Livets läxa och jakten på grönt gräs.

Ibland känns det som att ju mer man anstränger sig desto värre blir det. Läxan här kanske är att bara låta livet vara, flyta på. Se varthän det leder. Vad tror ni? Jag tror jag ska försöka prova på det från och med nu. Släppa lite på kontrollen och bara dras med. (Nu skrattar mannen min eftersom han vet hur stort kontrollfreak jag är) och jag lovar ingenting, jag sa bara att jag skulle försöka.

Milla mår bra och prickarna är nästan borta. Kan väl inte ha varit vattkoppor tänker jag. Kanske någon biverkning av så svår näringsbrist? Enda kruxet är att det skulle kännas bra att veta ifall bebis får för sig att komma ut närmsta tiden. Vill inte utsätta den för livsfara det första jag gör. (Vilket ju faktiskt vattkoppor kan vara för de allra minsta).

Efter en hel veckas isolering här hemma, ska jag så äntligen få komma ut bland folk. Missuppskatta inte det sociala. Gud vad jag har längtat efter folk. Nu ska jag ju bara till återvinningen här i Finspång men ändå, känner jag mig som en ko på sitt första grönbete. Och det bästa av allt: kanske hittar något fynd som jag kan måla om. Jo då, så att, livet går vidare. Efter regn kommer sol och allt det där. Det är klart att vi måste ha det lite jobbigt ibland för att påminnas om hur skönt det är när livet bara flyter på som det ska. När allting är bra.

Nu morgonkaffe. Må väl fina vänner.
PS: Till följd av vår grusplätt på baksidan, som ju borde vara grön så här dags på året, har mannen lovat att så gräs under dagen. För en man med alla tummar mitt i handen är detta stort och bör dokumenteras. Så räkna med bilder. På återseende!