I veckan var jag och Milla på öppna förskolan som vanligt. Det är samma öppna förskola som jag gick med Theo till så föreståndarna vet vår historia. En av föreståndarna ville prata med mig och berättade då om en mamma som förlorat sitt barn i maj i år och undrade om jag vill prata med henne eftersom mamman i fråga saknade någon att prata med som varit med om ungefär samma sak.
Klart jag tackade ja till det. Det har snart gått två och ett halvt år sedan vi förlorade Theo och även om man aldrig någonsin glömmer så går dagarna obemärkt förbi, en del smärtsammare än andra, vissa till och med helt smärtfria. Jag antar att det är så det måste få vara. Jag glömmer aldrig, jag älskar honom inte mindre för det, jag har bara accepterat och det där otänkbara onda har normaliserats och blivit min vardag. Jag saknade själv någon att prata med, någon som verkligen förstod den där första hemska tiden direkt efter hans död. Jag har fortfarande behov av att prata av mig om honom och så som hon kan utnyttja mig med frågor, råd och stöd kan jag utnyttja henne. Det är tråkigt att skriva det men det blir en sorts tröst i att veta att det finns andra som verkligen förstår, trots att det innebär en extrem smärta för dem, samma smärta som den vi en gång fick uppleva, som vi än idag kan känna. Men vi är i alla fall inte ensamma i det som kan beskrivas som helvetet på jorden.
Vi kommer att ses fler gånger nere på öppna förskolan och jag är alldeles säker på att vi kommer att ha både trevligt och stor, ömsesidig nytta av varandra. Ser fram emot det. kanske kan man utvecklas ytterligare och förstå än mer om varför man känner, tänker och handlar som man gör/gjort.
Det var veckans djupa tanke tror jag. Nu ska jag passa på att vila lite då mannen åkt till sthlm och Milla tar lunchluren. Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar