Är hemma idag. Vaknade i morse som vanlig av att klockan ringde och försökte ta mig upp. Gick inte, fick blodtrycksfall som inte ville ge med sig. En riktigt obehaglig känsla vilket resulterade i ett par försök innan Martin tyckte jag skulle sluta vara så envis och tänka på bebis och mig själv och bara ta det lugnt. Vilket är precis vad jag gör idag.
Det är verkligen skillnad på graviditeterna jag varit med om. Kanske är jag för analytisk och reagerar på minsta lilla den här gången men hittills har gång 2 har varit ganska besvärlig. Går in i vecka 13 imorgon och än så länge verkar bebis må bra, det är huvudsaken.
Hoppas jag får slippa fler blodtrycksfall idag så är jag tillbaka på banan igen i morgon.
Skriver mer då.
tisdag, mars 31, 2009
måndag, mars 30, 2009
Måndagstankar
Nu när jag får börja springa på sjukhus igen (även om det den här gången är i positiv mening) sätter en del minnen och funderingar fart. Vi var på ett första BVC-möte för snart två veckor sedan. På vägen dit går vi förbi den plats där jag satt på knä och skrek ut min smärta minuterar efter tumörbeskedet på Theo. Jag satt där och hade precis ringt till mamma och pappa och berättat. Jag föll ihop och kom inte upp. Kroppen skakade och tårarna rann. Den plats gick vi nu förbi för att prata om det nya liv som utvecklas. Vi tittade på varandra, behövde inte säga mycket, vi förstod. Denna plats kommer vi att gå förbi varje gång vi ska se, prata om eller lyssna på vårat andra barn, Theos syskon. En påminnelse om att ingenting bör tas för givet. Att livet är kort och bör levas idag.
Jag satt och funderade på hur jag egentligen mår på bussen till jobbet idag. Konstigt kan tyckas men jag har så svårt att minnas mig själv och hur jag mådde och kände tiden innan Theo blev sjuk. Hur jag mådde när man levde i, vad man trodde var, en skyddad värld och när allt egentligen var bra. Hur ska det egentligen ska kännas när allting är ok. Mår jag ok utifrån normala preferenser idag eller är jag ok under onormala omständigheter? En ganska lönlös tanke egentligen, jag mår ju ok trots omständigheter och bör nog inte jämföra mig själv med den Becka som fanns tidigare. Minnesbilden av mig själv från tiden före är ändå ganska vag. Det är bara att acceptera att ok för mig innebär något annat än ett ok för någon annan. Jag tror ändå att jag mår bättre än många andra. Alla har vi våra problem och en ojämn och växlande förmåga att hantera dessa.
Nu blir det en lunchpromenad i det nästan soliga vädret.
Jag satt och funderade på hur jag egentligen mår på bussen till jobbet idag. Konstigt kan tyckas men jag har så svårt att minnas mig själv och hur jag mådde och kände tiden innan Theo blev sjuk. Hur jag mådde när man levde i, vad man trodde var, en skyddad värld och när allt egentligen var bra. Hur ska det egentligen ska kännas när allting är ok. Mår jag ok utifrån normala preferenser idag eller är jag ok under onormala omständigheter? En ganska lönlös tanke egentligen, jag mår ju ok trots omständigheter och bör nog inte jämföra mig själv med den Becka som fanns tidigare. Minnesbilden av mig själv från tiden före är ändå ganska vag. Det är bara att acceptera att ok för mig innebär något annat än ett ok för någon annan. Jag tror ändå att jag mår bättre än många andra. Alla har vi våra problem och en ojämn och växlande förmåga att hantera dessa.
Nu blir det en lunchpromenad i det nästan soliga vädret.
söndag, mars 29, 2009
Känslomässig Söndag
Hade en jätte trevlig lördagkväll i Svärtinge med god mat och trevligt sällskap. Var hemma ganska sent och med omställningen till sommartid känner jag mig ruskigt trött idag.
Valde att se Changeling med Angelina Jolie i förmiddags. Kanske inte ett helt smart drag så här i efterhand. Varför ska jag se en film byggd på en sann berättelse om en mamma som får sin son kidnappad av en mördare. Kände med hela min kropp med mamman och gick igenom varenda känsla från egna erfarenheter. Tårarna rann i två timmar och jag fick ta pausar för att orka med. En riktigt bra film men en av de absolut jobbigaste jag sett.
Har hunnit med en sväng till gymmet också och nu väntar duschen innan jag ska försöka koppla av och förbereda mig inför ännu en arbetsvecka. Mycket som händer just nu. Berättar med om det en annan gång. Nu ska jag bara mysa.
Kram på er. Kram min älskade Theo
Valde att se Changeling med Angelina Jolie i förmiddags. Kanske inte ett helt smart drag så här i efterhand. Varför ska jag se en film byggd på en sann berättelse om en mamma som får sin son kidnappad av en mördare. Kände med hela min kropp med mamman och gick igenom varenda känsla från egna erfarenheter. Tårarna rann i två timmar och jag fick ta pausar för att orka med. En riktigt bra film men en av de absolut jobbigaste jag sett.
