Varför?

Det är bara mänskligt att försöka hitta bakomliggande orsaker och anledningar. Att skapa förståelse till olika situationer och händelser. Jag har fått acceptera att frågan ”varför” inte alltid går att besvara. Det är en ganska svår insikt. Men något jag varit tvungen att gå med på för att kunna fortsätta.

Jag vet också att människor på både närmre och längre avstånd i rent självförsvar ifrågasätter mig som förälder när de får höra att min son gått bort i cancer. De undrar vad jag gjorde för att Theo skulle få cancer. Vad åt han? Rökte du när jag var gravid? Pratade han ofta i mobiltelefon? En försvarsmekanism för att undvika att samma sak händer deras barn. Jag vet att de inte menar något illa men i och med dessa frågor lägger de ansvaret, skulden för hans död på mig, vilket självfallet gör riktigt ont. Jag antar att det ligger i människans natur att distansera sig och genast bilda ett vi-dom förhållande mellan det svåra och sig själv. För att klara av att hantera det ohanterliga. Det är klart det är enklare att tänka att cancer bara drabbar andras barn. Det är klart det är enklare att hantera en svår sjukdom om man vet hur man ska skydda sig och sina kära ifrån den. Men nu finns det inget sådant självklart skydd, inga givna garantier eller tydliga knep att ta till och då gör man det näst bästa vilket blir att själv skapa teorier, leta förklaringar och lägga ansvaret på någon annan.

Jag vill bara säga till alla er som undrar att det finns inget jag skulle kunna gjort annorlunda. Ingenting jag skulle kunna gjort för att ha förhindrat att cancern kom och tog mitt barn. Det har jag många läkares och experters ord på.

Idag åker vi på minisemester till Västervik. Sist jag var där var för två år sedan tillsammans med min son. En underbar resa, vår sista tillsammans.

Kram

Klumpighet

Man kan inte skydda sig från jobbiga situationer. Jag har försökt men det skulle innebära total isolering och jag som är en väldigt social person med stort behov av människor runtomkring mig skulle snart bli tokig. Det händer med jämna mellanrum och det kommer fortsätta att hända så länge man träffar nya människor. Man tittar på min mage och frågar när bebis kommer. Följdfrågan är självskriven: Har du barn sedan tidigare?

Här ges jag två alternativ: Svarar jag nej, känner jag mig fruktansvärd som utesluter det bästa som någonsin hänt mig. Jag kommer ju alltid att vara hans mamma, han kommer alltid att vara min son, det kan ingen ta ifrån mig. Svarar jag däremot ja får jag räkna med frågor som hur gammal är han/hon och då är vi genast inne på djupare vatten. Jag har inga problem med att berätta hur det ligger till eller att säga att Theo är död. Men jag vet att personen som frågat inte kommer att vara beredd på det svaret. Alla samtal om död gör oss medvetna om vår egen sårbarhet och är därmed inte ett passande samtalsämne i alla situationer. Inte många vet vad de ska säga till följd av min berättelse vilket ofta resulterar i att både jag och personen mitt emot mig av någon anledning känner oss klumpiga som hamnat i en situation vi inte riktigt klarar av att hantera.

Döden är ett ämne många talar om när de känner sig redo. När de själva tar initiativ till ett sådant samtal. Inte när det bara kommer på tal helt oförberett. Det var inte länge sedan en bekant från äldre dagar kom fram till mig och ville prata om Theo. Hon hade hört vad som hänt och ville bara säga hur ledsen hon var. Vi har sprungit på varandra tidigare men hon hade helt enkelt inte vetat vad hon skulle säga förrän nu, och ledde till att det inte alls blev konstigt. Det är så jag försöker att se på det. Är det någon som vill veta mer om Theo, om oss och vår sista tid med vår son, är det inga som helst problem för mig att prata om det men det är aldrig eller i alla fall väldigt sällan jag som tar upp det till diskussion. Jag har lärt mig av reaktionerna. Men så finns det situationer och frågor vi inte kan främja oss ifrån. Jag har fortfarande inte lärt mig att hantera dem och jag känner mig, utan anledning, alltid lika dum. Men jag kommer fortsätta svara ärligt, Theo är och förblir min förstfödde son och jag hans mamma.

