Trygghetsbehov

Vilken vecka det har varit. Jag är otroligt glad att den är över. Det har hänt en hel del roligt också det ska jag inte sticka under stolen med men allting har en tendens att hamna i dimman när man sover nästintill ingenting under en veckas tid. Förutom den trotsperiod hon kommit in i så har Milla skolats in på dagis och det har gått jättebra men tjejen har fått ett extremt trygghetsbehov, vilket inte alls verkar särskilt ovanligt, men detta trygghetsbehov bidrar till en del förändringar här hemma. Bland annat får hon sova mellan mig och Martin om nätterna vilket i natt gick kanonbra. Så från att inte ha sovit en halvtimme i sträck varje natt i en hel vecka sov hon med endast ett uppvak rakt igenom från halv sju till halv sex. Det behövde hon. Det behövde vi, mamma- och pappatvättbjörn som vi numera kallar oss. Men fortsätter det så här så kommer de där mörka ringarna under ögat snart vara ett minne blott och jag kanske kan klara av att hålla mig vaken efter kl 20.00 om kvällarna. Vore roligt för omväxlings skull. Trevligt vore det också att få känna sig någorlunda utvilad till förlossningen. Har varit lite orolig över hur jag ska klara av den med bara några timmars sömn i ryggen. Kanske slipper jag den oron nu. Håller alla tummar jag har. Sitter hemma utan barn för första gången på bra länge. Hon är på dagis och jag försöker tycka att det här känns ok men jag vet inte...tittar på klockan hela tiden, en klocka som sniglar sig fram. Slappna av kanske vore en idé, men jag provar den i morgon. Lovar!

Dagens reflektion

Fick lite tid över till tankeverksamhet igår i bilen och kom att tänka på hur snabbt vi vuxna dömmer andra. Kan bara bero på rädsla för det okända och lite annorlunda. För okänd mark. Jag kommer ihåg när Theo var sjuk, hade tappat allt sitt hår och därtill hade en stor synlig shunt inopererad under huden i huvudet. Han slet glatt av sig mössan så fort vi kom ner på stan utan att ens reflektera över andras besvärande, frågande och till och med äcklade blickar och viskningar bakom ryggen. Jag såg dem allihop och de kom enbart från vuxna människor. Rädda hela högen. Men när samma kille drog av sig samma mössa på besök bland barnen på dagiset efter en lång tids frånvaro var det inga som helst problem. Barnen frågade rakt ut och Theo förklarade bäst han kunde och så var det bra med det. Att han inte kunde gå var inte heller något problem, inte alls konstigt. Han tog sig fram på sitt sätt och de andra barnen gjorde då precis likadant. Ingen fick honom att känna sigsig sjuk eller konstig. Bara välkommen och som en i gänget. Precis som det ska vara. När slutar man bete sig så och när kommer den där rädslan?

Önskar att alla kunde ha ett lika öppet och orädd sinne som barnen. Vi hade nog alla mått så mycket bättre då.

Film till Svärmor

Här kommer de filmer på Milla som Martin lagt ut på facebook. Kanske kan passa på att meddela Sväris att krämen från "Hälsa på" är inhandlad.

Vi var och hälsade på på öppna förskolan inne i stan idag eftersom det lär dröja innan det blir något nytt besök där då Milla skolas in på dagis från och med måndag. Det brukar gå bra men idag var min dotter helt uppåt väggarna och ville absolut inte dela med sig av leksaker och såg hon något hon ville ha som något annat barn redan lekte med gick hon sonika fram och roffade åt sig. (Jag vet, barn är barn) Men problemet börjar när jag säger till henne. Hon blir helt galen. Ställer sig och skriker rakt ut och i detta fall viftade hon efter barnet i fråga i hopp om att slå till. Gissa om mamma-Becka blev arg. Trots säger förskolepersonalen och må så vara, skämmigt är det hur som helst. Hon fattar ju att hon gjort fel det syns lång väg men det är bara hårdhandskar som fungerar på den här donnan om ens det. Hon bet mig idag...av samma anledning, hon fick inte som hon ville. Det hoppas jag var första och sista gången. Man känner sig liten i dessa fall. Misslyckad som förälder. Men tro mig när jag säger att vi har tydliga regler här hemma med vad som är rätt och fel. Hoppas det bara är trots och att hon snart märker att hon inte kommer långt med de där fasonerna.