Har hunnit med en sväng till gymmet också och nu väntar duschen innan jag ska försöka koppla av och förbereda mig inför ännu en arbetsvecka. Mycket som händer just nu. Berättar med om det en annan gång. Nu ska jag bara mysa.
Kram på er. Kram min älskade Theo
lördag, mars 28, 2009
Det värmer i hjärtat
Egentligen har jag bara en sak att skriva idag. Det värmer i hjärtat att se så många vuxna slita, svettas och cykla för Sveriges cancersjuka barn. Tack alla som ställde upp.
Dags att ta lördagkväll. Kram
Dags att ta lördagkväll. Kram
fredag, mars 27, 2009
10 månader
Det är en lättnadens känsla. Som om hela vinterns tyngd smälter undan och sakta rinner av mig. Stegen blir lättare, andetagen friskare och hela ansiktet ler när det möter solens värmande strålar.
Mörkret är borta och nytt ljus sprider klarhet över mig och min omgivning. Det är som att kunna se på nytt efter en lång tid i mörker. Ögonen måste vänja sig ett tag innan de ser en gammal värld i ny skepnad. En nyfödd värld i klarhet, skärpa och fokus. Landskapet lämnar det gråa och kalla och förvandlas till ett varmt och färgglatt panorama.
Knoppar spricker och hoppet om en ljusare framtid föds. Planer tar form och viljan är stor, förväntningarnas tid är här. Det känns som om en hel mentalitet byts ut. Ingenting är längre omöjligt. Jag följer en fjärils lätta vingtag och känner mig lika lätt. En ljummen vindpust tar tag i fjärilen som låter sig föras med på en planlös resa för ett litet tag. Precis så ser jag våren. En tid av enkelhet och lösa tömmar där måsten och krav inte längre följs till maniska gränser.
Jag tackar vinterns mörker och kyla för att den gör vårens intåg så uppenbar när den äntligen kommer.
Idag känns våren dock ganska långt bort. Det snöar igen och hoppet om att i helgen få känna plusgrader och sol under en powerwalk känns för tillfället ganska avlägset.
Ikväll blir det antagligen en bit mat och mingel på Munken. Det är ju fredag! Imorgon är det så dags för ”spinn of hope” som Barncancerfonden anordnar på 30-talet gym runtom i Sverige. Dags att ta på sig träningskläderna och cykla för sig själv och Sveriges alla cancersjuka barn. Den som vill har ett halvt dygn på sig att ta sig till gymmet och droppa in på ett av 12 spinningpass. Kl 15 gör min kära sambo comeback som instruktör och självklart blir vi ett glatt och förväntansfullt gäng på rad ett. I morgon är det också 10 månader sedan Theo älsklingen gick bort. 10 månader av extrem saknad. Vad passar bättre än att hedra hans minne genom att hjälpa andra "Theosar" som försöker övervinna denna sjukdom. Imorgon cyklar vi för dig gubben.
Skriver mer i morgon.
Mörkret är borta och nytt ljus sprider klarhet över mig och min omgivning. Det är som att kunna se på nytt efter en lång tid i mörker. Ögonen måste vänja sig ett tag innan de ser en gammal värld i ny skepnad. En nyfödd värld i klarhet, skärpa och fokus. Landskapet lämnar det gråa och kalla och förvandlas till ett varmt och färgglatt panorama.
Knoppar spricker och hoppet om en ljusare framtid föds. Planer tar form och viljan är stor, förväntningarnas tid är här. Det känns som om en hel mentalitet byts ut. Ingenting är längre omöjligt. Jag följer en fjärils lätta vingtag och känner mig lika lätt. En ljummen vindpust tar tag i fjärilen som låter sig föras med på en planlös resa för ett litet tag. Precis så ser jag våren. En tid av enkelhet och lösa tömmar där måsten och krav inte längre följs till maniska gränser.
Jag tackar vinterns mörker och kyla för att den gör vårens intåg så uppenbar när den äntligen kommer.
Idag känns våren dock ganska långt bort. Det snöar igen och hoppet om att i helgen få känna plusgrader och sol under en powerwalk känns för tillfället ganska avlägset.
Ikväll blir det antagligen en bit mat och mingel på Munken. Det är ju fredag! Imorgon är det så dags för ”spinn of hope” som Barncancerfonden anordnar på 30-talet gym runtom i Sverige. Dags att ta på sig träningskläderna och cykla för sig själv och Sveriges alla cancersjuka barn. Den som vill har ett halvt dygn på sig att ta sig till gymmet och droppa in på ett av 12 spinningpass. Kl 15 gör min kära sambo comeback som instruktör och självklart blir vi ett glatt och förväntansfullt gäng på rad ett. I morgon är det också 10 månader sedan Theo älsklingen gick bort. 10 månader av extrem saknad. Vad passar bättre än att hedra hans minne genom att hjälpa andra "Theosar" som försöker övervinna denna sjukdom. Imorgon cyklar vi för dig gubben.
Skriver mer i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)