Oskrivna blad...

Kom precis på att jag inte har någonting alls planerat i veckan. Känns konstigt med tanke på att vi brukar fara hit och dit för att hinna med både måsten och opåtvingade roligheter. En normal människa kanske borde tycka att det är skönt med oskrivna blad i almanackan men så är jag kanske inte helt normal.

Jaja, ingen anledning till panik det brukar kunna ordna upp sig med saker att göra. Det är väl det som är charmen med impulser och oplanerade möten. Att bara göra det man känner för just där och då. För som jag har skrivit tidigare. Det är de helt oskrivna dagarna som brukar bli de bästa. Inga förhoppningar eller uppskruvade förväntningar som kan förstöra.

Ikväll väntar promenad och spinningpass. Ska bli skönt att få röra ordentligt på sig igen. Helgen blev alldeles för slapp vid poolkanten i Lindö. Bildbevis från just detta kommer förhoppningsvis imorgon. Till dess – ha det gott.

Mirakel – en överdrift

En ganska onödig tanke kan tyckas men den har haft mig i sitt grepp under helgen som gått. Det är snart två år sedan vi fick reda på att Theo hade cancer. Den första månaden var verkligen intensiv och det gick inte många veckor förrän vi hade det där oförglömliga mötet med läkare och sjuksköterskor på avdelningen. Mötet där varje ord, känsla och rörelse är memorerat. Jag minns det som igår fast i en slowmotion-aktig hastighet där allt känns precis lika verkligt nu som då.

”Han har någon vecka kvar att leva”. Det var orden som vände upp och ner på allt. Som tog bort allt hopp, all tro vi dittills haft. Jag föll och slog i så hårt. Det gjorde fruktansvärt ont. Självklart ifrågasätter man, försöker fånga minsta strimma av hopp...men läkaren började då prata om att ett minsta mirakel i det här fallet hade varit en överdrift. Det var väldigt tuffa och hårda ord. Det medgav läkaren själv när han kom in på vårt rum senare, men så här i efterhand och även när den första chocken lagt sig upplevde jag den ärlighet som läkaren då gav oss som en sorts lättnad. Nu visste vi vad vi hade att slåss mot. Tankar på att ge upp fanns inte.

Kanske låter det helt befängt men jag ser på det som om läkarens ärlighet gav oss chansen att se till så att den begränsade och korta tid vi hade kvar med Theo blev minnesvärd. Att njuta och uppskatta varje liten sekund. Det är inte alla som får en chans att säga hej då eller tid till att skapa livslånga minnen. Några dagar blev dock tio månader. Och just på grund av läkarens ord kan jag titta tillbaka och se på den här tiden som tio extra månader tillsammans med min son. Tio extra månader när han egentligen bara skulle ha haft några dagar kvar att leva. Min lilla kämpe.

Det var otroligt svårt att gå in i rummet där Theo låg med den nya vetskapen om att den där lilla underbara killen inte skulle finnas kvar hos oss för alltid. I det läget kan man inte vara egoistisk. I det läget är det bara att stänga av. Att vara mamma och se till sitt barn först och främst. Vi hade inte tid med tårar. Vi ville skratta och le tillsammans och dela de stunder han orkade och vi hade kvar. Vi tog en timme i taget. Tårarna gavs plats först nattetid.

Vi fick ett negativt besked och gjorde det bästa av det. Jag tror att fallet hade blivit så mycket högre om vi fått ett positivt besked men utgången fortfarande varit densamma. Är glad för att vi gavs chansen att uppskatta det fina vi hade, som vi alltid kommer ha kvar i hjärta och minne.

Har haft en fin helg i goda vänner sällskap. Tack Ann och Jonas för en mycket trevlig grillkväll. Tack Jerhammar för utlåning av trädgård och pool. Tack Jessica för alltid lika underhållande sällskap på landet.

