätt bara han kan.

Jag är arg, ledsen och glad samtidigt. Ett känslomässigt kaos av känslor som bubblar under ytan. Så kommer det nog alltid att vara. Ibland finns där en ordning men ofta råder emotionell anarki. Det är ingen idé att kämpa emot. Jag har inte en chans att strukturera och skapa symmetri under de förhållandena. Det bästa är att släppa taget och följa med. Hantera känslorna vartefter de uppkommer. Att skratta och gråta samtidigt är vardag. Det är jobbigt och skrämmande att tappa kontrollen men välbehövligt ibland.

Lägger in en ny bild på bebis. Min bebis. = )

Rörlig bebis

Min mage mår inte bra. Dock verkar bebis vara tillfreds och det är väl det enda som betyder något. Var och tittade lite på bebis idag. Låg så skönt med ena handen ovanför huvudet tills barnmorskan väckte honom/henne för att han/hon skulle sträcka på sig. Då blev det full fart i magen, vilket jag tar som ett gott tecken. Även om bebisen var några dagar äldre än vi hade räknat med, vilket också innebar att vi inte kunde göra NUPP-testet för att kolla kromosomfel, så sa barnmorskan att det hon kunde se bara såg bra ut. Får väl nöja mig med det även om tankarna snabbt drar iväg till att bilda orosmoln.

Det är fullt upp nu vad gäller bebis och i morgon är det dags för läkarbesök nr två. Ett besök jag egentligen inte behöver göra som andragångsföderska men som min barnmorska tyckte jag ändå skulle ta mest för att hålla tankarna i schakt och oron på plats. Trots att det är tidigt känner jag sparkarna där inne men den här gången vet jag vad jag ska känna efter och är jag helt avslappnad så går det inte att ta fel. Men än så länge är det en liten fjäril där inne. Snart klagar jag väl över hårda sparkar mot revben. Härliga tider.

Är på jobbet idag för första gången sedan i torsdags. Blandade känslor vad gäller det även om det är skönt med lite rutin igen. Jag har ju lovat er en fortsättning på ”den nagel jag har i ögat” vad gäller arbetet men jag har inte kommit så mycket längre vad gäller detta än till kontakt med facket. Vi får se vad som händer härnäst.

Mina tankar till cancersjuka Victor som somnade in i morse. Hoppas Theo tar god hand om dig där uppe bland änglarna.

Flashback...

Idag är jag mest ledsen. Läste om lille Viktor som bara har nårga dagar kvar att leva i en svår cancerform i Aftonbladet idag. Viktor och hans familjs historia liknar på många sätt vår egen och minnena kommer tillbaka. Mest arg blir jag över att Viktor inte får någon hemsjukvård de här sista dagarna i livet. Det hade vi i alla fall turen att få (om man nu kan säga så). För visst vill man vara hemma när man har begränsad tid kvar. Det skulle nog vem som helst vilja, liten som stor. Men det är inte bara sjukdomen man har att slåss mot i en redan utsatt situation utan mitt i allt måste man slåss mot samhället och regler och bestämmelser som säger att man inte har rätt till det ena än det andra. I vårt fall var det försäkringspengar och HSAN-anmälan. I Viktors fall rätten till att få dö hemma.

Finns ingen som helst lättnad i att läsa att någon annan har det precis så som vi en gång hade. Att en annan fin liten kämpe och hans familj lider på grund av den här smärtsamma och hänslynslösa sjukdomen. Jag minns så väl de sista dagarna, smärtan, hopplösheten, väntan, rädslan. Inget jag önskar ens min bittraste fiende.

I och med den här "flashbacken" minns jag även de smärtsamma orden "Ni är ju i alla fall unga"...från någon i omgivningen, jag kommer inte ihåg vem, men det är ord som aldrig kommer att försvinna. Som om vår chans att få nya barn skulle vara en tröst när vi håller på att förlora vår förstfödde i en grym sjukdom. Ja, vi kan få fler barn men vi kan aldrig, aldrig någonsin få Theo tillbaka. Jag har lagt ner förväntningen om att omgivningen ska förstå men snälla bespara mig ogenomtänkta, på gränsen till idiotiska, kommentarer som bara gör smärtan värre.

Jag hoppas att Viktors föräldrar kämpar vidare. Mina tankar är med er och er fina son.

Lurad men tillbakalutad

Dagen har till större delen tillbringats ute på altanen till stugan. Solen ligger på och när det inte blåser är det riktigt skönt. Bäst att passa på, imorgon skulle det bli sämre väder om man nu ska tro på vädergudarna.

Jag är ganska sugen på att åka men det vore nog inte så klokt. Imorgon blir det väl än värre när Martin sätter på sig brädan och beger sig ut i backen. Det är behövligt att komma bort så här ibland. Att bara få koppla bort och av. Läsa böcker och äta god mat. Se något annat.

Har en del jobbtankar i huvudet men vet inte hur smart det är att skriva det på bloggen. Kontentan av det hela är i alla fall att jag känner mig lurad...och med all rätt. Inget jag kommer att släppa och på tisdag får vi se vad konsekvenserna av det hela blir. Jag återkommer nog till det.

Inte så mycket Theo tankar för tillfället. Även om jag saknar att få besöka honom vid hans grav och trots att det är otroligt mycket barnfamiljer här. Det går väl i perioder och som min psykolog sa när jag gick hos henne: "ha inte dåligt samvete för att du inte tänker eller känner så mycket emellanåt utan passa på att njuta och samla energi när du har en "lättare" period. Det behöver du tills den tyngre kommer, för det gör den för eller senare". Och så är det, perioderna avlöser varandra och så kommer det nog alltid att vara . Lättare perioder följs av tunga dagar och nätter. Inget jag kan styra över.

Nu ska jag luta mig tillbaka i solen igen. Kände när bebis vände sig i magen igår. Hoppas aktiviteten blir mer och kännbarare från och med nu. Inget skulle göra mig gladare.
Kram på er.