Kram på dig fina du.

Söndag

Ja, så var det söndagsmorgon igen. Har haft en kanonbra helg. I fredags gick M på semester vilket vi firade med en god middag i ett soligt Söderköping tillsammans med Lina och Thomas. Vi fick objudet sällskap vid bordet, en hög IFK:are som var ute efter bråk. Otäckt vad vissa är närgångna, högljudda och oberäkneliga. Samma IFK:are lyckades tydligen bättre ute i Arkösund igår kväll där han ställde till med bråk enligt M som var där med grabbarna.

Själv var jag för upptagen med att fira finaste Lina som hade ställt till med födelsedagsfestligheter i goda vänners lag. En riktigt trevlig tillställning med Norrköpings snackigaste liga. Själv känner jag efter festen mer tillhörighet med Lasse Holm och Bongo än någonsin. (Vi har alla tre ouppklarade trauman med skogens konung. Något som på senare år utvecklats till älgfobi) Och så klart blev det "The Cotton factory" efter det. Jag och magen stuffade oss fram och vimmlade omkring i sann Tina Törner-anda. (Känns som jag går lite som henne nu med både ryggont och extra kilona mitt fram) Trotsade dock viktuppgång och svullna fötter och satte på mig ett par nyinköpta tajts och högklackat. Finfint!

Kom inte i säng förrän runt tre tiden och nu sex timmar senare har bebis redan sparkat mig ur säng. Hormonerna ger mig energi, vi får se hur rolig jag är framåt kvällen. Tack Lina för ännu en trevlig kväll. Hoppas du goes bananas på Vero nu.

Kram finaste vänner.

Spegelbilden som förändras

När jag ser mig själv i spegeln idag ser jag så mycket mer än den gamla vanliga Becka. Jag ser en person som varit nere för räkning, och tro mig det syntes rent fysiskt, men jag lyckats plocka ihop bit för bit till en hel och på många sätt ny person. En starkare och bättre människa med mer erfarenhet av det vi kallar livet.

Jag tappade min identitet precis efter att Theo gick bort men har sedan dess lyckats bli någonting mer än en sörjande mamma. All den vrede och sorg som jag en gång kände har under resans gång och med tiden som gått förvandlats till en sorts beslutsamhet att göra någonting meningsfullt. Till en vilja att hjälpa andra i sorg och minsta behov av medmänsklighet. Smärtan och sorgen finns fortfarande kvar i mig men har på ett sätt accepterats och integrerats till en del av den person jag idag är. Det har hittills tagit två år och jag har själv inte märkt av processen men är glad att jag kommit så här långt på så mycket kortare tid än vad jag trodde det skulle ta. Det ligger mycket och hårt arbete bakom. Och helt ärligt jag vet inte om jag skulle klara av att gå igenom det igen.

Snart är jag en stolt tvåbarnsmamma. Stolt över min vackra son och vad han åstadkom under sin korta tid hos oss. Stolt över mig själv för hur jag hanterat allt som hänt de sista fyra åren och stolt över mitt kommande barn. Theos lillebror/syster.

Theo har fått en kompis. I veckan när jag var uppe hos honom hade de förberett för begravning två gravar bort. Där ligger redan en liten som inte blev mer än några timmar gammal. Nu har denna litens storebror också gått bort. Han var fyra år och drabbades av cancer. Igår när vi var uppe hade han fått sin sista vila. Graven var så fin med alla arrangemang men det gör ont att veta vad de här föräldrarna, den här familjen nu går igenom. Hoppas de vet att våra söner leker helt obehindrat och utan smärta där de är just nu. Livet är bra orättvist!

Trevlig fredag på er alla. Nu tar jag helg.

