Så här står det i dagens horoskop för lejon; Den tuffa veckan har satt sina spår. Försök att lätta upp dig och glöm allt gammal groll.
Mitt i prick. Veckan har varit tuff och det känns nu när det börjar bli fredag eftermiddag. Skönt är att jag inte har några större planer för helgen. Just nu känns det som att bara vara är på gränsen vad jag orkar med.
Herr Möller kommer hem i morgon kväll. Ska bli skönt att slippa vara ensam jobbiga och illamående kvällar, ha någon att bolla oroliga tankar och frågor med. Dessutom är jag ganska less på att vakna ensam efter 17 dagar som gräsänka. Tror han har saknat mig lite också. *ler*
Håller på att läsa en väldigt bra bok om sorgbearbetning för tillfället. Många intressanta tankar får liv och man känner igen sig i många av de historier som exemplifieras. Jag har skrivit ganska mycket om min egen sorg och vad jag tycker har varit jobbigast sedan Theo gick bort. Med den här boken får jag vatten på kvarnen. Det är inte mig det är fel på. Det är samhällets inställning till sorg och förlust som är fel från början. Människan har, i jämförelse med annat levande, gets förmågan att uttrycka de känslor vi känner. Varför är det då så oacceptabelt och fult när sorg uttrycks. Alla känner vi ju sorg flera gånger i livet. Rent statistiskt känner människan sorg var 9–13 år.
Sorg är den starkaste av alla känslor. En stark känsla vi lärt oss att vi måste gömma för att passa in. Det här gör mig arg och är något jag vill förändra. I min värld är sorg en känsla som måste få utlopp för att läka. Den kommer aldrig försvinna om den stängs inne. Skriver mig varm i ämnet. Återkommer säkert om den här boken när jag läst klart. Men just nu ska jag jobba mina sista två och en halv timme innan jag tar helg.
Hörs snart!
fredag, mars 06, 2009
torsdag, mars 05, 2009
Framtid – ingen självklarhet
Det har varit en ständigt återkommande fråga det sista året. Jag förstår att den ställs men jag tror att den som söker något konkret svar blir besviken.
Det rör så klart frågan hur vi orkar. Hur vi orkat med Theos cancersjukdom, medicinering, sondmat, röngentillfällen, cytostatikabehandlingar, strålning, nedsövningar, sprutor, operationer, ständig oro, ett år av osammanhängande sömn, sakta se honom bli sämre för att tillslut inte orka mer. Hur man orkar planera sin sons begravning, orkar skratta efter att ha begravt sitt enda barn och hur vi orkar gå upp på morgonen och fortsätta i vardagen med jobb, det sociala och alla andra aspekter som följer med den.
Vår son lärde oss att leva här och nu. I början när vi inte visste om han hade mer än några dygn kvar tog vi en timme i taget. Efter ett tag började vi hoppas och kunde ta dag för dag. Ibland glömde man bort sig och planerade för långt fram. Krampanfall, febertoppar och dåliga värden stod som på vakt och fick oss alltid att abrupt och utan hänsyn komma tillbaka till verkligheten. Vår verklighet bestod av en dag i taget.
Man gör det man måste i krissituationer. Man gör det man måste för att man inte ges något annat val och jag tror att det är en del av svaret på frågan hur vi orkar. Ge mig ett alternativ och jag hade säkerligen inte varit lika stark. Man aktar sig för att tänka för mycket och stänger ofta av eller skjuter upp känslor för att orka med, oavsett vad det gäller. Det är egentligen otroligt vad man som människa är flexibel och anpassningsbar. Även till de mest extrema situationer. Jag har många exempel men vet bland annat att läkare reagerat över min och Martins brist på reaktion när Theos skulle sövas. (En inte helt ofarlig situation) Vi hade varit med om det säkert 15 gånger då. Första gången var hemsk, andra med men efter 15 gånger har man anpassat sig. Så även Theo. Känslokallt? Absolut inte. Det är människans sätt att överleva.
Kommunikation är alltid viktig. I det här fallet fick vi hjälp snabbt av kuratorer och barnpsykologer. Inga frågor är dumma, men de kan göra stor skada, i form av stress och oro, om de inte ställs. Att bo på sjukhus är kanske inte det allra roligaste, men i såna här ”på liv och död fall” är man bara en knapptryckning från hjälp, eller svar på jobbiga frågor. Att vara hemma med ett cancersjukt barn innebär ett enormt ansvar och kräver en enorm uppmärksamhet vad gäller symptom osv. Det är totalt omöjligt att slappna av. Jag har nog aldrig varit rädd att ställa dumma frågor. Det blev nog min räddning många gånger. Jag orkar helt enkelt inte gå och fundera, oroa mig för något som kanske inte behöver oroas över. I och med min frågvishet till alla som kom i min väg, läkare, kuratorer, sköterskor, sjukgymnaster slapp jag alla dessa gnagande frågor. Jag slängde också ofta ur mig jobbiga frågor och tankar till Martin. Frågor och tankar man som förälder kanske skäms över att tänka men det visade sig att jag inte var ensam om att ha dem, vilket var en befrielse.
