Humörsvängningar

Livets läxa och jakten på grönt gräs.

Ibland känns det som att ju mer man anstränger sig desto värre blir det. Läxan här kanske är att bara låta livet vara, flyta på. Se varthän det leder. Vad tror ni? Jag tror jag ska försöka prova på det från och med nu. Släppa lite på kontrollen och bara dras med. (Nu skrattar mannen min eftersom han vet hur stort kontrollfreak jag är) och jag lovar ingenting, jag sa bara att jag skulle försöka.

Milla mår bra och prickarna är nästan borta. Kan väl inte ha varit vattkoppor tänker jag. Kanske någon biverkning av så svår näringsbrist? Enda kruxet är att det skulle kännas bra att veta ifall bebis får för sig att komma ut närmsta tiden. Vill inte utsätta den för livsfara det första jag gör. (Vilket ju faktiskt vattkoppor kan vara för de allra minsta).

Efter en hel veckas isolering här hemma, ska jag så äntligen få komma ut bland folk. Missuppskatta inte det sociala. Gud vad jag har längtat efter folk. Nu ska jag ju bara till återvinningen här i Finspång men ändå, känner jag mig som en ko på sitt första grönbete. Och det bästa av allt: kanske hittar något fynd som jag kan måla om. Jo då, så att, livet går vidare. Efter regn kommer sol och allt det där. Det är klart att vi måste ha det lite jobbigt ibland för att påminnas om hur skönt det är när livet bara flyter på som det ska. När allting är bra.

Nu morgonkaffe. Må väl fina vänner.
PS: Till följd av vår grusplätt på baksidan, som ju borde vara grön så här dags på året, har mannen lovat att så gräs under dagen. För en man med alla tummar mitt i handen är detta stort och bör dokumenteras. Så räkna med bilder. På återseende!

En dikt som träffar rätt

Min starka mamma

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter kommer jag tassandes på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå.
Lika ändlös som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende, ett leende hon tror hon döljer, men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar, men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har.
När jag vakar över min starka mamma...genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att himlens änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär. Har du möjlighet gör ett besök och visa henne att du håller henne kär.
Vad hon än säger, hur hon än mår, min starka mamma har ett hjärta föralltid fullt av sår.

Sjukstuga

Ja, vilken påskhelg vi har haft. Fint väder har det varit och jag har nog inte varit ute mer än någon timme här och där. Istället har vi tagit hand om en magsjuk Milla. En ovanligt envis och svårflirtad magsjuka som helt tog musten ur vår lilla tjej. Två sjukhusbesök och åtskilliga dagar med tvångsmatning á la tesked för tesked eller fem milliliterssprutan var femte minut för att få i henne tillräckligt med vätska får även en kort dag att verka oändlig. Det har varit otäckt att se en annars så aktiv Milla så liv- och orkeslös. Imorse åt hon dock en macka till frukost så illamåendet verkar borta och matlusten/hungern tillbaka. Från det lyckliga ögonblicket tog det ca tre timmar innan nästa sjukdom uppenbarade sig. Vattkoppor. Jajemen, så nu sitter vi här igen och väntar på att tjejen ska friskna till, eller kanske snarare insjukna i kli för att sedan friskna till.

Hoppas att bebis håller sig i magen i de ca 2 veckorna som det tydligen tar att tillfriskna från vattkoppor. Sjukdomen kan ju annars vara farlig för de alldeles nyaste små liven. Trött är jag, tröttare än tröttast, vi som hade kommit in i en bra fas med god sömn och en glad Milla. Det hade varit skönt att få någon vecka eller två med bra sömn innan nästa barn är här. Nog om sjukt.

Lägger ut lite bilder och en film som togs på en trädgårdsarbetande Milla för någon vecka sedan. (se både ovan och nedan)

Kram från sjukstugan!

Vad som helst, när som helst

Söndag redan...o nästa vecka går jag och magen in i vecka 38 vilket innebär att allt kan hända, när som helst. I går var vi ute och lämnade Milla hos mormor och morfar på landet. Hon är helt underbar den där lilla tjejen, allt som behövs för att hon ska vara nöjd är en och annan sten, en liten skottkärra och morfars vattenkanna. Sen kan man plocka i och ur stenarna i all oändlighet medan man pratar oavbrutet på ett för oss vuxna ännu helt oförståeligt språk. Jag satt där i solen och tittade på underhållningen innan det var dags för The Möllers att fara inåt staden för lite mat på Munken. Hur länge sedan var inte det? Det enda som fattades var det där glaset vin men jag får ta igen det framöver. Sedan blev det en riktig energidusch från Håkan Hellström. Asså, han är helt underbar den där killen och kan nog få vem som helst att glömma problem och bekymmer med sina låtar. Vi var hemma tidigt och gick och la oss skaplig så nu är vi utsövda och har fått helt ny energi för kommande veckor. Känns otroligt bra. Men nu lite kaffe, sedan fortsätta projektet "måla om en byrå" innan Milla-abstinensen blir för påtaglig. Hoppas ni har en lika trevlig helg ni också.

Aj!

Vaccinationsdag. Och man tycker att jag borde vara van vid alla de tusentals nålar som Theo fick utstå under sin sjukdomsperiod men icke. Det värsta är nog att inte kunna förbereda Milla på något sätt. Att inte kunna tala om mer än att säga att vi ska till doktorn. Hon tittar på mig och rystar på huvudet och säger nej som till allt annat jag säger till henne. Känns lite som man för henne bakom ljuset för helt plötsligt sitter vi där. Jag med henne i knät och håller hennes armar medan hon får aj i benet. Jag vet, det går över fortare än snabbast men ändå känns det som ett svek. Vi har ju klarat det förrut så det ska nog gå bra igen. Om morfar sköter sig vill säga. Han får agera chaufför eftersom min rygg tydligen inte längre klarar timlånga promenader. Blev soffliggandes i onsdags efter mitt träningspass. Både rygg och mage strejkade. Kanske dags att lägga ner gymmet de här veckorna som är kvar. Vardagsmotionen, i form av att jaga ett och etthalvtåring finns ju fortfarande där. Hursom: önska oss lycka till. Och trevlig helg i en förhoppningsvis skinande sol.