Verklighetsreflektion

I veckan var jag och Milla på öppna förskolan som vanligt. Det är samma öppna förskola som jag gick med Theo till så föreståndarna vet vår historia. En av föreståndarna ville prata med mig och berättade då om en mamma som förlorat sitt barn i maj i år och undrade om jag vill prata med henne eftersom mamman i fråga saknade någon att prata med som varit med om ungefär samma sak.

Klart jag tackade ja till det. Det har snart gått två och ett halvt år sedan vi förlorade Theo och även om man aldrig någonsin glömmer så går dagarna obemärkt förbi, en del smärtsammare än andra, vissa till och med helt smärtfria. Jag antar att det är så det måste få vara. Jag glömmer aldrig, jag älskar honom inte mindre för det, jag har bara accepterat och det där otänkbara onda har normaliserats och blivit min vardag. Jag saknade själv någon att prata med, någon som verkligen förstod den där första hemska tiden direkt efter hans död. Jag har fortfarande behov av att prata av mig om honom och så som hon kan utnyttja mig med frågor, råd och stöd kan jag utnyttja henne. Det är tråkigt att skriva det men det blir en sorts tröst i att veta att det finns andra som verkligen förstår, trots att det innebär en extrem smärta för dem, samma smärta som den vi en gång fick uppleva, som vi än idag kan känna. Men vi är i alla fall inte ensamma i det som kan beskrivas som helvetet på jorden.

Vi kommer att ses fler gånger nere på öppna förskolan och jag är alldeles säker på att vi kommer att ha både trevligt och stor, ömsesidig nytta av varandra. Ser fram emot det. kanske kan man utvecklas ytterligare och förstå än mer om varför man känner, tänker och handlar som man gör/gjort.

Det var veckans djupa tanke tror jag. Nu ska jag passa på att vila lite då mannen åkt till sthlm och Milla tar lunchluren. Kram

Grattis mannen

Lördag den 2:e oktober och vi har numera en 36-åring i huset. Mannen fyller år idag och ska fira den i Stockholm tillsammans med sina grönvita bröder. Vi lite yngre förmågor stannar hemma och har tjejlördag. Vi har planer på att äta upp resten av tårtan som blev över från gårdagens firande, lägga pussel och slötitta på tv. Men innan dess några måsten. Theo ska få nytt ljus på graven, jag måste få tag på återförslutningsbara enliters-plastpåsar inför resan och så ska gymmet få ett besök.

Illamåendet håller sig i schakt så här på förmiddagen så det är fullfart för att hinna med så mycket som möjligt innan det slårt till och jag blir stillasittandes. Härligt med lördag.

Trevlig och fin helg. Kram

En bild säger mer...

Idag får bilden tala. För vi känner oss precis så som det ser ut. Utslagna, trötta, hängiga, instängda och lite åt fel håll. Imorgon blir säkert bättre. Kram-

Syskonkärlek

Ny vecka, nya tag. Helgen i Stockholm var mycket givande för vårt arbete i Novahuset och vi har fått mycket matnyttig information att ta till oss. Tyvärr blir det väldigt mycket stillasittande och därtill massor med onyttigheter så man känner sig än mer uppsvälld, som om det inte vore nog med en växande gravidmage. Men illamåendet har varit som bortblåst i stort sett hela helgen och jag hoppas innerligt att det är över nu.

Skönt hursomhelst att vara hemma i vardagen igen. Milla fortsätter att sköta sömnen och i morse fick vi sovmorgon igen. Kan helt klart vänja mig vid det nu innan nästa period med vakna nätter börjar. Nu dags med lite vardagsbestyr innan jag ska skämma bort mig hos frissan.

Har varit dålig med bilder här på bloggen och ska försöka ändra på det nu. Mycket Milla blir det. I detta fall luktar Milla på fina blommor hos älskade storebror. Syskonkärlek så som vi får uppleva den. Kram till er.

Hallelulja-moment

Jag har ett hallelulia-moment! Jag har inte mått illa sedan halv sex då Milla tyckte det var dags att ta morgon. Fick en fråga om när bebis är beräknad och om vi har räknat rätt blir det i slutet av maj. Och med min ironiska tur så skulle det inte förvåna mig alls om det blir den 28:de, dagen då Theo lämnade oss. Hur hanterar man något sådant? Inget jag tänker lägga energi på nu, blir det så får vi ta det då. I värsta fall får jag knipa igen.


Detta illamåendelösa tillstånd sätter lite hopp över helgen, då jag ska till Stockholm på utbildning igen. Inget roligt om man inte mår bra men nu ökar chansen att kunna åka. Men det är långt till helgen. Dags att ta tag i idag. Kram

Återkommer

Inte mycket roligt att skriva för tillfället då jag mest går omkring och mår illa. Detta illamående som bara håller sig borta när jag sover. Återkommer så snart jag har något vettigt att skriva om igen. Något som illamåendet inte lyckats påverka. Kram