Förstår att ni blir avundsjuka nu. Lena har gjort den absolut coolaste visitkortshållare jag någonsin skådat.Tack Lena.
torsdag, mars 26, 2009
Visitkortshållare
Förstår att ni blir avundsjuka nu. Lena har gjort den absolut coolaste visitkortshållare jag någonsin skådat.Tack Lena.
Inga garantier
Sov dåligt igår natt, vaknade ruskigt tidigt (pigg som aldrig förr och kunde inte ligga kvar) och får betala för det idag. Trött, trött, trött. Känns ändå ganska enkelt på något sätt, antagligen för att det redan hunnit bli torsdag. Blir en lång torsdag dock. Jobbar som vanligt, plus kvällsarbete som frilandsjournalist på en galamiddag ikväll.
Från det ena till det andra! Enligt graviditetskalendern är mitt barn nu mellan 44-60mm långt från huvud till stjärt. Könsorganen började ta form i vecka 10 och utvecklas nu, men än går inte att se vilket kön barnet har. Nu har barnets alla viktiga organ bildats och eftersom de inte kommer att förändras annat än att de växer, är risken för medfödda missbildningar och sjukdomar liten efter denna veckas utgång. I slutet av veckan är barnet dubbelt så långt jämfört med förra veckan och huvudet är ungefär hälften så stort som resten av kroppen. Under ögonlocken börjar irisarna att bildas, de kommer så småningom att skydda ögonen från att släppa in för mycket ljus. Öronen fortsätter att utvecklas. Barnet kan nu gäspa, suga och svälja. Små finesser som hårstrån och naglar börjar dyka upp. Hjärtat pumpar blod till kroppens nu fungerande organ, inklusive navelsträngen som transporterar blod till moderkakan.
Bokade tid för ultraljud igår. Tyvärr var tiderna slut inom de veckors marginal som man kan göra det så kallade NUPP-testet på, vilket innebär att jag med en dags marginal missar det. Har jag tur (eller vad man ska kalla det, för så kul är det inte att ta blodprov) har man räknat fel på någon dag, vilket kommer visa sig på ultraljudet, och då kan jag få göra det där testet som visar på eventuella kromosomfel. Måste erkänna att jag är oroad. Antar att det har att göra med min insikt i att allt kan hända – även oss. Det finns aldrig några garantier. Men försöker att inte bekymra mig i onödan. Det får vi ta om det blir aktuellt.
Gäspar mig genom återstoden av dagen. Skriver mer i morgon.
Från det ena till det andra! Enligt graviditetskalendern är mitt barn nu mellan 44-60mm långt från huvud till stjärt. Könsorganen började ta form i vecka 10 och utvecklas nu, men än går inte att se vilket kön barnet har. Nu har barnets alla viktiga organ bildats och eftersom de inte kommer att förändras annat än att de växer, är risken för medfödda missbildningar och sjukdomar liten efter denna veckas utgång. I slutet av veckan är barnet dubbelt så långt jämfört med förra veckan och huvudet är ungefär hälften så stort som resten av kroppen. Under ögonlocken börjar irisarna att bildas, de kommer så småningom att skydda ögonen från att släppa in för mycket ljus. Öronen fortsätter att utvecklas. Barnet kan nu gäspa, suga och svälja. Små finesser som hårstrån och naglar börjar dyka upp. Hjärtat pumpar blod till kroppens nu fungerande organ, inklusive navelsträngen som transporterar blod till moderkakan.
Bokade tid för ultraljud igår. Tyvärr var tiderna slut inom de veckors marginal som man kan göra det så kallade NUPP-testet på, vilket innebär att jag med en dags marginal missar det. Har jag tur (eller vad man ska kalla det, för så kul är det inte att ta blodprov) har man räknat fel på någon dag, vilket kommer visa sig på ultraljudet, och då kan jag få göra det där testet som visar på eventuella kromosomfel. Måste erkänna att jag är oroad. Antar att det har att göra med min insikt i att allt kan hända – även oss. Det finns aldrig några garantier. Men försöker att inte bekymra mig i onödan. Det får vi ta om det blir aktuellt.
