"Hon gör mig galen"

Vi har en speciell sång. En låt som knyter oss samman över tid och rum. Den kommer alltid att vara våran och när jag lyssnar på den väcks minnen och känslor så starka att det är svårt att orka med. Jag blundar och ser honom i framsätet. Benen som gungar i takt med musiken och huvudet och armarna som slår i bästa hårdrocksanda. Han sjöng med i refrängen ”Hon gör mig galen” för full hals. 4 år gammal och redan ett inbitet Ulf Lundell fan.

Veckolånga sjukhusvistelser avslutades alltid med att vi alla tre satt i bilen och sjöng till Uffe när vi äntligen rullade in i Norrköping. Enorm lycka för vår Theo som nu visste att han inte behövde oroa sig för grönklädda läkare, dygnslång isolering, nålar och andra obehagliga överraskningar. Vi blev alla på bättre humör och tillät oss att släppa lite på oro, tankar och medicinska måsten.

Samma låt valde vi att spela för Theo på hans begravning. Jag tror han sjöng med även då, dinglande med benen i takt men den här gången från sitt nya hem, i en bättre värld, någonstans långt borta dit jag inte når. Den här gången rullade tårarna av oerhörd smärta och saknad, samtidigt kände jag den frihet och det lugn som prästen talade om. Samma frihet vi alla kände när vi gång på gång kom hem efter långa besök på sjukhus. Den enda skillnaden var att den här friheten varar för alltid.

När jag lyssnar till den här låten idag mår jag bra. Tårarna som rinner längs med kinderna är glada minnen. Glada minnen från en tid innan himlen tog tillbaka sin ängel. En pojke för bra för den här världen. Även om den här världen hade behövt honom.

Måndag igen...
...och det hade nog känts bättre om inte vintern så envist höll sig kvar över Norrköping. Måndagar innebär i stort sett bara arbete för min del. Är inte hemma förrän sex och ikväll väntar inget mindre än en överfull tvättkorg troget där hemma. Martin jobbar kväll och är inte hemma förrän jag antagligen somnat. Ensamt, även om jag klarar av ensamheten bättre nu än tidigare. Saknar dock att få hämta Theo från dagis. Gå hem tillsammans, laga mat och äta ihop och få höra om hur hans dag varit. På den tiden var man aldrig någonsin ensam och längtade ibland efter någon timmes ensamtid. Idag är ensamtid inte alls något efterlängtat, snarare tvärtom.
Jag hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka – min fina kille, min underbara älskling.

Mamma och son - 2004

Lägger ut ett av mina gamla favoritkort
på mig och Theo. Så söt i sin badrock.

2009 - ett år fyllt av 30 årsfirande

God morgon, frukost och lite blogg så här på söndagmorgonen är inte fel. Jag vågade inte blogga igår eftersom jag skulle på en överraskningsfest för en snart 30-år gammal barndomsvän. Jag är expert på att försäga mig och jag vet att hon läser min blogg så jag tog det säkra före det osäkra och höll mig borta från tangenterna.

Det var en riktigt trevligt fest och överraskad blev hon. Av oss (Åsa och mig och respektive) fick hon en tjejkväll med början på Luois de Geer i form av en biljett till musikalen "Brodway to Hollywood" som går i slutet av april. Självklart med mat och dryck och så en eventuell utgång på det (om hon orkar, hon är ju ändå 30 år). Allt i sällskap av Åsa och mig. Något att se fram emot helt enkelt.

Festen var i både familj och goda vänners lag. När familj åkt hem och bara vännerna var kvar kom dock snaps och sprit fram på bordet. Jag sitter ju säkert som ständig chaufför för en tid framöver men jag undrar hur både Åsa och Malin mår idag. Malin som just nu antagligen är på väg till Selmas spa. Åsa som nog inte tagit sig ur sängen i Sörping ännu. Men man fyller bara 30 år en gång, bäst att fira.

Många 30års-kalas att se fram emot under året. Och en kanske inte riktigt lika roligt 30-års fest som sakta men riktigt säkert smyger sig på. Min 30års-tillställning om det nu blir någon fest av det hela, blir nog rätt stillsam. Som både höggravid och gammal blir jag väl nedknuffad i någon sackosäck och därifrån kommer jag knappast upp utan hjälp.

Hur som helst krisen jag kände av i höstas är borta. Vet inte om det beror på att det hänt en hel del livsavgörande sedan dess eller om jag helt enkelt förstått att ålderskampen är helt omöjlig att vinna.

Idag är det söndag. Ser fram emot en promenad och en sväng till gymmet. Annars ser det rätt lugnt ut på fronten. Vilar upp mig inför veckan.

kram på er.

Tänka, minnas och fundera

Idag känner jag att jag inte har så mycket att dela med mig av. En ovan känsla! Fredag är det hur som helst och bara två och en halv timme kvar att jobba innan ett par dagar med sovmorgnar och avsatt tid för sådant man aldrig annars hinner med väntar.

