www.novahuset.com

Lördag och jag har precis vaknat. Sitter med en kopp kaffe och beundrar de 11 timmar jag lyckades sova som en stock i natt. Var tillsammans med Novahuset på Dialogkonferens i Stockholm igår. Temat rörde så klart Våld mot kvinnor. En intressant konferens med många erfarna människor i ämnet. Några uppslag fick vi med oss hem, liksom nya kontakter, så nu är det bara att fortsätta vårt arbete här på hemmaplan.

Ni som inte redan är medlemmar i Novahuset passa på att gå med på www.novahuset.com. Gratis, enkelt och kravlöst. Samtidigt som du visar ditt stöd för vårt arbete med tjejer och kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, hjälper du till att få upp medlemsantalet vilket har betydelse rent bidragsmässigt för en ideell förening som oss.

Nu blir det morgonpromenad med Malin och Walle.
Ha en bra lördag.

Nästan lika bra...

"Vet du vad mamma gjorde..." Det var hans sista ord. Han satt där på sin säng och jag hade retsamt räckt ut tungan åt honom bakom pappas rygg och han ville skvallra för pappa. Han hade inte pratat på flera dagar. Kramperna som kom till följd av tumörernas tillväxt i hjärnan satte stopp för hans tal. Men dessa ord kom automatiskt, utan att han behövde tänka. Han hade sagt dem många gånger förr. Men sen tog det stopp. Han kom inte längre än så. Det blev tyst och han sa ingenting mer till oss efter det. Han kunde inte. Jag såg att han försökte och att han blev besviken när orden inte nådde ut. Tumörerna tog över och lekte lekar med hans hjärna. Grymma lekar som förändrade min pojke bit för bit. Han visade med sitt kroppspårk och sina ögon vad han kände och tyckte om det vi sa och gjorde. Vi satt vid hans sida 24 timmar om dygnet den här sista tiden. Alltid där, alltid med vetskap om vad som väntade. Vi kunde bara se på när han försvann och låta det ske.

Det gör ont att tänka på och tårarna rullar nedför kinderna när jag minns tillbaka på den gång jag satt vid hans sida och pratade med honom. Mitt ansikte när hans. Han hade inte lång tid kvar då. Men han förstod mig. Han tittade på mig med sina dimmiga ögon och försökte lyfta sin hand för att smeka mitt hår. Han gjorde det för min skull, som för att lugna mig. Han visste att jag älskade det och han hade gjort det så många gånger förut. Det var våran grej. Min och min sons.

Jag har längtat så efter att få känna den där förälskelsen igen. Den förälskelsen som man bara kan känna för sitt eget barn. Ingen kan ta Theos plats, det vet jag men det kan bli bra igen. Nästan lika bra som det en gång var.

Imorgon blir det en heldag på konferens i Stockholm så jag önskar er alla redan nu en trevlig helg. Kram

I min egen värld

Jag går som i min egen värld. När färgade hösten löven och lät dem falla till marken? Det har inte slagit mig förrän jag gick genom kyrkogården igår. Jag tittade upp från mina egna fotspår och märkte att jag klev på löv som inte längre orkat hänga kvar på sina grenar. De låg överallt och färgade grusgången gul, som en utrullad matta som visade väg fram till min son.

På morgonen är gräsmattan fortfarande täckt av nattens dagg och solens envisa höststrålar får den att glittra som oändliga diamanter. Vi kunde inte valt en bättre plats för Theos eviga vila. Jag får själv ro när jag sitter där uppe. Jag hoppas det är samma ro som han känner där han ligger nedbäddad och trygg. Fri från allt det onda som denna värld hade att erbjuda honom.

Det var länge sedan jag funderade över hur han ser ut där han ligger. Den tanken var ständigt återkommande när jag besökte honom precis efter hans död. Den tanken hade en enorm betydelse. Idag är det en annan bild jag ser när jag tänker på honom, en levande bild av en livlig pojke. Min son så som han var innan sjukdomen kom in i våra liv. Min fina lilla älskling, jag hoppas att din syster eller bror får några av dina drag och egenskaper.

Lägger ut en ny magbild. Och gott folk det är inte bara pucko (eller finspångare som de så snällt kallas) som format denna kropp även om jag vet att de säkert har en hel del med saken att göra.

