Uppfylld kvot av rättvisa

En tolvtimmars natt igen. Skönt! Måste tacka för alla kommentarer på min blogg. De stärker och hjälper. Anna som kommenterade mitt inlägg igår och som pratar om att jag uppfyllt min kvot av elände om man får uttrycka sig så. Det är en skön tanke att luta sig mot. Jag gör det ibland också men samtidigt tror jag inte på någon rättvis fördelning. Uppfylld kvot eller inte. Vissa råkar ut för allt, andra inget.

I den perfekta världen hade vi alla haft en kvot av glädje och en av sorg. Jämlikt fördelat. Men nu är ju världen inte rättvis. Vilket innebär att vissa går igenom livet helt problem- och smärtfritt medan andra verkar råka ut för allt. Jag är ju av den tro att det bakom det mesta, för jag ska inte säga allt, finns en mening. Med detta sagt så tror jag att anledningen till att vissa råkar ut för mer än andra är för att dessa personer klarar av det. De är de starka personerna som kan hantera det svårhanterliga. Inte helt problemfritt men i slutändan så står de kvar.

Jag fick höra talas om en man i Göteborg precis när Theo hade gått bort. Han förlorade båda sina föräldrar i cancer. Därefter gick hans fru bort i samma sjukdom, liksom en av två söner. Det är är en hemsk historia men han står rak och är glad för det han har kvar. Han hanterar det och fortsätter leva. Den historien gör mig stark. Liksom Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin. Han hade en teori när han letade efter sin försvunna familj. Hittade dem en efter en, kremerade dem och kämpade för att få ta dem tillbaka till Sverige. Teorin (Iors-teori) går ut på att "Det är aldrig så illa att det inte kan bli värre". Man kan väl tolka detta på två sätt. Men jag håller helt med Pigge där. Trots helt makabra situationer måste man försöka vara glad för det man har kvar, för det finns faktiskt de som har det värre. Inte världens lättaste, men jag tror att vissa människor lättare kan hitta den här förmågan, det här tänket.

Jag läste också några stärkande meningar på Marcus Birros blogg idag. Han skriver: Jag ber en bön innan jag somnar; Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden…

Dags att försöka acceptera. Under tiden jag gör det blir det lite Vasalopp och så kommer mamma och pappa på besök. Ska väl försöka hinna med gymmet ett varv också. Se om de känner igen mig. Det var ett tag sedan jag var där nu. Och för er som undrar om jag och bebis höll oss borta från chipsen igår...NEJ!!! Men jag gjorde mitt bästa. Bebis i magen är viljestark kan jag lova.
Ha det gott!

Blue

Var länge sen jag mådde så här. Tog en lång promenad i morse i nordanvindar och solsken. Besökte min son men förutom det har jag legat hemma i soffan och mått risigt. Illamåendet vill inte försvinna och hormonerna börjar göra sig påminda i form av tårar som kommer i tid och otid. Har haft en tung Theo-dag och en massa oroliga tankar för den lilla i magen. Har det hänt en gång kan det väl hända igen-tankarna vill inte försvinna. Oro för allt som faktiskt kan gå fel. För man inser nu att "det händer inte mig"-tänket är sedan ett och ett halvt år tillbaka long gone.

Har lagt energin på helt fel saker idag och är helst slut. Ingen skrivarlust heller märker jag så ni får nöja er med den här något mulna sammanfattningen av en otroligt händelselös dag. En vecka kvar till Martin är hemma nu. Nu ska jag och bebis försöka hålla oss borta från chipsen och lägga oss tillrätta i soffan igen.

/B(ecka)+B(ebis)

Att vara stark

Jag fick precis den här tänkvärda dikten av en väldigt klok vän.
Tack Paulina för att du alltid finns där.

"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet om det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att våga visa sig svag och rädd och våga ta dess hjälp
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är om svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"

Oro skapar oro

Det har varit en tuff vecka och det tar ut sin rätt. Jag borde ta det lite lugnare men det är svårt. Jag är en tänkare och att bara slå av är inte lätt. Lilla som växer i magen tar all min energi och jag är ständigt trött. Det kan jag klara av, liksom illamåendet men jag behöver min Martin för att kunna ventilera ihärdiga tankar som påverkar och raserar mitt lugn. Det är inte lätt att sluta oroa sig när man känner att man inte riktigt har kontroll. Samtidigt ser jag med rätt nyfikna ögon fram emot tiden som väntar, trots otryggheten utan arbete. Jag tror på möjligheter.