Gäspar mig genom återstoden av dagen. Skriver mer i morgon.
onsdag, mars 25, 2009
Svar till kommentarer på inlägg Rumsren Sorg
Först och främst tack för alla era kommentarer. Jätte kul att det är så många som läser och följer mig i min vardag. Känner mig dock lite missförstådd för tillfället. Jag tycker absolut inte att jag dömmer ut någon och om det är någon som känner så ber jag om ursäkt.
Att man har svårt att bemöta sorg är inget nytt och det gäller oss alla, så även mig. Att skriva så är ett konstaterande från egen och andras, i liknande situation, erfarenhet och jag tycker inte alls att det är hårt. Viktigt att komma ihåg är att även jag har svårt att veta vad jag ska säga i situationer där folk berättar om deras sorg. Bara för att jag själv genomgår sorg betyder inte det att det gör mig till någon expert på hur man ska handskas med den känslan. Jag beskriver bara vad som varit svårt för mig under den här tiden. Även om det låter hårt så är det jag beskriver i mina texter känslor, reaktioner och iakttagelser från händelser i min vardag, dvs. inget jag hittar på.
Måste poängtera att jag aldrig sagt att fel frågor ställts och vad gäller svar så är de när det kommer till det här ämnet individuella och subjektiva och då finns det varken rätt eller fel. Det jag reagerar över är att vi alla har en tendens att känna att vi måste bete oss på ett annorlunda sätt när vi möter en människa i sorg. Att akta sig för att säga fel saker, att inte låta för positiv eller för negativ osv. är reaktioner som flera i min omgivning själva berättat att de tyckte var svårt i min närvaro början.
Det enda jag ville när jag hade det som jobbigast var att få känna mig så normal som möjligt under svåra omständigheter. Att springa på någon på gatan, kallprata om vädret, om en stukad lilltå eller vilken trivial händelse som helst kunde vara en befrielse för att under en kort stund koppla bort den sorg som tagit över hela mig. Jag tror ingen kan tänka, känna, andas och leva i sorg 24 timmar om dygnet. Dessa små vardagliga händelser som för tankarna bort från sorgen om det så bara var för en bråkdels av en sekund var min överlevnad. Därför betonar jag betydelsen av omgivningens agerande.
Problemet är väl att vi alla är för rädda för att göra eller säga fel, vilket ofta leder till att vi tar den enkla vägen ut och hellre undviker en jobbig situation. Vet man inte vad man ska säga så säg just det hellre än att slå ner blicken och passera och låtsas som att sorgen eller den sörjande inte finns. Konstigare än så behöver det väl inte vara, egentligen. Jag tror ärligt talat inte att man kan göra fel, säga fel, fråga fel. Fel är nog i det här fallet en hopplöshetens känsla hos den som står bredvid och så gärna vill göra saker bättre för personen i sorg.
Jag är bara Becka och fastän jag gått igenom en svår förlust så gillar, skrattar och gråter jag åt samma saker nu som innan Theo blev sjuk. Jag dömmer absolut inte ut någon. Jag börjar bara inse att jag har rätt att känna sorg även om det får andra att känna sig obekväma. Jag är trött på att gömma mina tårar för att passa in.
Sist men inte minst; Glöm inte att jag också är en vanlig "Svensson", varken bättre eller sämre och absolut inte något annat.
Kram på er alla.
Att man har svårt att bemöta sorg är inget nytt och det gäller oss alla, så även mig. Att skriva så är ett konstaterande från egen och andras, i liknande situation, erfarenhet och jag tycker inte alls att det är hårt. Viktigt att komma ihåg är att även jag har svårt att veta vad jag ska säga i situationer där folk berättar om deras sorg. Bara för att jag själv genomgår sorg betyder inte det att det gör mig till någon expert på hur man ska handskas med den känslan. Jag beskriver bara vad som varit svårt för mig under den här tiden. Även om det låter hårt så är det jag beskriver i mina texter känslor, reaktioner och iakttagelser från händelser i min vardag, dvs. inget jag hittar på.
Måste poängtera att jag aldrig sagt att fel frågor ställts och vad gäller svar så är de när det kommer till det här ämnet individuella och subjektiva och då finns det varken rätt eller fel. Det jag reagerar över är att vi alla har en tendens att känna att vi måste bete oss på ett annorlunda sätt när vi möter en människa i sorg. Att akta sig för att säga fel saker, att inte låta för positiv eller för negativ osv. är reaktioner som flera i min omgivning själva berättat att de tyckte var svårt i min närvaro början.