Vi tacklade de jobbigaste situationer med normalitet och skratt. Vi sa redan från början att vi skulle göra allt för att Theo skulle ha det så normalt som möjligt. Dessutom är vi välsignade med ”komiker” i familjen, som inte drar sig för att skämta i de mest lustiga situationer. Det är jag tacksam över.
Vi har fått berättat för oss att sköterskorna på avdelning 16b var oroliga för oss ett bra tag och trodde vi levde helt i förnekelsens värld i och med att vi för det mesta var på gott humör trots omständigheter. Inte alltid lätt men så här i efterhand är jag så otroligt glad och stolt över oss som klarade av att göra Theos sista månader till ett bra avslut. En tid av gråt men framförallt av skratt.
Man hittar alltid någonting att leva för. I fyra år var min anledning Theo. På ett sätt är han fortfarande min anledning. Vill vakna upp och minnas honom, föra hans historia vidare, ge den en mening. Men nu har jag ytterligare ett skäl. En än så länge, rent storleksmässigt liten, liten orsak, men i betydelsen är han/hon enorm.
Jag fortsätter ta en dag i taget. Det är en livsstil som passar mig nu. Klart man kan planera framåt men man bör nog akta sig för att ta den framtid man så ihärdigt planerar för, för givet. Framtiden är ingen självklarhet. Inte för någon.
Det rör så klart frågan hur vi orkar. Hur vi orkat med Theos cancersjukdom, medicinering, sondmat, röngentillfällen, cytostatikabehandlingar, strålning, nedsövningar, sprutor, operationer, ständig oro, ett år av osammanhängande sömn, sakta se honom bli sämre för att tillslut inte orka mer. Hur man orkar planera sin sons begravning, orkar skratta efter att ha begravt sitt enda barn och hur vi orkar gå upp på morgonen och fortsätta i vardagen med jobb, det sociala och alla andra aspekter som följer med den.
Vår son lärde oss att leva här och nu. I början när vi inte visste om han hade mer än några dygn kvar tog vi en timme i taget. Efter ett tag började vi hoppas och kunde ta dag för dag. Ibland glömde man bort sig och planerade för långt fram. Krampanfall, febertoppar och dåliga värden stod som på vakt och fick oss alltid att abrupt och utan hänsyn komma tillbaka till verkligheten. Vår verklighet bestod av en dag i taget.
Man gör det man måste i krissituationer. Man gör det man måste för att man inte ges något annat val och jag tror att det är en del av svaret på frågan hur vi orkar. Ge mig ett alternativ och jag hade säkerligen inte varit lika stark. Man aktar sig för att tänka för mycket och stänger ofta av eller skjuter upp känslor för att orka med, oavsett vad det gäller. Det är egentligen otroligt vad man som människa är flexibel och anpassningsbar. Även till de mest extrema situationer. Jag har många exempel men vet bland annat att läkare reagerat över min och Martins brist på reaktion när Theos skulle sövas. (En inte helt ofarlig situation) Vi hade varit med om det säkert 15 gånger då. Första gången var hemsk, andra med men efter 15 gånger har man anpassat sig. Så även Theo. Känslokallt? Absolut inte. Det är människans sätt att överleva.
Kommunikation är alltid viktig. I det här fallet fick vi hjälp snabbt av kuratorer och barnpsykologer. Inga frågor är dumma, men de kan göra stor skada, i form av stress och oro, om de inte ställs. Att bo på sjukhus är kanske inte det allra roligaste, men i såna här ”på liv och död fall” är man bara en knapptryckning från hjälp, eller svar på jobbiga frågor. Att vara hemma med ett cancersjukt barn innebär ett enormt ansvar och kräver en enorm uppmärksamhet vad gäller symptom osv. Det är totalt omöjligt att slappna av. Jag har nog aldrig varit rädd att ställa dumma frågor. Det blev nog min räddning många gånger. Jag orkar helt enkelt inte gå och fundera, oroa mig för något som kanske inte behöver oroas över. I och med min frågvishet till alla som kom i min väg, läkare, kuratorer, sköterskor, sjukgymnaster slapp jag alla dessa gnagande frågor. Jag slängde också ofta ur mig jobbiga frågor och tankar till Martin. Frågor och tankar man som förälder kanske skäms över att tänka men det visade sig att jag inte var ensam om att ha dem, vilket var en befrielse.
Vi tacklade de jobbigaste situationer med normalitet och skratt. Vi sa redan från början att vi skulle göra allt för att Theo skulle ha det så normalt som möjligt. Dessutom är vi välsignade med ”komiker” i familjen, som inte drar sig för att skämta i de mest lustiga situationer. Det är jag tacksam över.
Vi har fått berättat för oss att sköterskorna på avdelning 16b var oroliga för oss ett bra tag och trodde vi levde helt i förnekelsens värld i och med att vi för det mesta var på gott humör trots omständigheter. Inte alltid lätt men så här i efterhand är jag så otroligt glad och stolt över oss som klarade av att göra Theos sista månader till ett bra avslut. En tid av gråt men framförallt av skratt.
