En månad kvar idag!

Trodde att torsdagen skulle bli en sån där dag, ni vet....för innan kl 08.00 hade vi hunnit med både bilproblem i form av ett osammarbetsvilligt batteri och dammsugarkrångel. Men si dagen tog en annan vändning och så här i efterhand är jag riktigt nöjd. Mest nöjd är jag med att jag inte behöver åka på några fler tillväxtkontroller. Bebis har vuxit till sig rejält och ligger nu en bra bit över 2 kg. Med 4 veckor kvar så blir h*n perfekt. (Jennie: trodde du att jag skulle försäga mig ang könet där?) Den 9:de idag och en månad kvar till att vi blir fem i den här familjen. (Har hon inte lärt sig något tänker ni när ni läser att jag tror att bebis ska komma på utsatt dag. Och svaret är nä, ingenting). Igår såg jag filmen "Eat, pray, love" (Ja, hela 2.13 lång, Vilket är rekord för en som tyker det är jobbigt att titta på public service kanalerna eftersom de inte har några reklampauser då man kan springa och göra annat i) Filmen, hur som helst, var helt ok och inte minst tänkvärd. Önskar att jag okså hade ett lika stort mod till förändring när något invant inte känns bra. Varför ska man vara så rädd för det okända? När det egentligen bara är en möjlighet till att få det bättre. Natten med Milla har varit kanon. Inte nog med att hon sovit i stort sett hela natten, hon sov i sin säng också vilket gör det lite enklare för oss andra att sova. Och det har vi gjort, så just nu känner jag mig hel och jag ser fram emot en dag full med roligheter. Bring it! Och ha en riktigt fin helg alla ni som fortfarande följer mig och mitt kaos.

Nöjd

Martin sa något tänkvärt idag. (Ja, jag vet, plötsligt händer det) Han påpekade att det känns som om vi är förstagångsföräldrar med Milla. Trots fyra och ett halvt år med vår underbara kille så är det så stora skillnader mellan de båda gångerna och mellan barnen så nästan varje situation som uppstår med godingen är helt ny för oss. Visst, sen kan man diskutera minne och att det faktiskt gått sex år sedan Theo var i hennes ålder och därimellan har det hänt en hel del som påverkar vår förmåga att tänka tillbaka på Theo som frisk liten kille och en normal vardag. Men mycket är nytt med Milla eftersom hon är så olik sin bror. Även om vi inte sovit bra den här veckan har den varit betydligt bättre än förra vilket också avspeglas i hennes humör. I allas vårat humör skulle jag tro. Det är ändå skönt att det går åt rätt håll. Och så länge vi gör framsteg är jag nöjd. Det där med nöjd ja. Kan inte sluta tänka på en diskussion jag haft med en vän om just att vara nöjd. Vi är lite oense i frågan eftersom jag tycker att det är bra att vara nöjd med det man har/med den man är. Medan han anser att man inte ska vara nöjd eftersom det bidrar till att man slutar att sträva framåt. Men jag kan inte hålla med där. Det är klart att man hela tiden ska försöka att sträva efter att bli en bättre människa osv men måste man sluta vara nöjd med den man är eller det man har för det. Jag nöjer mig med lite och det tycker jag är bra men det innebär inte att jag slutar törsta efter utveckling. Däremot förstår jag inte vännens tes eftersom jag inte förstår hur han skulle kunna bli nöjd. Jag menar suktar man hela tiden efter mer kan man ju aldrig luta sig tillbaka och känna sig nöjd med någonting alls. Eller har jag fel. Ja, ja tur är väl att vi alla är olika. Imorgon återigen ett läkarbesök för tillväxtkoll och ctg på bebis. Därefter blir det Milla och mamma-tid. Förhoppningsvis i lite finare väder än det vi haft idag. Sol önskas. Kram

Cosmopolitan

Jo vars, natten gick hyfsat och jag kände mig som en hel människa för första gången på länge i morse när jag vaknade. En ny och ganska behaglig känsla. Igår intervjuades jag för en artikel om hur man går vinnande ur en tuff situation. Kan nog inte riktigt hålla med om ordet vinnande i sammanhanget men jag förstår poängen då det hela handlade om sorg i alla former och hur vi hanterar den på bästa sätt. Artikeln ska vara med i nästa nummer av Cosmopolitan så det är bara att vänta och se. Har idag varit hos Theo. Det var ett tag sedan nu och det känns alltid skönt att få gå den där grusvägen ner till hans grav. Det är så lugnt och tyst. Förutom killen med motorsågen som snart fattade vinken och tog en paus så länge jag var där. Han fick ett tack när jag gick. Så skönt med folk som förstår utan att man behöver säga mycket. Det är väl därför jag trivs så bra på våra träffar i Gryt. Det gör enorm skillnad. Men så är det väl i de flesta situationer. Nu dags för kaffe. Måste hålla kvar känslan av människa så läge jag kan. Kram

