Härliga lördagmorgon

Idag blir det inga djupa tankar eller känsloutlägg. Dagen bjuder istället på poolparty. Vi trotsar solen som för tillfället lyser med sin frånvaro och beger oss framåt lunchtider ut till "Öjjerska palatset" för lite trevligt sällskap, grill och (pool)party. Det hela kommer avslutas på Trägårn i sann karibiskt tema.

Var där igår också och lyssnade på Roxanne. Mycket trevligt folk och en bra stämning. Likaså blev det mycket musik från Munken som anordnade Munken in da park. Jag är ju ett fan av Salem al Fakir, bebis verkar också gilla honom. Mycket trevlig fredagkväll och jag hoppas takterna sitter i för en riktig lördagsstämning. Hoppas ni alla har det lika bra som jag. Kram och trevlig helg på er.

Felaktiga beslut

Jag blickar ofta tillbaka och ifrågasätter beslut som tagits. Speciellt vad gäller Theo och hans sjukdomstid. Beslut som inte sällan handlade om liv och död. Jag brottas med tankar som rör det andra alternativet. Hur hade det blivit, hur hade det sett ut idag om jag tagit ett annat beslut?

Läste att det är i tvivlande stund är viktigt att komma ihåg att var och ett av de beslut man tagit ,oavsett när, hur eller om vad och framförallt även om det senare visat sig vara helt fel beslut, har fattats utifrån den information man hade vid det givna tillfället. Om beslutet visar sig vara felaktigt, beror det på att vi visste för lite vid den besluttagande tidpunkten. Vi hade således därför inte kunnat göra på något annat sätt. Idag vet vi kanske bättre. Idag hade vi inte tagit det felaktiga beslutet. Idag har vi mer information, mer förståelse och inte sällan tack vare just det felaktiga beslutet. Om man inte gör fel, hur ska man då kunna veta, förstå bättre och få ökad kunskap?

Men för alla er som, liksom jag, grubblar över felaktiga beslut. Vi visste inte bättre vid det givna tillfället. Vi gjorde det bästa utifrån de förhållanden som då rådde. Vi gjorde det vi trodde var rätt just då.

Tänkte på de bilder jag publicerat här på bloggen. Det har ofta varit på en frisk och glad Theo. Därför väljer jag att ta med några bilder från när han var sjuk (men dock lika glad). Min älskling.

Kram på er. Idag är det fredag och en hel vecka har redan gått på semestern. Vart tar tiden vägen?

En glädjespridande önsketanke

Tidigare i veckan när jag tittade tillbaka på graven efter mitt besök såg jag honom ,eller snarare hans kortklippta, solblekta kalufs. Som en verklig dröm såg jag det jag så gärna önskar honom, önskar oss. Där sprang han mellan gångarna och kunde till och från skymtas bakom de sommargröna, häckbeklädda grusgångarna. Han utstrålade lycka och verkade så levande, glädjespridande och lugnande. Det fick mig att sakna så otroligt men än en gång gick jag leende från kyrkogården.

Tack gubben du håller mina fötter på jorden och sprider ett välbehövligt lugn i min vardag.

Sanningen är bister och obeveklig. Vi kan inte ändra på den, men vi kan förändra vårt sätt att leva med den. Vissa erfarenheter är gemensamma för alla människor, bland annat att göra fel, att inte vara älskad och att dö. Genom att möta rädslan kan vi komma bortom farorna. När vi är beredda att göra vårt bästa med den informationen vi har, att vara ärliga mot oss själva och andra vad gäller vår egen person och vad som verkligen betyder något för oss, först då är de liv vi lever och den kärlek vi får ta emot, verkligen våra egna. Ur boken ”Flickan med de röda skorna”.

Idag är det fullt upp trots regn och rusk. Börjar med ett möte på banken. Kram på dig.

Påminnelse om det som en gång var

Man påminns hela tiden om saker man förlorat och på ett eller annat sätt gått miste om. Saker och människor man saknar, händelser man minns med smärta eller glädje och känslor som följer med var och en av dessa personer, minnen och ting.

Ofta kan man förhålla sig till sin historia på ett hälsosamt sätt. Acceptera att det är dåtid och låter det vara en del av det förflutna. Men ibland kan det vara svårare att släppa taget. Saknaden tar över helt och man undrar vad man skulle kunna gjort annorlunda för att få en annan utgång. Minnen repriseras i huvudet och övergår till drömmar om hur det kunde varit. Man gör dåtiden till en sorts förskönad verklighet eller framtid. En farlig lek som inte sällan bidrar till starkare saknad efter det som nu ligger utom räckhåll.

