Det var en sån där dag då allting...

… bara blev fel. Redan på morgonen innan jag slagit upp ögonen var känslan av total motgång där. Valet var att dra täcket upp till näsan och stanna kvar i sängen alternativt att trotsa känslan och försöka vända motgång till framgång. Jag valde det senare.

Jag drog bort gardinerna för fönstret och insåg mitt misstag halvvägs genom rörelsen, ångrade mig och lät dem hänga halvt för våg. Ute var det grått och blött. Man kunde nästan se kylan blandas med tät och tjock dimma längs de än så länge ödsliga gatorna. Bara en tapper hundägare med halsduken hårt knuten halvsprang bakom sin ivriga hund längs med den upplysta gatukanten.

Jag huttrade till och drog åt morgonrocken lite hårdare på väg ut i köket. Morgonrutinen till vana satte jag på kaffet innan jag gick ut i badrummet för att göra mig i ordning. Från trapphuset hörde jag barnskrik. Tyckte synd om barnet för att det var uppe så tidigt, tyckte synd om mig själv för att jag inte längre hade något barn att väcka tidigt och få i ordning i tid till dagis.

Klar i badrummet, gick jag för att hämta min kopp kaffe. Bredde en smörgås och tog med den till tv:n för att titta på morgonnyheterna. Världsekonomin kraschar, en mur i Indien har rasat och krossat människor under sig och vädret fortsätter enligt höstmanéer. Känslan av motgång förstärks. Jag tar med mitt kaffe till sovrummet. Kryper ner och bestämmer mig för att framgången får vänta till i morgon. Idag ska jag njuta av min motgång.

Under ytan

Tyngdlösheten liknar ingenting annat. Man känner sig lätt men ändå sjunker man. Samtidigt som det är skrämmande skänker det någon sorts trygghet i det totala omslutandet kring hela min kropp. Det är tyst men ändå inte helt ljudlöst och ljuset omringas av fullständigt mörker. Vattnets kontrast är både imponerande och farligt attraherande. Vetskapen om att vatten både ger och tar liv finns där hela tiden.

Under vattnet finns en helt annan värld och ett annorlunda beteende. Här blir luft till stigande bubblor och ljuset från solen reflekteras och bryts till skimrande strimmor som studsar och rör sig mellan stenar och växter i vågornas takt. Den här världen är mer färgglad och livfull. Det känns som en gladare värld utan bekymmer.

Från strandkanten ser vattnet kallt och hårt ut. Vågorna slår i och ger ifrån sig ett öronbedövande, nästan argt brus. Under ytan upplevs samma händelse helt annorlunda. Det är mjuka rörelser som följer varandra i smidiga manövrar och som brusar lite svagt, som ett mumlande ljud på avstånd.

Trots att världen under vattnet fascinerar mig kan jag inte stanna. Jag måste upp till ytan för att fylla mina lungor med luft och genast blir världen kall och hård igen.

Saknad

Saknad kan ta sig olika uttryck. Saknaden kan kännas stark ena stunden för att i nästa uppfattas som lättare. Saknad kan till och med finnas där utan att ens kännas.

Saknad förknippas med minnen, ju starkare minne, desto kraftfullare saknad. Saknad är en känsla som kan vara svår att hantera men saknad kan också vara en underbar känsla. En känsla som får oss att tänka efter på vad som är viktigt och meningsfullt och hur vi bör prioritera. Saknad i lagom dos är därför något jag tror gör oss till bättre personer.

Till saknad efter någonting förlorat som aldrig kommer igen följer en känsla som är svårhanterlig. En känsla som man måste acceptera och lära sig att leva med, utan genvägar eller facit till hur detta på bästa sätt ska kunna gå till. Det är ett arbete som kräver stor energi och mycket kraft. Men med rätt tankemönster kan även denna form av saknad, de allra flesta gånger, vändas till någonting upplyftande. Till minnen och känslor som får oss att sakna och le.

Jag tror att saknad är en känsla som kan förvirra och förvränga. Det är en känsla som kan ta sig många och motstridande uttryck. En känsla som kan kännas som både kärlek och hat, som kan komma med både leenden och tårar.

Saknaden försvinner aldrig. Den finns där även om den kanske inte alltid gör sig påmind. Den kan ligga gömd under en tid för att efter ett tag, utan förvarning och ofta med enorm kraft, visa sig under omständigheter som inte är helt förväntade.