Trevlig onsdag.

Rolling stones

Här inne står tiden still, utanför rullar världen på som vanligt, om inte snabbare. Människor på språng, påväg någonstans, ständig rörelse, jäkt, stressade anleten, måsten, så många måsten, som stenar som kommit i rullning och inte vet hur de ska kunna få stopp...en värld i rullning och jag står för tillfället vid sidan av och tittar ensamt på. Visste att det här skulle bli en utmaning för mig men trodde inte att det skulle kännas så här tvetydligt. Hur kan man vara så fruktansvärt rastlös och samtidigt så trött?

Jag påbörjar mina små projekt men orkar inte slutföra dem pga en obefintlig koncentrationsförmåga eller att någon del av kroppen värker och ger upp. Kan inte sitta upp längre än någon kvart innan det känns som om bebis är påväg ut...åt fel håll. Kan också ha något att göra med mitt dåliga tålamod. Fredag kommer bli en utmaning då jag mellan 09-17 ska sitta still på konferens i Stockholm. Ser dock ändå fram emot detta. Ämnet rör Novahusets verksamhet http://www.novahuset.com/ och ska bli riktigt intressant.

Saker och ting börjar ändå ordna upp sig nu. Lösa trådar som orsakat oro, ängslan. De börjar knytas samman. Det känns bra. Komiskt nog fick jag brev från arbetsförmedlingen idag. Ska dit för att lägga upp en plan nästa vecka. Jag tar väl med mig magen så får vi se vad som blir sagt. Dit måste jag hur som helst för att inte kastas ut från a-kassan. Och planer finns det. Planer redan för våren om det vill sig.

Dags att vila ryggen ett tag. Bara tre-fyra veckor kvar nu innan kroppen blir min egen att styra över igen. Kram på er.

Doris

Måndag och jag känner att jag måste klaga lite. Järnbristen gör sig påmind. Vaknar med huvudvärk. Har huvudvärk hela dagarna. Till detta kommer andfåddhet, koncentrationssvårigheter och värst av allt, ett försämrat minne. (Ni som känner mig förstår att det då är riktigt illa, jag kallas ju inte för Doris utan anledning). Kämpar på med järnbruset och använder kunskapen jag har kring järnrik mat...Hb:t ligger dock fortfarande över det normala men för någon som är van vid högre värde visar sig detta ha en betydande påverkan.

Har tagit min långpromenad den både rensar hjärna och själ, tyvärr tröttar den dessutom ut rygg så nu blir jag stillasittandes ett tag. Tackolov för sudoku och korsord. Lite hjärngympa för en lätt förvirrad och glömsk en.

Dags att luta sig tillbaka en stund innan rastlösheten utmanar tröttheten.
Kram till er så länge.

Som att slicka på ett järnrör

Jag har järnbrist! Eller jag ligger snarare på normal nivå nu men eftersom jag brukar ligga otroligt högt i värde ville min barnmorska att jag skulle ta järntabletter som förberedelse inför förlossningen.

Lättare sagt än gjort. Köpte i brustablettform eftersom jag har problem med att ta piller. Det är inte så att dessa var helt omöjliga att få i sig. Järn tas tydligen enklare upp av kroppen om det finns c-vitamin med så de smakar apelsinaktigt men EFTERSMAKEN! Som att slicka på ett järnrör eller dricka ett glas blod!

Idag är det den 11 september. Ingen rolig dag om man tittar tillbaka rent historiskt. Förutom terrorism och mordet på Anna Lind var det även detta datum vi fick det slutgiltiga beskedet om Theos chanser att överleva som på två veckor gått från 30% till 0%. Eller som läkaren sa: "Chansen är minimal och då har jag ändå tagit i". För två år sedan satt vi där och försökte förstå, ta in och överleva dessa ord. Idag är det också en månad kvar till beräknad nedkomst. Kommer bebis när h*n ska får h*n födelsedatumet: 091011. (kan bara hoppas att de fyra sista då blir 1213)

Idag trotsar jag min folkskygghet och ska bland annat ner på stan och fika. I morgon blir det kräftskiva och på söndag blir jag gräsänka. Härimellan ska jag vanka mig fram på min promenad, dricka mitt järn och läsa min sorgbearbetningsbok.

Trevlig helg fina vänner.