Meningen med smärta

Smärta är något biologiskt. Den vill skydda och varna mot dödliga faror. Det bekräftar de sällsynta människor som inte känner smärta och som endast har ett väldigt kort liv. I våra dagar skjuter smärtan högt över målet. Den outhärdliga smärtan hos en cancersjuk i slutstadiet är dock helt och hållet meningslös och kan endast liknas vid den syn som slår oss om man förde de döda till gravplatserna med blinkande ljus och sirener. Smärta har en mening bara så länge man har en möjlighet att tillfriskna. Smärtan vi fick se och uppleva i vår sons ögon är därför helt och hållet grym. Jag arbetar fortfarande på att försöka hitta meningen med den. Något jag antagligen kommer att få fortsätta göra.

Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.

Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram

Meningen med smärta

Smärta är något biologiskt. Den vill skydda och varna mot dödliga faror. Det bekräftar de sällsynta människor som inte känner smärta och som endast har ett väldigt kort liv. I våra dagar skjuter smärtan högt över målet. Den outhärdliga smärtan hos en cancersjuk i slutstadiet är dock helt och hållet meningslös och kan endast liknas vid den syn som slår oss om man förde de döda till gravplatserna med blinkande ljus och sirener. Smärta har en mening bara så länge man har en möjlighet att tillfriskna. Smärtan vi fick se och uppleva i vår sons ögon är därför helt och hållet grym. Jag arbetar fortfarande på att försöka hitta meningen med den. Något jag antagligen kommer att få fortsätta göra.

Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.

Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram

Framtung

Lina: Här kommer ännu en bild. Jag kallar den för "Tjockis provar fiskelyckan" eller varför inte "gravid söker napp"
Kram

Klander, förödmjukelse och erkännande

Visst är det underligt att det är så betydligt mycket enklare att minnas klander och förödmjukelse framför erkännande. Varför är det så? Jag har hur som helst bestämt mig för att inte fästa mig vid varken klander eller beröm från människor som inte betyder någonting för mig. Som ändå är mig likgiltiga. Det är svårt men det går. Alla har vi våra synpunkter och åsikter. Det gäller bara att veta när man ska tala om dem eller helt enkelt hålla tyst.

För många verkar det alltför enkelt att vräka ur sig förödmjukelser kring människor som står borta i periferin, som man inte känner. Är det då inte bättre att lägga denna kraft på att ge beröm åt dem man har närmare, som faktiskt betyder någonting?

Jag sparar på energin, man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Men måste medge att jag har svårt att förstå vissa personers beteenden. Klander och förödmjukelse verkar även fungera som en klätterställning för att för egen del vinna högre ställning på andras bekostnad. Och när någon i den nära omkretsen använder detta tillvägagångssätt för att själv "må bättre" blir det genast problem. Ska man ta avstånd, ifrågasätta eller bara vänta tills det förhoppningsvis blåser av? Jag vet att den här människan förstår bättre men gör det saken bättre eller sämre?

Saknar så det smärtar de bekräftande ord jag fick från min son oavsett om det gällde klädval, matlagning eller alldagliga kommentarer av sann och ren kärlek. Det var ord som gick rakt in i hjärtat. Ord att lita på!

Ta hand om er. Kram

Paradoxalt nog

Peter Noll menar: Vi lever livet bättre och riktigare om vi lever livet så som det är, det vill säga, i ständigt medvetande om dess tidsbegränsning. Längden av den utmätta tiden spelar då egentligen ingen som helst roll eftersom vi alla går miste om evigheten.

Vi vet alla vad som väntar och att vi måste dö, men eftersom vi inte vet tidpunkten bortser vi från detta faktum och föredrar istället att ägna oss åt triviala vardagsproblem. Våra liv kan därför ofta kännas meningslösa. Den som ska dö snart delar dock aldrig denna känsla. Det verkar paradoxalt nog som om dödsmedvetenheten ger livet dess verkliga mening.

Jag vet, jag har snöat in lite på döden och döendet men det är ett ämne som fascinerar. Speciellt eftersom min erfarenhet av att ha kommit den så nära gett mig inblick i hur pass rädda folk i min omgivning är för detta faktum. För mig är det ofattbart hur man kan leva ett liv utan att tänka på "fortsättningen" som om den aldrig skulle komma, som om man skulle skonas.

I natt lurade jag den där John Blund...eller kanske snarare mig själv. Har ju som bekant haft svårt att somna. Efter timmar av plågande av och an blir man ju hungrig vilket lett till ett par skedar yoggi varpå jag somnat som en stock. Igår kväll var jag förutseende nog att ta denna yoggi innan jag gick och la mig vilket otroligt nog resulterade i en nästan helt ostörd sömn hela natten. Psykologiskt? Antagligen, men pigg är jag.

Tack för alla namnförslag, nu gäller det bara att komma överens!!! Om omkring sex veckor vet vi. Kram

Lo Torp

Peter Noll, som visste att hans tid var utmätt, begränsad på grund av cancern, märkte hur hans dödsmedvetenhet ändrade hans känsla för tid. Den blev värdefullare än allt annat. Han blev mycket selektiv i allt han företog sig. Han ville skära bort allt som gjordes enbart för konventionens skull. Han hoppade tveklöst över praktisk nytta men i övrigt meningslösa trivialiteter. Han gjorde ingenting för att ”vara med” när han inte kände äkta engagemang. Och desto mer värderade han samvaron med goda vänner. Kärleken för dem han älskade ökade medan han brydde sig allt mindre om dem som inte älskade honom. Många saker blev lättare, en del intensivare. Han tålde saker som tidigare gjorde honom otålig, han oroade sig mindre över sådant som brukade bekymra honom och han blev öppnare och starkare i många sammanhang. Det viktigaste blev att försöka fylla varje minut med mening och innehåll.

Jag tror att det är just detta som våra erfarenheter vill få oss att förstå. Detta är den insikt de svåra stunderna i livet är till för att ge oss. Detta är för mig livets gåta, meningen med livet. En insikt jag tror många vet om men inte riktigt förstår och framförallt har svårt att ta till sig och leva efter. Ingen enkel sak att göra men värt att sträva efter.

De två senaste nätterna har tillbringats i soffan. Av någon anledning har jag betydligt lättare att somna där än i sängen. Hopplöst sömnlöst! Men det gäller att se det positiva, jag fick se sista avsnittet av Prison Break. Vad jag nu ska med det med tanke på att jag inte sett serien sen första säsong. Tv-tittandet slutade dock inte där och ironiskt nog låg jag och tittade på någon dokumentär om sömnlöshet. Igår tillbringade vi större delen av eftermiddagen/kvällen på en bänk uppe på kyrkogården. Vi hälsade på hos vår son och passade på att njuta lite av sensommarvärmen. Vi satt och spånade på pojknamn och fick för oss att vi inte fick gå hem förrän vi hade ett förslag som båda skulle kunna tänka sig. Känner man oss rätt har man redan förstått att det hela spårade ur ganska fort. Jag tyckte att Sanna Lundell och Persbrants alldeles nybakade lilla kille har ett fint namn: Lo. Martin gick bara med på det om pojken i mellannamn då fick hete Torp. Så om det nu råkar bli en kille så är vårt bästa (sorgligt nog) förslag på namn Lo Torp Möller. Någon som har något annat förslag månne? Kram