Man hittar alltid någonting att leva för. I fyra år var min anledning Theo. På ett sätt är han fortfarande min anledning. Vill vakna upp och minnas honom, föra hans historia vidare, ge den en mening. Men nu har jag ytterligare ett skäl. En än så länge, rent storleksmässigt liten, liten orsak, men i betydelsen är han/hon enorm.
Jag fortsätter ta en dag i taget. Det är en livsstil som passar mig nu. Klart man kan planera framåt men man bör nog akta sig för att ta den framtid man så ihärdigt planerar för, för givet. Framtiden är ingen självklarhet. Inte för någon.
onsdag, mars 04, 2009
Snigelfart och småätande
Mitt i arbetsveckan och lunchtider...vet inte om jag tycker att tiden går speciellt fort just nu. Känns snarare som att dagen, oavsett vad man gör, sniglar sig fram. Kan det vara för att jag vill att det ska bli lördag?!Idag blir en ganska lugn dag. Slutar jobba vid 15 och ska efter det träffa Paulina (Martins ex-flickvän). Hon är i stan för att hålla föredrag på en skola om hennes erfarenheter och om Novahuset som är en idéell förening hon driver för att erbjuda stöd och rådgivning till tjejer och kvinnor som utsatts för någon form av sexuella övergrepp.
Kolla gärna in hemsidan www.novahuset.com.
Tänkte jag skulle hinna med ytterligare en fika efter det. Min sirapskaka Madde står på tur. Känner att jag försummat mina vänner en aning då jag mått ganska illa och mest hållt mig hemma på sistone. Dags att ändra på det.
Kan inte låta bli att bifoga den lilla i magen. Endast 15 mm stor!! Vad ska jag skylla den växande magen på då? Småätandet för att hålla illamåendet under kontroll kanske?
tisdag, mars 03, 2009
Bebis
Tillbaka från läkaren. Det mesta verkar ok, får svar på prover nästa vecka. Lite av oron har släppt. Dessutom har jag fått en bild på min son/dotter. Och ja, det är bara en liten krabat där inne.
Har haft en körig dag trots att jag tagit kompledigt från jobbet. Kan inte riktigt slappna av ännu. Facket ska förhandla med min chef kl 14 och sen ringa mig. Jag hoppas verkligen att det går bra, orkar inte mer orosmoment.
Men eftersom jag rent illamåendemässigt har en bra dag kan jag slå ihjäl lite tid med att träna lite. Så nu bär det av till gymmet. Sen blir det en fika med gamla godingarna Malin och Åsa.
Har haft en körig dag trots att jag tagit kompledigt från jobbet. Kan inte riktigt slappna av ännu. Facket ska förhandla med min chef kl 14 och sen ringa mig. Jag hoppas verkligen att det går bra, orkar inte mer orosmoment.
Men eftersom jag rent illamåendemässigt har en bra dag kan jag slå ihjäl lite tid med att träna lite. Så nu bär det av till gymmet. Sen blir det en fika med gamla godingarna Malin och Åsa.
Sista gången jag såg honom
I natt har jag drömt igen. Det är inte den vanliga drömmen där jag hör Theo och letar utan att hitta honom. Den här gången drömde jag om den dagen vi åkte upp till bårhuset för att lägga vår son i kistan. Det var sista gången jag såg honom. (mamma och pappa, läs inte mer om ni inte orkar)Det är konstigt vad detaljerade vissa minnen är. Jag minns allt. Hur jag vaknade redan kl 04 den morgonen, fick inte ro, var orolig för vad som väntade. Känslan i bilen upp till sjukhuset. Solen som lös in genom rutan. Hjärtat som slog.
Väl där kom känslorna. Jag och Martin gick in till det rum som gjorts i ordning för oss. Vå beställda vita lilla kista stod där, ljus brann och lite längre bort stod en brits med ett stort vitt lakan. Det låg en liten kropp under. Begravningsentreprenören tog bort lakandet och där log han, min son, min Theo, så fin. Lakanet avslöjade bit för bit av Theo och jag var inte alls beredd på att kroppen förändrades så snabbt på de två veckor han legat på sjukhuset. Jag visste att han skulle vara kall men inte så kall. Stel men inte så stel och dumt nog även död men inte så död.
Han hade mörka ringar under ögonen, nästan genomskinlig hud som fläckvis blivit gul. Kinderna var insjunkna och hans fina plutmun hade blivit mindre. Men han var fin, min son...så fin i sin svart och vitrandiga spindelmannen tröja, grå mjukisbyxor och grå logg strumpor med röd text under foten som vi valt ut samma dag han gick bort.
Jag pussade hans panna en sista gång då vi bäddat ner honom i kistan. Hans huvud vilade på gos, han hade sin blå nalle phu filt och Arre fick vila vid fötterna som sällskap i den eviga vilan. Det såg så lugnt och fridfullt ut. Jag undrade var han höll hus just då. Vad han gjorde. Om han såg oss. Det var sista gången jag såg honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)