Det enda jag ville när jag hade det som jobbigast var att få känna mig så normal som möjligt under svåra omständigheter. Att springa på någon på gatan, kallprata om vädret, om en stukad lilltå eller vilken trivial händelse som helst kunde vara en befrielse för att under en kort stund koppla bort den sorg som tagit över hela mig. Jag tror ingen kan tänka, känna, andas och leva i sorg 24 timmar om dygnet. Dessa små vardagliga händelser som för tankarna bort från sorgen om det så bara var för en bråkdels av en sekund var min överlevnad. Därför betonar jag betydelsen av omgivningens agerande.
Problemet är väl att vi alla är för rädda för att göra eller säga fel, vilket ofta leder till att vi tar den enkla vägen ut och hellre undviker en jobbig situation. Vet man inte vad man ska säga så säg just det hellre än att slå ner blicken och passera och låtsas som att sorgen eller den sörjande inte finns. Konstigare än så behöver det väl inte vara, egentligen. Jag tror ärligt talat inte att man kan göra fel, säga fel, fråga fel. Fel är nog i det här fallet en hopplöshetens känsla hos den som står bredvid och så gärna vill göra saker bättre för personen i sorg.
Jag är bara Becka och fastän jag gått igenom en svår förlust så gillar, skrattar och gråter jag åt samma saker nu som innan Theo blev sjuk. Jag dömmer absolut inte ut någon. Jag börjar bara inse att jag har rätt att känna sorg även om det får andra att känna sig obekväma. Jag är trött på att gömma mina tårar för att passa in.
Sist men inte minst; Glöm inte att jag också är en vanlig "Svensson", varken bättre eller sämre och absolut inte något annat.
Kram på er alla.
tisdag, mars 24, 2009
Rumsren sorg
Idag har jag retat upp mig själv. Har tänkt en hel del på hösten 2008. På att jag la nere så mycket energi på att försöka få förståelse för hur jag mådde, hitta rätt ord att beskriva mina känslostormar med, förklara mina tårar, den nedbrytande tröttheten, plötsliga panikångestattacker, hyperventilerade osv. Varför behövde jag ens förklara det. Varför var det så svårt att förstå.
Inte sällan möttes jag och mina försök, från vissa håll, av ständigt ifrågasättande och återkommande kommentarer om att jag bara skyllde på att jag var för trött för att komma undan vad det nu var som var så viktigt att göra istället. Jag tar på mig lite av ansvaret där eftersom jag då ofta använde fel ord. Trött är ett ord som beskriver en känsla efter en natts dålig sömn. Min trötthet berodde på något helt annat. Nämligen närmare ett år av dålig sömn, ibland helt sömnlösa nätter, ständig oro, panik och starka känslor. Vakande nätter vid hans sida, ställa klockan för att ge medicin eller mat, hålla sig vaken för att inte missa en sekund av den tid man har kvar tillsammans med sitt barn, knivskarp fokusering på tillståndsförändingar, symtom osv.
Hur beskriver man en känsla för någon som aldrig känt likadant? Hur hittar man rätt ord för det man känner när inte orden räcker till? Mina försök resulterade ofta i frustration och tårar.
Min tes om att sorg inte passar in i samhället förstärks ständigt. Jag passade inte in i människors liv, deras vardag, närhet. Det var lättare för delar av min omgivning att bara stänga av, glömma bort och slippa handskas. Jag passar fortfarande inte in men jag har förstått hur långt jag kan gå innan folk blir "rädda" för min erfarenhet. Innan de känner sig obekväma och inte vet vad de ska säga eller hur de ska bete sig med mig i närheten.
Jag känner sorg, alla vet om det. Det är inget självvalt ändå beter man sig som om det vore något fel, nästan fult. Än i dag har människor problem med min närhet. Eller rättare sagt det går bra så länge inte ordet död, cancer eller till och med barn kommer upp. För i samma stund känns det som om starka strålkastare riktas mot mig och alla blir medvetna om min närvaro och byter genast samtalsämne. Jag känner mig som en främling som inte talar samma språk som de människor som befinner sig runtomkring mig. Inte konstigt att man känner sig ensam emellanåt. Ändå har jag och Martin haft tur med vänner och familj som alltid ställt upp oavsett hur jobbigt det må ha varit. Vissa har inte klarat av det och dom finns inte längre i mitt liv. Ömsesidigt val antar jag. Jag är tacksam för de friska fläktar av människor som faktiskt vågar fråga, prata och känna. De ger mig styrka och lite av ensamheten försvinner med ens.
