Jämför inte det ojämförbara

Satt på bussen på väg till jobbet idag och kom och tänka på en fråga vi fick mer än en gång under sjukdomstiden med Theo. Som ni förstår träffade vi på en hel del läkare från diverse avdelningar. Flera av dem kom med frågan "Är han ert enda barn?". Jag förstod att de insåg allvaret vad gäller min sons tillstånd och att hans liv inte skulle gå att rädda men jag förstår fortfarande inte frågan. Vad har den med någonting att göra? Det är som om det är lite extra synd om oss eftersom vi inte har några fler barn. Eller tvärtom att det inte alls skulle vara synd om om dom som genomled en svår förlust av ett barn eftersom de ändå har ett till. Ett barns död är väl lika jobbigt oavsett hur många barn man har kvar. Det gör precis lika ont.

Inte tusan blir det enklare för oss att hantera det som hänt med Theo och vår saknad efter honom nu när ett andra barn är på väg. Ett barn kan inte ersätta ett annat. Theo var Theo inte bara ett barn. Saknaden efter honom kanske till och med kommer att bli ännu värre när syster eller bror ständigt påminner oss om likheter och skillnader. Klart det kommer att jämföras men så är det väl alltid mellan syskon.

Jag läste också en artikel om en mamma som mist sitt barn. Hon sa att hon hade det jätte svårt eftersom hon var tvungen att fungera för de barn hon fortfarande hade kvar. Vilket är förståeligt. Men hon menade att hon inte kunde sörja på samma sätt som vi "lyckliga" föräldrar som mist vårt enda barn kan göra. Jag tänker nog inte ens kommentera detta. Tycker bara att det är bra att man hittar någonting att leva vidare för. Vi som inte har fler barn måste hitta någonting annat värdefullt för att komma ur sängen om morgnarna.

Jag känner att den här offersitsen som så många gärna spelar ut till fullo inte gör saker och ting bättre. Ett barn är ett barn, en förlust en förlust. Varför ska det jämföras vem som mår sämst. Är det en tävling? För är det så kommer jag gladeligen sist. Alla är vi ansvariga för vår egen lycka, sorg, förmåga att hantera det vi går igenom. Den går inte att lägga på någon annan. Sluta jämföra det ojämförbara. Min förlust är varken svårare eller lättare än någon annan som genomgått en förlust. Jag lider med alla som måste begrava sina barn.

Tid

Tid är rättvis. Ingen använder mer tid än någon annan. Tid går heller inte att spara till senare. Tiden är bestämd och opåverkbar. Däremot kan man spendera sin tid på olika, mer eller mindre, bra sätt. Tid kan inte köpas men däremot stjälas.

Man behöver inte ens vara medveten om att ens tid stjäls förrän långt senare. Det kan vara händelser som känns rätt just då men som i efterhand visar sig vara förlorad tid. Är någon annan än jag själv ansvarig för denna förlust skulle jag betrakta det som stöld av värdefull tid. Tiden är begränsad, därför ska man vara rädd om den tid man har. Ingen vet hur lång tid man har på sig att göra allt man vill så det gäller att förvalta den väl. Även om tiden går åt till att ibland inte göra någonting kan detta vara av stort värde. Så länge man själv bestämmer över sin tid och vad man gör med den är det positivt.

Men alltför många gånger känner man ett ”måste” över att hinna med så mycket som möjligt på en väldigt kort tid. Denna ”måste”-känsla förtar poängen med handlingen och blir istället till en kamp mot klockan. Den ständiga kampen mot tiden som ingen någonsin egentligen vunnit eftersom kravet på att hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt hela tiden höjs och påverkas av omständigheter man själv inte har inverkan på.

Att försöka släppa tömmarna till tiden en aning och istället fokusera på handlingen gör all skillnad. Man får ut mer av tiden man har och att bli bestulen på tid blir inte lika påfrestande då handlingen i sig förhoppningsvis gett någonting. Tid kan man aldrig få tillbaka och borde därför vårdas med måttfull varsamhet.

Ikväll ska jag förvalta min tid på en spinningcykel. Det blir tillsammans med ”Fetosuperstar-gänget”. Nödvändig träning med tanke på all den mat jag tryckt i mig för att slippa illamåendetkänslan. Vågen visar lite för mycket även om en stor anledning till viktökningen har att göra med bebis och magen som bara växer trots att bebis fortfarande är så liten. Men nu kan jag återgå till normala rutiner, äta normalt och träna som vanligt.

13 Oktober

Magen mår bra, i alla fall om man ska tro bvc-undersökningen och de prover som togs idag. Men kroppen som magen sitter på är för tillfället helt slut. Trött efter en och en halv timme hos barnmorskan samt ytterligare en timme hos psykologen. Att sitta och prata om sitt liv, sin historia är lika utmattande som ett träningspass. Det är inte sällan jag går från mötet nästintill svettig. Idag var sist gången.

Idag pratade vi lite om vart jag kommit under året som gått. Och när man tittar tillbaka på allt som hänt och det arbete jag gjort med mig själv sedan första gången jag satt hos min psykolog kan det bara liknas vid gigantiska framsteg. Jag är så glad att jag hittade en så pass bra psykolog. Det har aldrig varit några problem att berätta om mina svåraste stunder, tankar och de känslor som följt sedan Theo blev sjuk och lämnade oss. Det tog ett år. Jag säger inte att jag på något sätt är färdig men jag vet nu vad jag måste jobba på och tror att jag klarar av det ensam. Det är en insikt många inte ens når.

Dessutom är jag så glad att jag kan lägga den svåra tiden bakom mig. Inte glömma men sluta älta och känna skuld. Jag kunde inte minnas någonting från den tiden Theo var frisk de första gångerna jag var hos psykologen. Året med cancer och hans död tog för mycket plats. Det är detta jag arbetat med och nu minns jag de glada minnena både före och efter sjukdomstiden.

Jag vet nu vart jag ska lägga fokus och jag vet att jag har en stor förmåga att se möjligheterna istället för att fastna i det negativa. En förmåga som gjort att jag klarat mig fruktansvärt bra under den här tiden. Sen om folk vill kalla mig för instabli och svag. Varsågoda men då har ni inte lyssnat när jag försökt berätta.

Gud vad jag har jobbat. Jag jobbar fortfarande, kommer alltid att göra, men oj vilka resultat det gett. Och vad stolt jag är över mig själv och allt jag åstadkommit under den tid som gått.

Barnmorskan jag träffade var också kanon. Jag kommer att få gå på några fler undersökningar än normalt bara för att hålla borta eventuella orosmoment. Känns skönt att bli tagen på allvar. Jag har ju erfarenhet av det motsatta också. Men jag slåss för min rätt och för mina barns hälsa. Kommer jag alltid att göra oavsett vem som står ivägen.

Nu ska jag koppla av med en film, det blir "Yes man" med Jim Carrey.
Bloggar mer i morgon. Oh ja just det. Beräknat förlossningsdatum är daterat till den 13 oktober. Men känner jag mitt barn/bina barn rätt är detta inget datum att hänga upp sig på. Barn gör som barn vill.
Kram på er alla. Idag har varit en riktigt bra dag.

Gravidmage light

Här kommer så en magbild enligt önskemål. Inte gigantisk än kanske men så less på att gå omkring och känna mig större utan att någon märker det. Eller det kanske märks men ingen vågar påpeka det eftersom det fortfarande ser ut som om jag ätit lite för mycket den sista tiden. Vill ha mage nu, nu, nu. (påminn mig om detta sen när jag klagar över ryggont och annat som följer med stor gravidmage).

Hinner inte skriva mer nu. Ska jobba en timme till sen blir det BVC-besök.

Hörs till kvällen.

