Påminnelse om det som en gång var

Man påminns hela tiden om saker man förlorat och på ett eller annat sätt gått miste om. Saker och människor man saknar, händelser man minns med smärta eller glädje och känslor som följer med var och en av dessa personer, minnen och ting.

Ofta kan man förhålla sig till sin historia på ett hälsosamt sätt. Acceptera att det är dåtid och låter det vara en del av det förflutna. Men ibland kan det vara svårare att släppa taget. Saknaden tar över helt och man undrar vad man skulle kunna gjort annorlunda för att få en annan utgång. Minnen repriseras i huvudet och övergår till drömmar om hur det kunde varit. Man gör dåtiden till en sorts förskönad verklighet eller framtid. En farlig lek som inte sällan bidrar till starkare saknad efter det som nu ligger utom räckhåll.

Jag tror dock att just känslan av att något ligger utom räckhåll ofta räcker för att saknaden ska tillta. Varför är det så? Varför vill vi nå det oåtkomliga? Jag är trött på att känna så och är mycket väl medveten om det ouppnåeligas attraktion men ändå är det svårt att inte lockas till att tänka tankar som om, ifall och kanske.

Jag försöker att leva här och nu och påminna mig om att de beslut jag tagit varit de rätta för mig. Ibland lever jag fullt upp i den förståelsen ibland är det betydligt mycket svårare och man krusas av det som var. Jag har en sådan period nu, jag vill på ett sätt tillbaka, försöka rädda det som var, trots att det var jobbigt, samtidigt som jag är glad över allt jag har idag, över där jag är. Det är en tvetydlig och förvirrande känsla. Önskar jag skulle kunna förklara det bättre än så. Men jag tror de flesta av er vet vad jag menar.

Fika, träning och middag med vänner väntar. Kram

Rädsla för att bli lycklig

Marcus Birro skrev i sin krönika i Expressen förra veckan om rädslan för att bli lycklig. Det fick mig att börja fundera. Dels på det här med vad lycka och att vara lycklig egentligen innebär, dels på varför det verkar som om så många håller lyckan på säkert avstånd.

Jag kan själv säga att jag paradoxalt nog är rädd för att bli lycklig samtidigt som det är just denna känsla jag så ivrigt strävar efter att uppnå. Jag är rädd för att lyckan efter ett tag ska bli standardiserad, sina ut och ta slut eller att något sorts jämviktförhållande råder som säger att nu har hon varit för lycklig för länge, dags för mer elände och sorg. Men finns det verkligen ett tak för hur lycklig man kan bli? Eller är de enda som sätter gränser för lyckan vi själva?

Vägen till lycka är många gånger både kurvig och ojämn och själva målet av lycka väldigt individuellt hållen. Att vara lycklig idag bygger för egen del på helt andra grunder än vad det gjorde för bara två år sedan. Det krävs inte så mycket för att jag ska känna lycka. Jag är väl lyckligt lottad så. En bra dag i riktiga och goda vänners sällskap kan räcka för att göra mig lycklig. En djup kärlek som ger trygghet och tillit är ett annat fundament. Tidigare sökte jag efter passion och en pirrande känsla. Jag visste inte då att man kunde få samma pirrande känsla av så djup vänskap, oavslutade meningar eller blickar som ger total förståelse utan ord och av att inte orka dölja fel och brister men ändå få fullständig acceptans för den person jag verkligen är.

Det kanske blir så när man vet vad motsatsen innebär. När man varit väldigt långt nere, rent av olycklig. Alltid lär man sig något och jag är glad att jag tog mig upp därifrån. Jag tänker försöka bli gränslöst lycklig, trots rädsla. För det är jag värd. Det är vi alla värda.

Ännu en regnig dag ute och jag har lovat att hjälpa D att organisera hans föreningsarbete. Skönt att inte vara sysslolös på ledigheten. Kram

Bra saker händer...

”Bra saker händer bra människor och dåliga saker, dåliga människor”, har man ju hört folk säga. Det irriterar mig. Tänker man sig för när man säger så? För hur många är vi inte som förtidigt förlorat de vi älskar eller själva drabbas av olyckor, sjukdomar eller våldsamma handlingar för att göra en lång lista kort. Betyder det att vi är värda den smärta som detta åstadkommer. Vad har en fyra år gammal kille gjort för att förtjäna ett års helvete med mediciner, sjukdom, sjukhusbesök och isolering?

Kanske borde man fundera lite innan man vräker ur sig något så dumt som åberopat ordspråk för jag kan inte hjälpa att ta åt mig och ifrågasätta. Jag må vara en lättirriterad gravid kvinna i högsommarvärme men ändå.

Måndag igen och jag måste erkänna att gårdagen var riktigt skön helt utan måndagsångest. Att det blev en långfika med vänner från Linköping, träning med finaste vännen J och däremellan annat smått och gått gjorde inte dagen sämre. Hoppas ni får en bra dag trots att sommaren försvunnit. Tillfälligt får vi hoppas. Kram på er.

