Ångestförklädd rastlöshet

Jag har problem med rastlöshet ibland. Det är aldrig kul att vara rastlös men sådan rastlöshet jag känner nu skiljer sig från den rastlöshet jag kunde känna innan Theo gick bort. Jag har läst mig till att det kan vara en inte helt onormal sorgereaktion.

Som arbetande ensamstående mamma hade jag fullt upp hela tiden. Även under tiden Theo var sjuk var det i stort sett uppassning dygnet runt. Så när han gick bort blev det extremt tomt och nu när rastlösheten smyger sig på blir jag påmind om det som fattas mig. Jag har ett komplicerat förhållande till den extra tid som blivit och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med emellanåt. Rastlösheten är en känsla jag inte klarar av och som jag inte riktigt vet hur jag ska behärska. Det är en sorts rastlöshet nära angränsande till ångest och oro. Den kommer inte ofta, jag är ganska duktig på att se till att ha saker att göra men när den väl gör det är det riktigt jobbigt.

Martin säger att jag ska passa på och slappna av. Men det är helt omöjligt att slappna av i en ångestförklädd rastlöshet. En ängslig känsla och spänning som tär, sliter och drar i hela mig och hjärtat slår som aldrig förr. Är lite oroad över hur jag ska klara av rastlösheten nu när jag slutar jobbet. Det är tre månader innan bebis kommer och även om det närmar sig semestertider och folk är lediga och alla våra planer till trots kommer rastlösheten komma tätare. Det är inte en fråga om utan när.

Får ha ett ”krispaket hemma”. Samla recept att prova, bunkra upp böcker att lusläsa och förbereda en lista på ämnen att skriva om för de dagar jag måste bemästra min rastlöshet.