Trygghetsbehov

Vilken vecka det har varit. Jag är otroligt glad att den är över. Det har hänt en hel del roligt också det ska jag inte sticka under stolen med men allting har en tendens att hamna i dimman när man sover nästintill ingenting under en veckas tid. Förutom den trotsperiod hon kommit in i så har Milla skolats in på dagis och det har gått jättebra men tjejen har fått ett extremt trygghetsbehov, vilket inte alls verkar särskilt ovanligt, men detta trygghetsbehov bidrar till en del förändringar här hemma. Bland annat får hon sova mellan mig och Martin om nätterna vilket i natt gick kanonbra. Så från att inte ha sovit en halvtimme i sträck varje natt i en hel vecka sov hon med endast ett uppvak rakt igenom från halv sju till halv sex. Det behövde hon. Det behövde vi, mamma- och pappatvättbjörn som vi numera kallar oss. Men fortsätter det så här så kommer de där mörka ringarna under ögat snart vara ett minne blott och jag kanske kan klara av att hålla mig vaken efter kl 20.00 om kvällarna. Vore roligt för omväxlings skull. Trevligt vore det också att få känna sig någorlunda utvilad till förlossningen. Har varit lite orolig över hur jag ska klara av den med bara några timmars sömn i ryggen. Kanske slipper jag den oron nu. Håller alla tummar jag har. Sitter hemma utan barn för första gången på bra länge. Hon är på dagis och jag försöker tycka att det här känns ok men jag vet inte...tittar på klockan hela tiden, en klocka som sniglar sig fram. Slappna av kanske vore en idé, men jag provar den i morgon. Lovar!

Dagens reflektion

Fick lite tid över till tankeverksamhet igår i bilen och kom att tänka på hur snabbt vi vuxna dömmer andra. Kan bara bero på rädsla för det okända och lite annorlunda. För okänd mark. Jag kommer ihåg när Theo var sjuk, hade tappat allt sitt hår och därtill hade en stor synlig shunt inopererad under huden i huvudet. Han slet glatt av sig mössan så fort vi kom ner på stan utan att ens reflektera över andras besvärande, frågande och till och med äcklade blickar och viskningar bakom ryggen. Jag såg dem allihop och de kom enbart från vuxna människor. Rädda hela högen. Men när samma kille drog av sig samma mössa på besök bland barnen på dagiset efter en lång tids frånvaro var det inga som helst problem. Barnen frågade rakt ut och Theo förklarade bäst han kunde och så var det bra med det. Att han inte kunde gå var inte heller något problem, inte alls konstigt. Han tog sig fram på sitt sätt och de andra barnen gjorde då precis likadant. Ingen fick honom att känna sigsig sjuk eller konstig. Bara välkommen och som en i gänget. Precis som det ska vara. När slutar man bete sig så och när kommer den där rädslan?

Önskar att alla kunde ha ett lika öppet och orädd sinne som barnen. Vi hade nog alla mått så mycket bättre då.

Film till Svärmor

Här kommer de filmer på Milla som Martin lagt ut på facebook. Kanske kan passa på att meddela Sväris att krämen från "Hälsa på" är inhandlad.

Vi var och hälsade på på öppna förskolan inne i stan idag eftersom det lär dröja innan det blir något nytt besök där då Milla skolas in på dagis från och med måndag. Det brukar gå bra men idag var min dotter helt uppåt väggarna och ville absolut inte dela med sig av leksaker och såg hon något hon ville ha som något annat barn redan lekte med gick hon sonika fram och roffade åt sig. (Jag vet, barn är barn) Men problemet börjar när jag säger till henne. Hon blir helt galen. Ställer sig och skriker rakt ut och i detta fall viftade hon efter barnet i fråga i hopp om att slå till. Gissa om mamma-Becka blev arg. Trots säger förskolepersonalen och må så vara, skämmigt är det hur som helst. Hon fattar ju att hon gjort fel det syns lång väg men det är bara hårdhandskar som fungerar på den här donnan om ens det. Hon bet mig idag...av samma anledning, hon fick inte som hon ville. Det hoppas jag var första och sista gången. Man känner sig liten i dessa fall. Misslyckad som förälder. Men tro mig när jag säger att vi har tydliga regler här hemma med vad som är rätt och fel. Hoppas det bara är trots och att hon snart märker att hon inte kommer långt med de där fasonerna.

Idag Ikea. Men först kaffe. Kram