Återkommer

Inte mycket roligt att skriva för tillfället då jag mest går omkring och mår illa. Detta illamående som bara håller sig borta när jag sover. Återkommer så snart jag har något vettigt att skriva om igen. Något som illamåendet inte lyckats påverka. Kram

Bakis

Fredag igen. Vilket för vår del innebär en tripp till landet medan Martin stannar här hemma för att både jobba och njuta av den lugn och ro som borde infinna sig då jämmer-Becka och snor-Milla (ja, vi kallar oss för det numera) lämnar byggnaden. Det ska bli skönt med lite lantluft. Vill plocka svamp och hoppas på att vädret tillåter detta. Imorgon blir det så kräftskiva (räkfrossa för oss som inte kan äta kräftor) då syster och J ansluter till stugan. Förövrigt behöver jag ingen nubbe till kräftan (läs räkan) eftersom jag ständigt går omkring och känner mig bakfull. Det snurrar, svartnar och illamåendet står som på givakt i halsen. Jag erkänner, jag tycker inte det är någon solskens historia att vara gravid och vägrar att försköna denna period i livet. Men det kunde vara värre. Mycket värre. (Nu förstår ni iallafall varför jag numera går under namnet jämmer-Becka.)


På söndag är det så val men med tanke på den riktigt bra och tillgängliga förtidsröstningen så är det redan kirrat. Ha en riktigt trevlig helg nu så hörs vi nästa vecka.

Dyslexi?

Jag förstår om ni tror att jag gått och fått dyslexi med tanke på stavning och grammatiska konstigheter i bloggen de snaste inläggen. Så är dock inte fallet, utan jag är bara väldigt, väldigt slut. Trots ordentligt med sömn eftersom Milla fått in en, vad jag skulle vilja kalla för, normal sovrutin för sin ålder. (med vissa återfall) Men nu är det så att vi väntar vårt tredje och eftersom jag inte kommit över de här första hemska tre månaderna ännu så lever jag med ständigt illamående och en trötthet som knockar den bäste.

Det är väldigt tidigt fortfarande men vi har valt att berätta för familj och vänner nästan lika snart som vi själva fått reda på varje graviditet. Varför dölja det? Varför gå och må dåligt i smyg? Gömma en växande mage. Jag har aldrig förstått det där med att man inte ska berätta förrän de kritiska 12 första veckorna är över ifall att det blir missfall och man förlorar barnet. Som om det skulle vara något att skämmas över. Som om det skulle vara mitt som mammas fel. Tycker man så får man gärna höra av sig till mig. Hur som helst, dags att ta tag i dagen och försöka hålla sig sysselsatt nog så att fokus kan läggas på annat än illamående. Öppna förskolan är ett bra alternativ för just det ändamålet. Kram

Bergamo Italien

Idag var jag nere på polisstationen för att ordna med ett nytt pass. Ett efternamnsbyte kräver det, liksom den resa min man, hipsvips, planerat in och bokat. Jag vet inte om vi ska kalla det för en försenad och kort bröllopsresa eller om det ska ses som hans födelsedagspresent. Hursom, är det på tumanhand utan Milla som får leka med mormor och morfar under tiden. Vart resan går? Bergamo, Italien. Vi blir borta lagom länge för mig som trivs allra bäst på hemmaplanen, samtidigt från globetrottern Martin resbehovet tillfredsställt. Ser fram emot detta enormt mycket.

Trevlig kväll

Ett datum med tråkig historia

Jag tänker relativt ofta på hur lätt allting skulle kunna ha gått fel. Jag syftar då på mitt eget tillstånd tiden under och efter Theos diagnos, kanske speciellt på efter hans bortgång. Det hade varit så oerhört mycket enklare att gå in i något sorts förnekelsestadium och bara fortsatt som det var eller hitta stöd i något självdestruktivt beteende, men kanske värst av allt, att hamna i det bittraträsket av blålera som för varje liten ansträngning att ta sig upp får motsatt effekt. Starkare människor har hamnat där för mindre och jag är så stolt över att jag faktiskt tagit mig igenom det som måste vara helvetet på jorden, även om det så var med en hel del skråmor och ett brustet hjärta, men ändå med en sorts acceptans för min egen överlevnads skull och ett mycket, mycket starkare sinne.

Fel tankar kan ta mig till mörka ställen då och då, men jag tror att det måste få vara så. Jag tror man ska tillåta sig att se mörkret, det är först då man uppfattar ljusets intensitet.

Det är den 22 september idag. Ett datum med en tråkig historia. World Trade Center och terroism, mordet på Anna Lind och dagen då vi fick veta svaret på proverna av Theos cancertyp. Den värsta tänkbara på alla skalor och dessutom belägna i huvud och ryggrad. Jag försöker alltid att inte bry mig om statistik över tänkbara scenarion. Men hur kan man bortse och glömma doktorna dom på 30% chans att överleva. 30% som snart stod klart som en stor överdrift, vad vi behövde var ett mirakel. Theo var vårat mirakel, och som en väldigt stark och insiktsfull änglapappa sa: De lämnade oss för en annan dimension eftersom de i detta liv redan var fullärda. En skön tanke att luta sig mot.

Becka goes Orvar

Fick en fråga igår om vad jag tyckte om filmen Änglavakt. Jag tog mig igenom den utan fler stopp men måste nog risa den ganska rejält. Som en förälder som kan känna igen sig i situationen är det ganska mycket som kan ifrågasättas samtidigt som filmen bygger på en fin tanke. Sen är jag inte så himla mycket för lyckliga slut, kanske för att mitt eget slutade i tragedi. Inte så att jag inte unnar någon annan mirakel utan mest för att det inte alltid är så enkelt. Men fortfarande jag vill gärna tro på filmens grundidé. Det är en skön känsla som ger något sorts hopp när världen är som mörkast. Det är dock ingen film jag kan rekommendera. Men smaken är som baken. Om vi orkar blir det nog en ny film till kvällen. Skulle vilja se Precious. Känner mig lite som filmrecensenten Orvar.

Trevlig helg.