70% går skilda håll

Vi har statistiken emot oss. 70% av alla par går skilda vägar inom fem år efter ett barns död. Jag vill inte bli en siffra i statistiken. Martin är Theos pappa och därmed den enda människan i världen som kan förstå hur stor min förlust är och den enda person som jag på riktigt kan dela min sorg med. Vi har statistiken mot oss men trotsar den.

Rädslan att ensam bära sorgen efter Theo är stor och smärtan skulle bli större än vad jag skulle kunna bära om jag stod helt själv i det här. Jag antar att delad sorg är lättare och att förståelse för de tårar som rinner betyder med än något annat. Jag är bara så glad att det finns människor som har förståelse för mig. Som anstränger sig för att finnas där och som inte lägger benen på ryggen så fort det blir lite jobbigt. Anklagar inte dem som inte orkar/orkade med min sorg, har förståelse för dem med men hoppas att dessa människor någon gång blir varse om hur ensam sorgen kan göra oss och att det då finns någon som verkligen förstår och finns där för dem. Omgivningens förståelse för sorgförloppet och mod att låta känslorna ta plats, tårarna rinna och tankarna diskuteras är nog den enda väg att gå för att komma ur mörkret som faller.

Så idag är jag tacksam för alla er som alltid funnits där. Som frågar utan att skämmas, som känner utan att bli rädda, som förstår utan att stänga av för att det gör för ont. För er genuina vänner. Utan er hade jag nog inte ens kommit hälften så långt. Utan er hade det fortfarande gjort ont att minnas.

Jag har kommit en bit på vägen. För över ett år sedan packade jag ner Theos saker och kläder i kartonger. Plagg för plagg, tårarna rann, händerna skakade som asplöv och hela processen tog flera timmar innan jag utmattad somnade på hans säng. I veckan var det så dags igen men den här gången packade jag upp hans kläder, sorterade i storlekar, tvättade, mindes och log - nästan hela tiden. Några tårar rann när jag hittade hans blonda små hårstrån i en av mössorna. Nu har kläderna fått en ny plats för Theos bror eller syster. Livet går vidare och Theo kommer alltid att finnas där mitt bland oss.

Ny bebis

En ny bebis ger mig ytterligare en anledning att leva men innebär även mycket mer att förlora. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att få träffa liten. Var förra veckan och träffade en förlossningsläkare. Medvetenheten om att allt kan hända oss och även vårt barn finns där och skapar oro, (mar)drömmar och tankar. Min barnmorska bokade därför ett möte med en förlossningsläkare för att jag skulle få möjlighet att ställa frågor och få svar på sådant som jag oroar mig över.

Jag är mer orolig inför den här förlossningen än vad jag var inför första. Det har inte med själva förlossningen i sig att göra. Jag vet vad smärta innebär och hur förloppet går till däremot är jag livrädd för att tappa kontrollen helt om jag märker att det skulle gå galet med liten. Förlossningsläkaren lugnade mig något och jag fick svar på ganska många av mina frågor. Dessutom lovade hon mig att alla inblandade på förlossningen skulle känna till min historia med ett förlorat barn och ta hänsyn till detta under tiden jag är där. Jag ska heller inte behöva gå så långt över tiden eftersom detta bara orsakar ännu mer oro, vilket är enormt skönt att veta. Utöver detta sa hon till mig att jag har en bra barnfödarkropp och att efter att ha tittat på Theos förlossning kunde hon nästan lova att nästa skulle gå fort. Det där sista tar jag med en smula salt men ändock skönt att höra. Hoppas liten också lyssnade på just de orden.

Förlossningen är dock bara en milstolpe. Klarar vi den börjar oron för allting annat. Men det får vi ta då. Medvetenheten kommer jag inte kunna göra mig av med. Måste lära mig att leva med insikten att allt kan hända mitt barn. Leva med insikten men inte låta den ta över.

Onsdag idag och jag har en del tråkiga måsten att ta tag i. Ryggen är fortfarande dålig men ska försöka ta mig ut på en promenad. Kram så länge.