Idag Ikea. Men först kaffe. Kram

Hälsa på

Nyss hemkommen från ett besök på "Hälsa På" i Finspång där jag fått en Eko-behandling för gravida. Dvs. ansiktsbehandling samt massage för händer och fötter i oljor och krämer som är anpassade och bra även för lilla bebisen i magen. Tro mig efter den natt vi haft så kunde det inte varit mer välbehövligt. Känner mig som en helt ny person och har just lovat mig själv att det inte får gå alltför lång tid tills nästa besök.

Så alla Finspångsbor (även Norrköpingsbor, för resan hit är helt klart värt besväret) titta närmare på http://www.halsapa.net/.

Nätterna med Milla blir just nu bara värre och värre. Hon sover ingenting vilket också innebär att föräldrarna hennes står sömnlösa. Inatt var vi uppe åtta gånger för att hon hör av sig på ett eller annat sätt, innan hon, 05.10, tyckte att hon sovit klart. Man kan bli tokig för mindre. Funderar på om det är hennes mage som väcker henne. Hon började ju jordelivet som mjölkproteinkänslig så tanken är väl inte helt främmande. Ska till Bvc inom några veckor och får höra mig för då. Sömn är en sådan sak som vi annars tar för given, det vill säga, tills vi inte får tillräckligt av den. Otillräcklig sömn kan framkalla personlighetsklyvningar på de mest mardrömslika sätt och därtill försvinner den gnutta tålamod man från början hade att klara sig på helt och hållet. Man blir helt enkelt inte jättemysig att ha och göra med.

Tur då att det finns små tricks som eko-behandlingar som kan pigga upp även den mest trötta och torra själ. Stort tack till Caroline på Hälsa på och tack till svärmor för presentkortet.

Kram

Kusinmys

Milla ger kusin Nellie en riktigt blöt puss i pannan. Goare tjejer får man leta länge efter.

Tacksamhet

Börjar med en uppmaning. En uppmaning som lyder: Ni som inte redan läser och skrattar hejdlöst åt "En pappas dagbok" på bloggfamiljen.se ge den en chans.

Har idag varit på ytterligare tillväxtkontroll och ctg-kurva. Allt ser bra ut och bebis har på två veckor gått upp 400g vilket är otroligt bra även om liten är just väldigt liten fortfarande. Men det går åt rätt håll och jag nöjer mig med det. Nyfikenheten lyckades dessutom ta över i ett väldigt svagt ögonblick och jag vet nu därför om det kommer bli flick- eller pojknamn som förhandlingarna här hemma kommer handla om. *fniss*

Förresten visste ni att det finns något som heter sorgerynkor? Jorå, och undrar ni vad det är så är det bara att titta lite extra nära nästa gång ni har turen att se mitt fagra ansikte eftersom det visar spår efter de just nämnda rätt så rejält. Å andra sidan är jag av den åsikt att det ska synas att man har levt och har erfarenhet. Även om de här sorgerynkorna skvallrar om just sorg och tuffare tider.

Läste något tänkvärt i väntrummet idag. Tänkvärt och om ni frågar mig så himla mitt i prick. Det lyder som följer:
"Det är smart att vara tacksam. Det är lika viktigt att stanna upp och känna tacksamhet över det vi har i livet som att känna att vi är bra. Att välja tacksamhet handlar om att välja inställning och förhållningssätt till det vi har och är i livet. Att känna tacksamhet är ett aktivt val vi gör och för många av oss krävs det dessutom ganska mycket arbete för att hålla tacksamheten vid liv. Jag vill påstå att det är smart att välja tacksamhet av den enkla anledning att om vi inte lär oss att vara tacksamma över det vi har så kommer vi aldrig att på riktigt kunna uppskatta det vi får. Genom att skaffa en rutin för att hela tiden påminna oss om att vi faktiskt har mycket att vara tacksamma för, kan vi påverka hur vi mår....Jag tror att avsaknaden av lycka många gånger hänger ihop med att vi aldrig lärt oss känna tacksamhet över det vi redan har. När vi hela tiden jagar nya mål, är det lätt att tro att lyckan ska komma i och med att man når det nya målet."

Inget sammanhängande bloggande idag. Hoppas ni hänger med i svängarna. Imorgon är det hur som helst fredag. En ännu helt oplanerad sådan. Tacksamt. Kram