Ord från hjärtat

Jag har tänkt skriva till dig ganska länge nu. Har inte blivit så bara av rädsla för de tankar och känslor det skapar. Av rädsla för att tappa ord, skriva fel, inte veta hur jag ska börja, inte klara av att sluta. Så nu skriver jag utan att tänka. Det här är mina ord till dig. Ord från hjärtat.

Tack för alla gånger du hjälpt mig att orka. Jag känner dig ofta nära fast det var så länge sen vi sågs. Jag hoppas att du kan känna mig nära de gånger du behöver mig också, trots avstånd. Jag vet inne i mitt hjärta att du har det bra där du är. Jag vet det för jag ser dig le när jag blundar. Jag minns alla våra skratt, bus och bra dagar och är så ledsen för att jag inte kunde hjälpa dig när sjukdomen kom. Vill att du ska veta att jag gjorde mitt bästa, att vi alla gjorde vårat bästa. Om jag hade kunnat byta med dig hade jag tagit din plats utan att blinka. Låtit sjukdomen ta mitt liv istället.

Vill tacka dig för att du var så stark. Du gav alla runtomkring dig styrka genom så många fina minnen. Vi kommer aldrig någonsin att glömma bort dig. Det är många som tänker på dig och som delar vår saknad. Saknaden blir lite enklare att bära när vi är fler som minns tillsammans.

När jag gråter är det inte ditt fel, det är för att jag längtar så mycket tills vi får ses igen. Som mamma är min plats hos dig. Det känns därför som jag misslyckats när du nu är på en plats dit jag inte kan nå. Jag vet att du inte är ensam. Jag tror att den evighet vi känner tills vi får träffa dig igen bara är en bråkdel av en sekund för dig i den värld du lever. Det är en tröst, för då vet jag att du slipper känna den saknad som förföljer mig varje dag.

Jag saknar och älskar dig så mycket.
Vi ses snart!

Din mamma

Ångestförklädd rastlöshet

Jag har problem med rastlöshet ibland. Det är aldrig kul att vara rastlös men sådan rastlöshet jag känner nu skiljer sig från den rastlöshet jag kunde känna innan Theo gick bort. Jag har läst mig till att det kan vara en inte helt onormal sorgereaktion.

Som arbetande ensamstående mamma hade jag fullt upp hela tiden. Även under tiden Theo var sjuk var det i stort sett uppassning dygnet runt. Så när han gick bort blev det extremt tomt och nu när rastlösheten smyger sig på blir jag påmind om det som fattas mig. Jag har ett komplicerat förhållande till den extra tid som blivit och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med emellanåt. Rastlösheten är en känsla jag inte klarar av och som jag inte riktigt vet hur jag ska behärska. Det är en sorts rastlöshet nära angränsande till ångest och oro. Den kommer inte ofta, jag är ganska duktig på att se till att ha saker att göra men när den väl gör det är det riktigt jobbigt.

Martin säger att jag ska passa på och slappna av. Men det är helt omöjligt att slappna av i en ångestförklädd rastlöshet. En ängslig känsla och spänning som tär, sliter och drar i hela mig och hjärtat slår som aldrig förr. Är lite oroad över hur jag ska klara av rastlösheten nu när jag slutar jobbet. Det är tre månader innan bebis kommer och även om det närmar sig semestertider och folk är lediga och alla våra planer till trots kommer rastlösheten komma tätare. Det är inte en fråga om utan när.

Får ha ett ”krispaket hemma”. Samla recept att prova, bunkra upp böcker att lusläsa och förbereda en lista på ämnen att skriva om för de dagar jag måste bemästra min rastlöshet. 

Medmänsklighetens förfall

Har funderat lite över hur man ska reagera över det här med att folk stjäl från Theos grav. Man måste ju på något sätt opponera sig, gör man det inte känns det som man accepterar det som hänt och så är det absolut inte. Det är långt ifrån ok, oavsett anledning, syfte och mål.

Frågan är bara vad man kan göra åt det. Vi kommer ju aldrig mer kunna ha någonting hos honom. Det finns ju inte en chans att se till så att hans saker får vara ifred. Jag har svårt att lita på folk och såna här händelser gör det definitivt inte lättare. Min syn på medmänskligheten blir inte bättre. Tyvärr är det väl bara mig själv det skadar. Men hur ska man skydda sig från att bli sårad av någon som inte förstår bättre.