Träningen står högt upp på prioriteringslistan, liksom tid med min sambo som jag knappt sett eftersom vi i veckan jobbat om varandra. Ja lite tack vare min tendens att somna tidigt i soffan också kanske.

Hoppas på lite vårväder så man kan ta en lång promenad till Theo någon av dagarna, eller båda. Saknar att kunna sitta där uppe hos honom i timmar och bara vara när, tänka, minnas och fundera. Få rå om och pyssla med det enda som finns kvar att ta hand om, hans viloplats.

Kram på er alla. Hoppas er fredag blir kanon.

Jämför inte det ojämförbara

Satt på bussen på väg till jobbet idag och kom och tänka på en fråga vi fick mer än en gång under sjukdomstiden med Theo. Som ni förstår träffade vi på en hel del läkare från diverse avdelningar. Flera av dem kom med frågan "Är han ert enda barn?". Jag förstod att de insåg allvaret vad gäller min sons tillstånd och att hans liv inte skulle gå att rädda men jag förstår fortfarande inte frågan. Vad har den med någonting att göra? Det är som om det är lite extra synd om oss eftersom vi inte har några fler barn. Eller tvärtom att det inte alls skulle vara synd om om dom som genomled en svår förlust av ett barn eftersom de ändå har ett till. Ett barns död är väl lika jobbigt oavsett hur många barn man har kvar. Det gör precis lika ont.

Inte tusan blir det enklare för oss att hantera det som hänt med Theo och vår saknad efter honom nu när ett andra barn är på väg. Ett barn kan inte ersätta ett annat. Theo var Theo inte bara ett barn. Saknaden efter honom kanske till och med kommer att bli ännu värre när syster eller bror ständigt påminner oss om likheter och skillnader. Klart det kommer att jämföras men så är det väl alltid mellan syskon.

Jag läste också en artikel om en mamma som mist sitt barn. Hon sa att hon hade det jätte svårt eftersom hon var tvungen att fungera för de barn hon fortfarande hade kvar. Vilket är förståeligt. Men hon menade att hon inte kunde sörja på samma sätt som vi "lyckliga" föräldrar som mist vårt enda barn kan göra. Jag tänker nog inte ens kommentera detta. Tycker bara att det är bra att man hittar någonting att leva vidare för. Vi som inte har fler barn måste hitta någonting annat värdefullt för att komma ur sängen om morgnarna.

Jag känner att den här offersitsen som så många gärna spelar ut till fullo inte gör saker och ting bättre. Ett barn är ett barn, en förlust en förlust. Varför ska det jämföras vem som mår sämst. Är det en tävling? För är det så kommer jag gladeligen sist. Alla är vi ansvariga för vår egen lycka, sorg, förmåga att hantera det vi går igenom. Den går inte att lägga på någon annan. Sluta jämföra det ojämförbara. Min förlust är varken svårare eller lättare än någon annan som genomgått en förlust. Jag lider med alla som måste begrava sina barn.

Tid

Tid är rättvis. Ingen använder mer tid än någon annan. Tid går heller inte att spara till senare. Tiden är bestämd och opåverkbar. Däremot kan man spendera sin tid på olika, mer eller mindre, bra sätt. Tid kan inte köpas men däremot stjälas.

Man behöver inte ens vara medveten om att ens tid stjäls förrän långt senare. Det kan vara händelser som känns rätt just då men som i efterhand visar sig vara förlorad tid. Är någon annan än jag själv ansvarig för denna förlust skulle jag betrakta det som stöld av värdefull tid. Tiden är begränsad, därför ska man vara rädd om den tid man har. Ingen vet hur lång tid man har på sig att göra allt man vill så det gäller att förvalta den väl. Även om tiden går åt till att ibland inte göra någonting kan detta vara av stort värde. Så länge man själv bestämmer över sin tid och vad man gör med den är det positivt.

Men alltför många gånger känner man ett ”måste” över att hinna med så mycket som möjligt på en väldigt kort tid. Denna ”måste”-känsla förtar poängen med handlingen och blir istället till en kamp mot klockan. Den ständiga kampen mot tiden som ingen någonsin egentligen vunnit eftersom kravet på att hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt hela tiden höjs och påverkas av omständigheter man själv inte har inverkan på.

Att försöka släppa tömmarna till tiden en aning och istället fokusera på handlingen gör all skillnad. Man får ut mer av tiden man har och att bli bestulen på tid blir inte lika påfrestande då handlingen i sig förhoppningsvis gett någonting. Tid kan man aldrig få tillbaka och borde därför vårdas med måttfull varsamhet.

Ikväll ska jag förvalta min tid på en spinningcykel. Det blir tillsammans med ”Fetosuperstar-gänget”. Nödvändig träning med tanke på all den mat jag tryckt i mig för att slippa illamåendetkänslan. Vågen visar lite för mycket även om en stor anledning till viktökningen har att göra med bebis och magen som bara växer trots att bebis fortfarande är så liten. Men nu kan jag återgå till normala rutiner, äta normalt och träna som vanligt.