Hårddragen oro

Kors i taket, ta i trä och allt det där men i natt sov Milla mellan 18.30-07.00 med bara ett avbrott för välling. Det är första gången på...nä förresten, det är första gången punkt. Inte konstigt att hon är trött efter veckan som varit med feber, hosta och en täpt näsa som tvingar till val mellan napp eller luft, där det sistnämnda många gånger inte är helt självklart för en så liten och envis nappälskande tjej.

Veckan som gick har varit jobbig. Martin frågade mig igår varför jag, så fort någon blir lite sjuk, tror att denna någon ska dö ifrån mig. Kanske lite hårddraget, men han har rätt, tanken finns där och jag tycker nog inte att dess existens är så konstig efter allt som har hänt. Jag har fortfarande lite problem med tiden innan vi fick Theos diagnos. Tiden då vi sprang fram och tillbaka till vårdcentralen, tiden då jag kände att något var riktigt, riktigt fel men inte fick ett uns av gehör. Halsfluss, i värsta fall borelia, sa de. Om det nu hade varit så väl.

Det är det där ansvaret över skillnaden mellan liv och död, den där känslan av att inte bli trodd, av att något som kan verka litet egentligen kan visa sig vara så stort, så livsavgörande. Känslan av att inte veta. Det är hopplöst att det inte finns några garantier för att det där inte ska kunna hända igen. Däremot inte sagt att jag går och oroar mig jämt, det skulle jag varken vilja eller orka. Jag har valt livet men när Milla blir sjuk är det enkelt att bli påmind om hur lätt och snabbt allt kan förändras.

Måndag och mannen ska till Stockholm, (behöver jag säga vad han ska göra där) så det blir en tjejkväll innan Milla somnar och jag får tid att läsa en bra bok, se slutet på en dålig film och mysa under filten med tända ljus. Jag är förälskad i den här årstiden.