Oro för annat skapar oro för bebis. Jag har redan förlorat ett barn. Tanken på att gå igenom det igen skrämmer mig mer än någonting annat. Det klarar jag inte av. Att ha en Martin som ständigt påminner om att det kommer att gå bra behövs just nu mer än någonsin. "Vi klarar allt", brukar han säga och det stämmer för ingenting kan vara jobbigare än det vi redan gått igenom. Det klarade vi. Vi står båda starkare, rakare och stadigare som två stolta föräldrar, nyfikna på den framtid som väntar.

De mest lysande tankar

Ur riktigt starka känslor föds gnistan som tänder de lysande och mest sprakande tankarna. Ur riktigt ihärdiga tankar följer troget känslor av stor och liten karaktär. Hand i hand formar de oss och påverkar hela vår person.

Det är otroligt hur snabbt man kan omvärdera hela sin värld utifrån en enstaka händelse. Långt ingångna rutiner och vanor, ett livslångt beteende, invanda tankemönster, känslor, allt kan förändras på ett ögonblick och omforma våra jag från hur vi alltid känt dom. Man säger att det inte går att lära en gammal hund att sitta. Jag tror inte ett dugg på det. Däremot har jag svårt att tro att det är så enkelt som att bara bestämma sig för att förändra det man nu vill ska förändras. Människans viljestyrka är oftast inte så stark. Det krävs något större. Det krävs insikt. Insikt om något betydelsefullt vi alldeles säkert varit väl medvetna om så länge att det hunnit bli ett förgivettagande. Vår mänskliga förmåga att skjuta svåra saker från oss med förklaringen ”det händer inte mig” är häpnadsväckande cynisk.

Med nya insikter följer ofta starka känslor. Känslor som får oss att begrunda och tänka de mest lysande tankar. Dessa tankar får oss att se bortom gränserna för de rutiner vi är vana vid. Det är här vi kan börja lära.

En livslång resa...

Jag har egentligen inte varit någonstans men måste ändå sakta återvända. Att komma in i lägenheten efter att han gått bort var svårt. Tomt, tyst och kallt. Det kändes inte som hemma. Att ta sig in i hans rum tog mig flera dagar. När jag väl var där inne sjönk jag ihop på hans säng och bara grät. Så höll jag på. Jag gjorde mig en bra bild av hur rummet såg ut och kommer än i dag ihåg varje leksaks placering på hyllorna. Jag bestämde mig ändå ganska snart för att plocka ner rummet. Jag var tvungen att göra det, ensam och just då. Inget hade blivit lättare av att vänta och ingen hjälp hade hjälpt.

Det tog lång tid. Jag luktade på varje klädesplagg innan de fick sin plats i kartongerna. Mindes till varje leksak, log genom fallande tårar, skrek och kände alla känslor på samma gång. Jag slogs med mig själv. Tvingade mig att fortsätta fast känslan av att jag sakta packade undan min son ur mitt liv var stark. Jag vet egentligen att så inte var fallet men har på grund av just den anledningen ännu inte haft kraft att ta upp de sista lådorna på vinden. De har nu en alldeles egen plats i mitt hem, liksom Theo har i mitt hjärta.

Fastän rummet idag är renoverat och gjorts om till vårat sovrum är det Theos rum jag ser varje gång jag kliver in genom dörren. Det är det rummet alltid kommer att vara. Det är där jag ofta ser honom sitta och leka med sina bilar eller tågbana i mina drömmar. Det är här han läser sina böcker och sjunger med till Mora Träsk. Det är här inne minnena och saknaden blir som starkast. Men det är våran hemlighet.

Jag kan aldrig återvända till det som var. Inget blir sig likt men jag måste ändå hitta vardagen. Återvända till de delar av det jag som fortfarande fungerar. Pusslet läggs, bit för bit och vardagen rullar på även för mig. Jag har vant mig vid att människor fortfarande rör sig i samma tempo, skrattar, ler, pratar högt och oroar sig för små saker utan egentlig mening. Tidigare tålde jag det inte. Förstod inte folk att världen stod still. Min värld gjorde en tvärnit i samma stund Theo dog. Men alla andras vardag förblev opåverkade av min förlust. Något jag accepterat nu men som tog tid att förstå.

Jag påbörjar en ny resa nu. En resa jag hoppas jag inte behöver återvända från. Detta ska bli en livslång resa tillsammans med min Martin, vår Theo och hans bror eller syster.