Jag tror dock att just känslan av att något ligger utom räckhåll ofta räcker för att saknaden ska tillta. Varför är det så? Varför vill vi nå det oåtkomliga? Jag är trött på att känna så och är mycket väl medveten om det ouppnåeligas attraktion men ändå är det svårt att inte lockas till att tänka tankar som om, ifall och kanske.

Jag försöker att leva här och nu och påminna mig om att de beslut jag tagit varit de rätta för mig. Ibland lever jag fullt upp i den förståelsen ibland är det betydligt mycket svårare och man krusas av det som var. Jag har en sådan period nu, jag vill på ett sätt tillbaka, försöka rädda det som var, trots att det var jobbigt, samtidigt som jag är glad över allt jag har idag, över där jag är. Det är en tvetydlig och förvirrande känsla. Önskar jag skulle kunna förklara det bättre än så. Men jag tror de flesta av er vet vad jag menar.

Fika, träning och middag med vänner väntar. Kram

Rädsla för att bli lycklig

Marcus Birro skrev i sin krönika i Expressen förra veckan om rädslan för att bli lycklig. Det fick mig att börja fundera. Dels på det här med vad lycka och att vara lycklig egentligen innebär, dels på varför det verkar som om så många håller lyckan på säkert avstånd.

Jag kan själv säga att jag paradoxalt nog är rädd för att bli lycklig samtidigt som det är just denna känsla jag så ivrigt strävar efter att uppnå. Jag är rädd för att lyckan efter ett tag ska bli standardiserad, sina ut och ta slut eller att något sorts jämviktförhållande råder som säger att nu har hon varit för lycklig för länge, dags för mer elände och sorg. Men finns det verkligen ett tak för hur lycklig man kan bli? Eller är de enda som sätter gränser för lyckan vi själva?

Vägen till lycka är många gånger både kurvig och ojämn och själva målet av lycka väldigt individuellt hållen. Att vara lycklig idag bygger för egen del på helt andra grunder än vad det gjorde för bara två år sedan. Det krävs inte så mycket för att jag ska känna lycka. Jag är väl lyckligt lottad så. En bra dag i riktiga och goda vänners sällskap kan räcka för att göra mig lycklig. En djup kärlek som ger trygghet och tillit är ett annat fundament. Tidigare sökte jag efter passion och en pirrande känsla. Jag visste inte då att man kunde få samma pirrande känsla av så djup vänskap, oavslutade meningar eller blickar som ger total förståelse utan ord och av att inte orka dölja fel och brister men ändå få fullständig acceptans för den person jag verkligen är.

Det kanske blir så när man vet vad motsatsen innebär. När man varit väldigt långt nere, rent av olycklig. Alltid lär man sig något och jag är glad att jag tog mig upp därifrån. Jag tänker försöka bli gränslöst lycklig, trots rädsla. För det är jag värd. Det är vi alla värda.

Ännu en regnig dag ute och jag har lovat att hjälpa D att organisera hans föreningsarbete. Skönt att inte vara sysslolös på ledigheten. Kram

Bra saker händer...

”Bra saker händer bra människor och dåliga saker, dåliga människor”, har man ju hört folk säga. Det irriterar mig. Tänker man sig för när man säger så? För hur många är vi inte som förtidigt förlorat de vi älskar eller själva drabbas av olyckor, sjukdomar eller våldsamma handlingar för att göra en lång lista kort. Betyder det att vi är värda den smärta som detta åstadkommer. Vad har en fyra år gammal kille gjort för att förtjäna ett års helvete med mediciner, sjukdom, sjukhusbesök och isolering?

Kanske borde man fundera lite innan man vräker ur sig något så dumt som åberopat ordspråk för jag kan inte hjälpa att ta åt mig och ifrågasätta. Jag må vara en lättirriterad gravid kvinna i högsommarvärme men ändå.

Måndag igen och jag måste erkänna att gårdagen var riktigt skön helt utan måndagsångest. Att det blev en långfika med vänner från Linköping, träning med finaste vännen J och däremellan annat smått och gått gjorde inte dagen sämre. Hoppas ni får en bra dag trots att sommaren försvunnit. Tillfälligt får vi hoppas. Kram på er.