Jag är kanske väldigt känslig och uppmärksam på just detta och misstolkar vissa beteenden. Men ibland blir det för tydligt. Skillnaden idag är att jag vet vart gränserna går. Vem jag kan prata med, vem som orkar stå vid min sida och vilka jag ska undvika att träffa för att det inte ska ta för mycket energi. Det är en insikt som gör ont ibland, men ändock en insikt. Dessutom tror jag inte att jag har samma behov av att passa in längre. Passar inte jag, passar det inte mig.
Jag tänker fortsätta kämpa för att sorg ska bli en "rumsren" känsla.
Tisdag och solen tittar fram emellanåt. Bara det gör allt lite enklare.
Inte sällan möttes jag och mina försök, från vissa håll, av ständigt ifrågasättande och återkommande kommentarer om att jag bara skyllde på att jag var för trött för att komma undan vad det nu var som var så viktigt att göra istället. Jag tar på mig lite av ansvaret där eftersom jag då ofta använde fel ord. Trött är ett ord som beskriver en känsla efter en natts dålig sömn. Min trötthet berodde på något helt annat. Nämligen närmare ett år av dålig sömn, ibland helt sömnlösa nätter, ständig oro, panik och starka känslor. Vakande nätter vid hans sida, ställa klockan för att ge medicin eller mat, hålla sig vaken för att inte missa en sekund av den tid man har kvar tillsammans med sitt barn, knivskarp fokusering på tillståndsförändingar, symtom osv.
Hur beskriver man en känsla för någon som aldrig känt likadant? Hur hittar man rätt ord för det man känner när inte orden räcker till? Mina försök resulterade ofta i frustration och tårar.
Min tes om att sorg inte passar in i samhället förstärks ständigt. Jag passade inte in i människors liv, deras vardag, närhet. Det var lättare för delar av min omgivning att bara stänga av, glömma bort och slippa handskas. Jag passar fortfarande inte in men jag har förstått hur långt jag kan gå innan folk blir "rädda" för min erfarenhet. Innan de känner sig obekväma och inte vet vad de ska säga eller hur de ska bete sig med mig i närheten.
Jag känner sorg, alla vet om det. Det är inget självvalt ändå beter man sig som om det vore något fel, nästan fult. Än i dag har människor problem med min närhet. Eller rättare sagt det går bra så länge inte ordet död, cancer eller till och med barn kommer upp. För i samma stund känns det som om starka strålkastare riktas mot mig och alla blir medvetna om min närvaro och byter genast samtalsämne. Jag känner mig som en främling som inte talar samma språk som de människor som befinner sig runtomkring mig. Inte konstigt att man känner sig ensam emellanåt. Ändå har jag och Martin haft tur med vänner och familj som alltid ställt upp oavsett hur jobbigt det må ha varit. Vissa har inte klarat av det och dom finns inte längre i mitt liv. Ömsesidigt val antar jag. Jag är tacksam för de friska fläktar av människor som faktiskt vågar fråga, prata och känna. De ger mig styrka och lite av ensamheten försvinner med ens.
Jag är kanske väldigt känslig och uppmärksam på just detta och misstolkar vissa beteenden. Men ibland blir det för tydligt. Skillnaden idag är att jag vet vart gränserna går. Vem jag kan prata med, vem som orkar stå vid min sida och vilka jag ska undvika att träffa för att det inte ska ta för mycket energi. Det är en insikt som gör ont ibland, men ändock en insikt. Dessutom tror jag inte att jag har samma behov av att passa in längre. Passar inte jag, passar det inte mig.
Jag tänker fortsätta kämpa för att sorg ska bli en "rumsren" känsla.
Tisdag och solen tittar fram emellanåt. Bara det gör allt lite enklare.
måndag, mars 23, 2009
"Hon gör mig galen"
Vi har en speciell sång. En låt som knyter oss samman över tid och rum. Den kommer alltid att vara våran och när jag lyssnar på den väcks minnen och känslor så starka att det är svårt att orka med. Jag blundar och ser honom i framsätet. Benen som gungar i takt med musiken och huvudet och armarna som slår i bästa hårdrocksanda. Han sjöng med i refrängen ”Hon gör mig galen” för full hals. 4 år gammal och redan ett inbitet Ulf Lundell fan.