Min fråga är bara vad gör man med nallar som stått ute i kyla, regn och rusk. Någon av dem har ju stått där i över ett år nu och är inte något jag skulle ge till ett annat barn direkt. Så vad ska man med dem till? Eller är detta bara en handling med syfte att jävlas, såra? Kan man vara så rakt igenom ond att man inte tycker att ett förlorat barn och flera månaders dödsångest och kamp är nog. Varti ligger det roliga med att sparka på de som redan är nere för räkning? Mår man verkligen bättre själv av att såra andra? Eller är man bara så otroligt korkad att man inte förstår vilka konsekvenser sånt här får. Jag kan mycket väl tänka mig att folk tycker att död är död så vad ska han med nallarna till? Lika väl som att många tycker att död är död så get over it. Det är dessa människor som aldrig varit med om någon större förlust. Människor jag gett upp hoppet om. De finns därute och de är tyvärr ganska många.

Måste sluta tänka på det här. De kommer inte kunna göra mig bitter. De har inte den makten över mig. Sympati är vad de kan få. Sympati för deras oförmåga att förstå och känna empati. För att de inte är smartare än så här och för att deras föräldrar misslyckats så totalt i uppfostran. Väljer att tro att det är Theo som hämtat hem sina nallar. De är med honom nu. På ett bättre ställe.

Lördagens bravader. Släktträff med de närmsta 40 släktingarna. Det vill säga pappa och hans fyra syskon med barn (mina kusiner) och deras barn. För att göra en 11 timmar lång fest något kortare summerar jag följande: 3-rätters middag, guitarr hero, singstar, dans, skratt, ofantligt mycket prat och bluppfisk (lek). Tack Kinna och Peter för en riktigt trevlig fest.

Måndag igen och lång dag på jobbet. Tar en timme i taget. Bara 13 dagar kvar!

Idag har jag gett upp

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hade tänkt berätta om en riktigt trevlig lördagkväll men tyvärr har den helt överskuggats av annat. Av omgivningens oförståelse och hjärtlöshet. Det var ett tag sedan jag var så här ledsen. Hela den här veckan har varit jobbig. Som att bli omkull sparkad om och om igen så fort jag sansat mig och tagit mig upp på fötter.

Var på ett riktigt bra styrelsemöte med Novahuset idag och bestämde mig för att gå en sväng upp till Theo efter två timmars stillasittande. Det är lugnt och skönt där uppe. I stort sett bara jag där med mina tankar och minnen. Men när jag kommer ända fram till Theos grav märker jag att något inte är helt bra. Tar ett tag innan jag inser att någon tagit alla hans nallar. Nallar han fick vid sin begravning, vid sin 5-årsdag och på årsdagen för hans bortgång. Nallar som vi och alla andra som älskar och saknar Theo gett honom för att han ska ha där på sin plats. Theos nallar.

Så hur tänker man, hur fungerar man när man går förbi ett barns grav och bestämmer sig för att ta de saker som familj och vänner så omsorgsfullt köpt, som har ett känslomässigt värde? Kan man bli mer egoistisk. Det som finns där uppe är det vi hade kvar av honom.

Jag förstår inte. Jag försöker verkligen men kan inte. Jag vet bara att det för tillfället gör riktigt ont, jag tror mest jag är besviken. För jag tror alldeles för mycket om mänskligheten. Måste man bli iskall och dömmande mot allt och alla för att slippa bli sårad?

Idag har jag gett upp. Idag är jag tom. Hoppas jag känner annorlunda imorgon.

Energikrävande

Gårdagen blev inte riktigt som tänkt. Var på ett riktigt bra spinningpass (Tack Bella). Åkte hem i regn och rusk och tappade all ork. Så Munken fick klara sig utan oss. Istället blev det pizza framför Tv:n och jag somnade två gånger innan jag kl halv tio gick och la mig på riktigt. Trött efter en ganska lång vecka tydligen. Fredagen tog ganska mycket energi av människor som inte förstår hur jag mått. Av människor som kommer med kommentarer utan att veta. Hur som helst försöker släppa sånt och blicka framåt.

Idag är det ett år sedan vi begravde Theo. Också en dag som tog mycket energi. Jag fick påminnas om hur man andades, försöka hålla lugnet. Turligt nog hade jag sällskap av riktigt goda vänner dagen igenom. Riktiga vänner som fick mig att mot slutet av dagen le och slappna av. Det är jag er alltid tacksam för. (Tack Danne, Madde, Jessica och Kattis)

Lördag igen och idag är det släktträff som gäller. (Bara de 30 närmsta) Det ska bli roligt. Men innan dess ska det styrketränas och så ska självklart sonen få ett besök.

Ha en riktigt mysig lördag så hörs vi igen imorgon.

14 dagar kvar!

Det här hade mina kollegor riktigt roligt åt. Som sagt 14 dagar kvar, men vem räknar!