Huslig som få

Ville bara bevisa att jag i helgen hittade köket! Tro det eller ej men här följer bildbevis.
Tack Danne för den kanonbra kokboken "Laga lätt som en plätt" (för barn med illustrerade bilder för extra tydlighet) går inte att misslyckas.

Lite gör stor skillnad

Tröst handlar för min del om att våga vara nära och finnas till för någon som inte mår bra. Att inte slå ner blicken när man möter sorgsenheten. Att våga vara som vanligt utan att försöka göra allt bättre eller ha förhoppning om att trolla bort det svåra med några väl valda ord. Att ha mod att säga fel, skratta och vara sig själv trots svåra omständigheter. Det är inte lätt, kanske till och med bland det svåraste, men lite gör ibland stor skillnad.

Jag tror det är viktigt att tycka synd om sig själv ibland. Jag tror att vi måste låta oss sjunka till botten där mörkret trängt undan allt ljus, tänka de skrämmande tankarna vi annars slår undan i ren reflex och vara i upplösningstillstånd ett tag. Jag tror att när vi väl vågat ta oss till detta oändliga och kalla schakt tröttnar vi ganska snart på att tycka synd om oss själva. Istället vänder vi denna kraft till att börja leta efter en väg upp, framåt igen. Vågar man tillåta sig att sjunka ner i mörkret kommer man oftast ut i ljuset med ny kraft, lust och energi.

Det handlar om val. Jag tror ingen är så stark och positiv så det räcker för att trotsa motgångar och sorg som ofta kantas längs livets väg. Alla har vi svackor, negativa tankar som måste ut. Men många väljer att stänga inne dessa, ljuga för sig själva och agera välmående. Det är ingen hållbar lösning. Inte för någon. Men jag förstår beteendet.

Jag skäms också ibland för att jag mår dåligt. Jag känner att jag inte passar in i den perfekta värld vi så maniskt försöker uppehålla. Ingen är perfekt, så varför försöker vi lura oss till lycka och känslan av att må bra. Jag drar mig ofta undan eftersom jag inte vill visa mina tårar, trots att de flesta vet om anledningen till att jag gråter. Trots att jag har full rätt att vara ledsen. Men jag vill inte ha blickar från främlingar som tittar konstigt på mig för att mina tårar lämnat spår på min kind, för att min hållning är kuvad av sorg, för att jag inte har ett bländvitt leende som passar in i andras värld. Jag orkar inte låtsas och jag ska inte behöva ljuga för att glädja andra.

Jag får gråta, jag har anledning att gråta och även om jag inte skulle ha någon vettig anledning så kan jag gråta i alla fall. Jag ska inte behöva tänka på vad min omgivning säger eller tycker. Men det är svårt att inte påverkas. Jag minns en gång då jag hade bestämt fika med mina vänner. Vi hade en tuff dag och de timmar sömn jag fått den veckan kunde nog räknas på mina fingrar. Theos krampanfall ville aldrig ge med sig och vi blev bara mer och mer frustrerade av att sitta vid hans sida och bara titta på när han sakta dog bort från oss. Jag behövde luft. När jag kom till fiket satt alla redan där och det brast totalt för mig. Innan jag hunnit torka tårarna fanns bara två vänner kvar. De andra hade gått av anledningar jag glömt. Glömt för jag inte tror på dem. Mina tårar passade inte in i deras dag. Det blev obekvämt. Jag klandrar ingen men jag ställer mig oförstående. Jag skulle aldrig gå.

Söndagmorgon

Jag tog mig en välförtjänt sovmorgon. Somnade tidigt igår och har nästan sovit tolv timmar! Det behövdes tydligen. Det känns fortfarande som om känslorna sitter utanpå mig. Saknar kontroll och vet att minsta lilla kan få det att tippa över. Men det är mycket just nu så det kanske inte är konstigt.

Funderar mycket på vad jag hade gjort om Theo fortfarande fanns hos mig. Onödigt att lägga energi på kan tyckas men just helgmorgnar då man tillåtit sig några extra timmar sömn blir kontrasten till det liv man levde med barn så påtaglig så tankarna är svåra att stoppa. Dessutom är det så mycket barnprogram på helgmorgnarna som man har minnen till så det är svårt att komma undan. Och med tanke på hur det ser ut efter nattens snöfall är det kanske inte så svårt att räkna ut vad jag och Theo gjort. Det blev ju inte så mycket pulkaåkning det sista året.