Hur vi än hanterar det vi saknar så formar det våra jag. Det gör oss till dig och mig. Saknaden till våra minnen kan aldrig tas ifrån oss. Det binder oss samman och gör oss till ett. Ömsesidig saknad gör oss starkare. Saknaden känns då mer betydelsefull och värdefull än när man saknar ensam.

Saknad kan också förstärka ensamheten. Men hur ensam man än känner sig är det viktigt att komma ihåg att alla saknar vi någonting.

Idag...

...känner jag att jag behöver lätta upp stämningen lite. Så ni inte tror att jag sitter och är "deppig" hela dagarna.

Enligt dagens horoskop är mitt välbefinnande på topp. Jag ska tydligen bli erbjuden ett nytt jobb. (Ok om jag får gissa så tror jag att det är Mensa som äntligen behöver en maskot för sin lilla, men välkända klubb och vem bättre att fråga än mig?)
Ok, vad gäller kärleken då. En känslig fråga kan idag göra dig och din partner osams. Er bådas envishet kommer att fördröja en försoning. (Ja, jag känner mig lite osams med honom...kan förväxlas med en lätt bitterhet för att han seglar på en katamaran i British Virgin Islands och jag får som längst pendla fram och tillbaka från Fimpan på, i och för sig, en rätt bekväm men ändå Expressbuss.) Så till sist står det att jag kan vara snabb på att ge svar på tal. Tyvärr är inte allt jag säger så genomtänkt. (Ehhh? Vad menar dom nu?).

Idag är jag glad för att det snart är fredag. O fredag vet vi alla innebär ett besök på Munken. Denna gång blir det övervägande kvinnlig fägring på stället. Kan bli intressant och "kackligt". Ses där.

Känlsa av övergivenhet

Det är en komplicerad och mörk känsla. Jag tror de flesta i mer eller mindre omfattning, förhoppningsvis det senare, känt av den någon gång. Den är mörk och märkbar och tar hela min varelse under kontroll när den är som starkast. Även den största känner sig obetydlig under dess makt och det finns egentligen ingenting att göra för att skydda sig mot dess existens.

Känslan är värre än den mest ofrivilliga ensamhet, värre än att oavsiktligt komma bort från det säkra och trygga man finner hos ett välbekant ansikte i ett hav av främmande människor. Föreställningen är motpolen till den känsla av säkerhet man finner i en känd famn som omsluter med värme och förtränger alla måsten och konflikter.

Att känna sig liten och obetydlig kan i slutänden göra oss stora och starka. I situationer där vi måste kämpa klarar vi ofta mer än vi tror, just därför att vi inte ges något annat val. Så även den här känslan går att, om inte övervinna så kanske ändå hantera. I min värld är känslan av övergivenhet bara tillfällig, i andras värld tyvärr mer konstant.

Har slutat leka kurragömma med mig själv...

Det är svårt att greppa vissa tankar. De finns i huvudet som vilsna skuggor av något obestämbart, och så länge de förblir outtalade är de rotlösa silhuetter från ingenstans, på väg någonstans. Outtalade tankar som egentligen inte existerar mer än som ett tillfälligt eko innanför pannan. Tillfälligheter som fötts på grund av slumpmässiga omständigheter av verkliga händelser.

Det är först när man ger ord åt tankarna som de blir verkliga. När vi formar tanken och kategoriserar in den i ett begripligt fack för allt existerande går den att ta på, greppa och hantera. Ur skuggan träder bilder och känslor vi känner igen. Skuggan blir skarp i konturerna och vi får ett sammanhang. Det sammanhang som människan hela tiden söker och kräver för att undvika kaos.

Att inte säga det som tänks kan vara ett sätt att tillfälligt slippa hantera det jobbiga. Att säga någonting högt förverkligar det svåra vilket skrämmer oss ohämmat. Men att inte säga det som tänks och tro att man kommer undan är som att leka kurragömma med sig själv. Någon gång kommer man ifatt och ohanterade tankar dras till ytan och slår oss till marken av både styrka och överraskning. Då har man inte längre något val utan måste ta tag i det förflutna, säga orden och låta dem ta sin plats i sammanhanget, det stora hela. Det tjänar ingenting till att gömma sig för verkligheten.