Morsdag

En sån här dag påminns man extra mycket om att man är mamma utan barn. Försöker att slå det ifrån mig men det är svårt att låta bli att tänka på och sakna den där morsdagkramen, den blöta pussen på kinden och så den fina teckningen han gjort på dagis. Istället blev det en lång stund i gräset vid hans grav. Livets vändningar och tvära kast är tydligen något jag får lära mig att leva med.

Vänder mig fortfarande om för att se om han står där vid graven när jag är påväg därifrån. Som om han väntar på att jag ska vända mig om, ropa honom till mig, se honom komma springandes mot mig, ta min hand och följa med mig hem som om ingent av de två sista åren hänt. Dumt kanske men jag vill så gärna att det ska vara så, någonstans tror jag fortfarande. Jag antar att det här saknaden till. Jag kommer aldrig sluta hoppas, drömma och tro.

Grattis alla mammor, hoppas ni njutit av er dag, era barn och kramarna. Vi hörs igen i morgon.
Kramar

Under ett intervall, någonstans väldigt nära...

God morgon,
Fick en dikt av en f.d. arbetskollega som jag tyckte var värd att ha med här. Den gav/ger henne tröst under svåra stunder liksom jag hoppas att den ska kunna underlätta för alla ni andra som förlorat, inkl. mig själv. Ord är mäktiga och kan hjälpa oss må så mycket bättre om vi bara tar oss tid att lyssna. Så varsågoda mina vänner, och tack Jessica.

Allt är väl

Döden är ingenting alls. Jag har bara fortsatt vidare till nästa rum. Jag är jag och Du är Du och vi ska förbli vad vi alltid varit för varandra.

Kalla mig för mitt vanliga namn, tala till mig sådär som Du alltid har gjort. Förställ inte rösten, inga påtvingade miner av högtidlighet och sorg. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt, skratta som vi alltid gjort. Le och tänk på något, en önskning för min skull.

Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst, utan spår av skuggor. Livet går vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare.

Livet är en obruten kedja, att jag försvunnit utom synhåll innebär inte att jag försvunnit ur Era sinnen. Jag väntar på Er, under ett intervall, någonstans väldigt nära.

Allt är väl.

Min bok – Så länge vi minns...

För er som tycker om mina texter finns en poketbok "Så länge vi minns..." (en s.k. blok) som bygger på mina inlägg på bloggen på www.vulkan.se.

Kram vänner.

En bergvägg

Smärtan kan liknas vid att springa in i en bergvägg, känslan som att klättra över densamma fast med flera hundra kilos övervikt och rädslan som att gå igenom berget ensam och i totalt beckmörker. Det har varit tungt att andas, att överhuvudtaget finnas. Men nu står vi på andra sidan utan brutna ben och undrar vad som händer härnäst.

Det får sammanfatta gårdagen som vi fasat för en längre tid nu. Vi har varit rent av utmattade de sista veckorna. Det måste har varit en omedveten anspänning inför årsdagen. Rädslan för att inte klara av den, för att ramla tillbaka de steg vi faktiskt tagit oss upp under året som gått. För att ramla ner och inte orka mer. Fastna i mörkret.

Vi borde veta nu att vi är inte sådana människor. Vi tillåter inte mörkret att ta över. Istället tog vi dagen som den kom. Lediga båda två. Besökte vår fina son med en stor bukett vita rosor. Besökte hans grav som kantras av nallar och blommor från människor som saknar och bryr sig om lika mycket som vi. Det ger sådan tröst och styrka att veta att vi inte är ensamma.

Vi avverkade många timmar bland människor på stan. Fikade, åt, pratade, mindes, skrattade, tänkte. Med gott sällskap från både gympersonal, svärföräldrar och framåt kvällen även ett glatt (trots förlust) gäng Hammarby:are på O´Learys.

Tack till er alla. Och tack till Martin för att du alltid, alltid, alltid finns där.

Nu påbörjar vi år nr två. Tror inte det blir enklare men ändå annorlunda. Det är med ett leende jag ser fram emot min morgondag. Min framtid är inte utan Theo, han finns alltid med mig vart jag än är.

Ha en riktigt solig och skön helg nu mina vänner. Och igen, Tack!