Känslomässigt utrymme

Läser ännu en bok om sorg. Däri står bland annat att en sörjande har behov av att lära sig världen på nytt efter ett dödsfall och att ett dödsfall påverkar den sörjandes självkänsla. Jag känner igen detta. Världen kanske inte ser annorlunda ut men jag ser den med nya ögon, genom ett nytt perspektiv. De tio månader Theo var sjuk innan han gick bort bidrog till stora omvärderingar och nya förhållningssätt till vad som verkligen har betydelse. Likaså ser jag mig själv på ett helt annat sätt. Denna process blev dock mer abrupt eftersom jag över en natt förlorade min identitet som mamma och var tvungen att flytta fokus från den rollen till att bli ”bara” Becka igen. Vilket nog varit bland det svåraste jag gjort.

Att vi valt att skaffa barn igen betyder inte att vi slutat sörja eller sakna Theo. Istället har vi hittat plats för ännu ett barn rent känslomässigt, en plats som är lika viktig men som fortfarande lämnar utrymme för de känslor vi har för Theo. Det handlar inte på något sätt om att ersätta. Vi fortsätter att leva livet och lever det fullt ut, för vår egen, Theos och för våra kommande barns skull. Jag tror det gäller att utveckla en fortgående relation med tankar och minnen om Theo och att göra detta på ett sätt som samtidigt tillåter oss att gå vidare i livet trots vår förlust. Jag kommer för alltid att sörja, minnas och sakna Theo men livet fortsätter och vad jag än tycker om det är jag fortfarande en del av den fortsättningen.

Freud skrev: ”Vi finner ett rum för det vi förlorar. Även om vi vet att det akuta sorgestadiet kommer att avta efter en sådan förlust vet vi också att vi kommer att förbli otröstliga och att vi aldrig kommer att hitta en ersättning. Det spelar ingen roll vad som fyller luckan, och även om den fylls fullständigt, kommet det inte desto mindre att bli med något annat.”

Hade en riktigt trevlig dag med en långfika på stan med finaste vännerna, dumle- och blåbärsmuffinsbak och så trevlig utgång med ett glatt Bajengäng och andra nya som gamla vänner från förr. Söndag idag och himlen är blå. Kan inte begära så mycket mer för tillfället. Kram

Ändrade rutiner

Sista dagen på jobbet har jag planerat att bli en kort sådan. Jobbar fram till lunch innan jag säger tack och hej för mig. Sex år här får vara nog. Nu är det dags att blicka framåt och flytta fokus. På vad vet jag inte ännu. Ett barn och en ny vardag står mellan nuet och beslutet rörande framtida sysselsättning. Dessutom vet jag av erfarenhet att det inte går att planera så långt fram, det blir aldrig som man tänkt eftersom alltför mycket kan hända. Kanske kommer det omtalande bananskalet in i mitt liv igen, kanske har jag redan bestämt mig, kanske måste jag ha is i magen för att vänta ut den bästa möjligheten. Vad jag vet just nu är att jag först och främst, innan fler framtidsplaner smids, ska njuta av lite ledighet.

För bloggens del tror jag inte att det kommer bli några större förändringar. Visst blir det ändrade rutiner och kanske inte en daglig uppdatering men så länge jag känner att jag fortfarande har saker att säga kommer ni som vill kunna få några minuters läsning även i fortsättningen. På tal om läsning, påbörjade min andra bok igår. Inser att det kommer att ta ett bra tag att få den klar, å andra sidan är det precis tid jag har för tillfället. Hoppas orken inte sinar.

Fredag idag och ledigheten ska inledas och firas med ett spinningpass och trevligheter på någon av Norrköpings restauranger men nu lämnar jag den här arbetsplatsen för gott. Kram

Den starkes styrka

Har funderat lite på vad ordet stark egentligen innebär. Jag har svårt att sätta fingret på styrka och vad som karaktäriserar en verkligen stark människa. Har fått höra att jag är stark många gånger sedan Theo blev sjuk. Men jag har aldrig någonsin känt någon styrka. Att vara stark betyder för min del bland annat att enkelt klara av svåra saker, vända andra kinden till, positivt tänkande under svåra omständigheter. Jag har bara gjort saker och ting eftersom jag inte getts något annat val.

Att ge sin son starka mediciner, se hans smärta, se honom dö, finnas där när han tar sitt sista andetag, välja kista, se honom på bårhuset, packa ihop hans saker i kartonger, besöka graven...inget av det är något jag valt för att jag kan, vill eller klarar av utan saker jag varit mer eller mindre tvungen att göra. Tvungen för min egen och för Theos skull. Hade jag haft något val hade jag nog inte klarat av något av det. Så stark är inte jag.

Så vad menar man när man säger att någon är stark. I min värld är starka människor överlevare av vilja. Jag är överlevare för att alternativet varit att sluta leva. För mig handlar det enkelt och kort fattat om inställning. Om rätt attityd och kämparglöd. Om att tro på hoppet under hopplösa omständigheter och om förmågan att skratta när tårarna är nära. Ämnet rör en diffus gråzon och antagligen ett ändlöst antal tolkningsmöjligheter. Alla har vi olika uppfattningar om styrka, olika syn på vad som kännetecknar en beundransvärd människa. I mitt liv påträffas bara en sådan person. Det var han som fick kämpa, visade prov på styrka, men han finns inte hos oss längre.

Torsdag idag och bara en dag kvar.