Idag ska jag nog tillåta mig att bara ha en slapp dag. Skidskytte från soffan, eventuellt en fika på stan och så en vinterpromenad upp till min väntande ängel. Börjar det klia riktigt i kroppen kan jag sträcka mig till ett pass på gymmet. Tänker ta dagen som dem kommer.

Idag är jag...

ett kaos. Jag är så arg för att jag aldrig fick chansen att se min son växa upp och bli stor. Arg för att HAN aldrig fick en chans. Arg för att jag aldrig mer får se hans underbara leende spricka upp när jag kommer och hämtar på dagis. Arg för alla uteblivna födelsedagar, för allt vi inte han göra, allt jag inte han säga. Arg för att de sista 10 månaderna slitit på mig mer än någon kan förstå. Arg för att inget jag gjorde hjälpte. Arg för att jag passivt bara kunde stå vid sidan av och titta på när min ängel sakta försvann. Ändå är jag så glad för de 4 år och 3 månader jag fick tillsammans med honom.

KAOS!

Det var en sån där dag då allting...

… bara blev fel. Redan på morgonen innan jag slagit upp ögonen var känslan av total motgång där. Valet var att dra täcket upp till näsan och stanna kvar i sängen alternativt att trotsa känslan och försöka vända motgång till framgång. Jag valde det senare.

Jag drog bort gardinerna för fönstret och insåg mitt misstag halvvägs genom rörelsen, ångrade mig och lät dem hänga halvt för våg. Ute var det grått och blött. Man kunde nästan se kylan blandas med tät och tjock dimma längs de än så länge ödsliga gatorna. Bara en tapper hundägare med halsduken hårt knuten halvsprang bakom sin ivriga hund längs med den upplysta gatukanten.

Jag huttrade till och drog åt morgonrocken lite hårdare på väg ut i köket. Morgonrutinen till vana satte jag på kaffet innan jag gick ut i badrummet för att göra mig i ordning. Från trapphuset hörde jag barnskrik. Tyckte synd om barnet för att det var uppe så tidigt, tyckte synd om mig själv för att jag inte längre hade något barn att väcka tidigt och få i ordning i tid till dagis.

Klar i badrummet, gick jag för att hämta min kopp kaffe. Bredde en smörgås och tog med den till tv:n för att titta på morgonnyheterna. Världsekonomin kraschar, en mur i Indien har rasat och krossat människor under sig och vädret fortsätter enligt höstmanéer. Känslan av motgång förstärks. Jag tar med mitt kaffe till sovrummet. Kryper ner och bestämmer mig för att framgången får vänta till i morgon. Idag ska jag njuta av min motgång.

Under ytan

Tyngdlösheten liknar ingenting annat. Man känner sig lätt men ändå sjunker man. Samtidigt som det är skrämmande skänker det någon sorts trygghet i det totala omslutandet kring hela min kropp. Det är tyst men ändå inte helt ljudlöst och ljuset omringas av fullständigt mörker. Vattnets kontrast är både imponerande och farligt attraherande. Vetskapen om att vatten både ger och tar liv finns där hela tiden.

Under vattnet finns en helt annan värld och ett annorlunda beteende. Här blir luft till stigande bubblor och ljuset från solen reflekteras och bryts till skimrande strimmor som studsar och rör sig mellan stenar och växter i vågornas takt. Den här världen är mer färgglad och livfull. Det känns som en gladare värld utan bekymmer.

Från strandkanten ser vattnet kallt och hårt ut. Vågorna slår i och ger ifrån sig ett öronbedövande, nästan argt brus. Under ytan upplevs samma händelse helt annorlunda. Det är mjuka rörelser som följer varandra i smidiga manövrar och som brusar lite svagt, som ett mumlande ljud på avstånd.

Trots att världen under vattnet fascinerar mig kan jag inte stanna. Jag måste upp till ytan för att fylla mina lungor med luft och genast blir världen kall och hård igen.