Ofullständiga relationer

Jag läste en bok om Sorgbearbetning. Inte världens mest underhållande men en väldigt tänkvärd bok. Sorg behöver inte bara förknippas med dödsfall utan till alla de situationer som åstadkommer någon sorts förändring, om det så är skilsmässor, vänskap som tar slut eller ett förlorat jobb. Alla innebär de ofullständiga relationer där man ofta önskar att man gjort saker annorlunda, sagt de där orden man aldrig sa eller visade personen, man på något sätt mist, vad den betydde.

Alla har vi någon sorts relation till sorg. Men trots egna erfarenheter står vi helt handfallna när det kommer till att bemöta någon annan i sorg. Ofta följer intellektuella och logiska kommentarer i all väl menighet. Kommentarer som "Han har det bättre där han är nu" eller "Du klarar dig bättre utan henne". Men sorg är vaken logisk eller intellektuell och kommentarerna mister sitt syfte.

Det bästa man kan göra mot någon som går igenom sorg är att ge denna personen rum. Uppmärksamma att personen mår dåligt och lyssna när personen i fråga är redo att uttrycka sin sorg i ord. Man behöver inte säga något alls utan bara visa att man finns, att man lyssnar. Det måste få vara ok att visa och prata om sorg. Låta sorgen få ta plats.

Som sörjande måste man våga prata, hur ont det än gör att höra sig själv sätta ord på känslorna finns det tyvärr inga genvägar. Att sätta ord på sorgen och de känslor som följer med den förverkligar smärtan men gör den på så sätt även hanterbar. Ingen enkel uppgift men det hjälper. Tro mig, jag vet.

Detta är ett ämne jag kan prata om i all oändlighet. Kanske tur att jag sitter på jobbet och måste lämna plats åt annat. Norrköpings Tidningar kommer hit och ska ta kort...och jag som bara älskar att vara med i tidningen!!

Kram på er.

Stolta mammor

Spinning med grabbarna, långfika på Waynes och mys på landet i sann Melodifestivalanda kan sammanfatta min lördag. En kanondag helt utan illamående. Dagen började med tårar, dock underbart sköna och glada tårar som gav mig massor med energi. Tårarna följde efter att ha läst en av de kommentarer jag fått på fredagens inlägg.

I det här fallet var det 5 åriga Harrie i Australien som genom sin mamma fått höra om Theos öde. Harrie hade länge sparat sitt långa hår men valde att klippa av sig, sina säkert väldigt kära och underbara, lockar för att låta dessa bli till en peruk som något av de barn med cancer ska kunna använda. Jag är helt säker på att Theo sitter där han är nu och ler åt att han faktiskt påverkar, berör och ger mening. Att han nästan ett år efter sin död, indirekt, kan hjälpa andra barn som just nu går igenom det helvete, som en cancersjukdom faktiskt innebär, är helt underbart. Jag är en väldigt stolt mamma, liksom Anja borde vara en väldigt stolt mamma till en helt underbar son.

Ingen vuxen skulle göra något motsvarande. Harries gåva är unik och speciell. Man ger utifrån de förutsättningar man har. Lite som mycket, det spelar ingen roll, huvudsaken är att man bryr sig om och faktiskt uppmärksammar den här svåra sjukdomen som påverkar så många. Jag hoppas att vårt kommande barn blir lika insiktsfull och givmild som Harrie.

Det var jätte svårt för oss när Theo började tappa sitt hår. Att se hans blonda kalufs på bara någon vecka helt försvinna var inte roligt alls. Hur förklarar man såndant för ett då tre och ett halvt årigt barn. Vi hade tur. Martin hade den sommaren rakat av sig allt sitt hår så det enda vi behövde säga var att Theo nu fick samma frisyr som pappa. Theo verkade nöjd med detta och vi slapp flera frågor. Även om jag då grät över förlorade blonda lockar.

Idag är det så söndag. Jag och Martin har varit och, hur konstigt det än låter, fönstershoppat kyrkor. Passar på att skriva lite nu innan det är dags för en fika på Waynes igen och så blir det lite träning innan vi tar söndagkväll och förbereder oss för ännu en vecka. Glad är jag i alla fall för att illamåendet verkar vara påväg bort. Har haft en väldigt välmående helg.

Må väl alla. Kram