Veckolånga sjukhusvistelser avslutades alltid med att vi alla tre satt i bilen och sjöng till Uffe när vi äntligen rullade in i Norrköping. Enorm lycka för vår Theo som nu visste att han inte behövde oroa sig för grönklädda läkare, dygnslång isolering, nålar och andra obehagliga överraskningar. Vi blev alla på bättre humör och tillät oss att släppa lite på oro, tankar och medicinska måsten.
Samma låt valde vi att spela för Theo på hans begravning. Jag tror han sjöng med även då, dinglande med benen i takt men den här gången från sitt nya hem, i en bättre värld, någonstans långt borta dit jag inte når. Den här gången rullade tårarna av oerhörd smärta och saknad, samtidigt kände jag den frihet och det lugn som prästen talade om. Samma frihet vi alla kände när vi gång på gång kom hem efter långa besök på sjukhus. Den enda skillnaden var att den här friheten varar för alltid.
När jag lyssnar till den här låten idag mår jag bra. Tårarna som rinner längs med kinderna är glada minnen. Glada minnen från en tid innan himlen tog tillbaka sin ängel. En pojke för bra för den här världen. Även om den här världen hade behövt honom.
Måndag igen...
...och det hade nog känts bättre om inte vintern så envist höll sig kvar över Norrköping. Måndagar innebär i stort sett bara arbete för min del. Är inte hemma förrän sex och ikväll väntar inget mindre än en överfull tvättkorg troget där hemma. Martin jobbar kväll och är inte hemma förrän jag antagligen somnat. Ensamt, även om jag klarar av ensamheten bättre nu än tidigare. Saknar dock att få hämta Theo från dagis. Gå hem tillsammans, laga mat och äta ihop och få höra om hur hans dag varit. På den tiden var man aldrig någonsin ensam och längtade ibland efter någon timmes ensamtid. Idag är ensamtid inte alls något efterlängtat, snarare tvärtom.
Jag hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka – min fina kille, min underbara älskling.
Veckolånga sjukhusvistelser avslutades alltid med att vi alla tre satt i bilen och sjöng till Uffe när vi äntligen rullade in i Norrköping. Enorm lycka för vår Theo som nu visste att han inte behövde oroa sig för grönklädda läkare, dygnslång isolering, nålar och andra obehagliga överraskningar. Vi blev alla på bättre humör och tillät oss att släppa lite på oro, tankar och medicinska måsten.
Samma låt valde vi att spela för Theo på hans begravning. Jag tror han sjöng med även då, dinglande med benen i takt men den här gången från sitt nya hem, i en bättre värld, någonstans långt borta dit jag inte når. Den här gången rullade tårarna av oerhörd smärta och saknad, samtidigt kände jag den frihet och det lugn som prästen talade om. Samma frihet vi alla kände när vi gång på gång kom hem efter långa besök på sjukhus. Den enda skillnaden var att den här friheten varar för alltid.
När jag lyssnar till den här låten idag mår jag bra. Tårarna som rinner längs med kinderna är glada minnen. Glada minnen från en tid innan himlen tog tillbaka sin ängel. En pojke för bra för den här världen. Även om den här världen hade behövt honom.
Måndag igen...
...och det hade nog känts bättre om inte vintern så envist höll sig kvar över Norrköping. Måndagar innebär i stort sett bara arbete för min del. Är inte hemma förrän sex och ikväll väntar inget mindre än en överfull tvättkorg troget där hemma. Martin jobbar kväll och är inte hemma förrän jag antagligen somnat. Ensamt, även om jag klarar av ensamheten bättre nu än tidigare. Saknar dock att få hämta Theo från dagis. Gå hem tillsammans, laga mat och äta ihop och få höra om hur hans dag varit. På den tiden var man aldrig någonsin ensam och längtade ibland efter någon timmes ensamtid. Idag är ensamtid inte alls något efterlängtat, snarare tvärtom.
Jag hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka – min fina kille, min underbara älskling.
söndag, mars 22, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)