Irritation

Detta blir inlägg nr 401. Det är lite stort, i allafall för någon som inte tycker sig ha speciellt mycket att säga eller dela med sig av. Hursom, jag går idagarna omkring och känner mig irriterad och lättretlig. hormoner må så vara men säg den som inte blir irriterad på egoister som tänker spränga barn och oskyldiga mitt i julhandeln i luften.

Jag kan inte mycket om islam och är inte en sådan som drar alla över en och samma kamm för en vilen själs handling. Men jag kommer aldrig att förstå att någon kan döda och rättfärdiga detta med sin religion. Jag kommer aldrig att förstå termen "heligt krig". Det är detsamma som skön cancer, det vill säga det finns inte.

I helgen väntar så första mötet tillsammans med andra föräldrar som förlorat sina barn i cancer ute vid Gryts varv. Jag har stora förhoppningar om att få ta del av nya infallsviklar och förhållningssätt, nya livsöden och berättelser och härigenom kunna lära mycket nytt, dock finns en liten oro över att irritationen ska få ytterligare fart då jag känner att jag inte orkar med något ältande, någon jämförelse eller "det är synd om mig"-attityd. Men tills motsatsen är bevisad tänker jag gå in i det här med glad attityd och öppet sinne.

Ska försöka få bort den här irritationen med en promenad i kylan. Det är dags att byta ljus uppe hos Theo, så jag och Milla ska trotsa vintern. Är lite orolig över henne då hosta och förkylning håller i sig. Både humör och aptit svänger och det hör inte till vanligheterna. En dag i taget. Idag alltså tisdag, förhoppningvis en bra sådan, som ska avslutas med ett jobbigt och välbehövligt spinningpass. Kram till er alla.

Dålig uppdatering

Ber om ursäkt för riktigt dålig uppdatering här på bloggen men vi har stora problem med internet-anslutningen (trots 3´s kommentarer om att ingenting är fel). Anslutningen vill bara fungera morgnar av någon anledning.

Var och såg bebis igår. En svårväckt liten rackare vilket jag tycker verkar kanonbra inför jordelivet. Den andra lilla rackaren (Milla) är varken svårväckt eller från denna värld. Men glad är hon och det är vi lite större också riktigt glada över. Idag fyller min lillasyster, om man nu kan kalla henne för just liten längre, 30 år. Vilket ska firas på ett eller annat sätt. 30 fyller man ju bara en gång även om hon, liksom jag gjorde, firar denna dag höggravid. Annars blir det nog häng framför tv´n och diverse skidtävlingar (en i mitt tycke helt ok aktivitet) eftersom det både är mörkt och envist snöfall ute. Hoppas på en iallafall mindre promenad och lite frisk luft framåt dagen.

Dags för gröt. Trevlig helg på er. Stor kram

Häpen och naiv

Ännu en vecka snart förbi...det har varit en rätt tung vecka. Har inte sovit bra alls efter förra helgens akutenbesök med Milla. Springer och tittar till henne och oroar mig tillsyntes helt i onödan. Förkyld är hon och vi tycker oss se tendenser till att hon tar sig till det öra hon hade början till öroninflammation i men febern håller sig borta och det är bra. Vi avvaktar till näsat vecka och ser hur det fortlöper.

Mycket administrativtjobb med novahuset har det blivit men det flyter på så mycket bättre nu och jag tror vi alla kommit in i någon sorts andra andning i och med vår make-over. Det skadar aldrig med lite förnyelse och utomstående reflektioner för att få nya infallsvinklar och bredare kunskap. Jag slutar dock aldrig att förvånas över vissa människors ansträngningar för att bara stå ivägen, för att få andra att dansa efter sin egen pipa bara för att, oavsett hur stort eller litet målet än må vara. Sen har jag otroligt svårt med folk som manipulerar och ljuger för att själva framstå som starka. Problemet är bara att när dessa lögner kommer fram i ljuset och ställs mot väggen är stark det minsta man ses som. Istället är det sanningen som blottas och många som ljuger gör just detta på grund av en extremt dålig självkänsla som de inte kan hantera på annat sätt.

Ville bara få ur mig detta då jag i all min naivitet fortfarande låter mig häpnas.
Nu tänker jag ta helg. Detta ska bland annat göras med lite julshopping. Kram

Svar på kommentarer

För att svara på förra inläggets kommentarer. Anja, jag vet hur det är med att irritera sig på och slösa värdefull energi på småsaker. Jag förstår bara inte varför det ska vara så sårt att låta bli. Att faktiskt tänka till en gång extra och fundera lite över vad det egentligen är som är viktigt och hur lyckligt lottad man är. Även om det är en helt normal mänsklig reaktion så blir jag blir arg på mig själv efter varje gång jag kommer på mig själv med att reagera så. Jag med min historia borde veta bättre kan man tycka men ändå är det så enkelt att hamna i den där något egoistiska spiralen.

Så till nattskräcken. Läkaren sa ju att det Milla hade kunde liknas vid just nattskräck men i nästa mening menade hon på att hon var för ung för att få just densamma. Å andra sidan sa flera läkare att Theo inte kunda ha cancer. Den där allmänna uppfattningen om att barn inte får cancer retar gallfeber på både mig och troligtvis alla de övriga 300 barn med tillhörande föräldrar som drabbas av sjukdomen varje år i Sverige. Bara för att det är någorlunda ovanligt med vissa sjukdomar betyder ju inte det att det inte kan hända. Hursomhelst, vi får helt enkelt vänta och se om den där nattskräcken eller vad det nu var kommer tillbaka. Natten som var sov vi alla (även bebis i magen) som fyra klubbade. Det behövdes kan jag lova.

Men nu morgon och en ny kall dag. Tror det blir inomhusaktiviteter för vår del då Millas förkylning blir värre och värre. Kram och tack för kommentarerna.

Från glädje i backen till rädsla på akuten

Är det inte lite konstigt att vi på dagen, två och ett halvt år senare från det att Theo gick bort, får en återblick in i den värld vi då levde i. Dvs sjukhusvärlden med allt vad det innebär. Vi sitter på akuten med Milla den här gången och blir snabbt hänvisade till barn där vi först möts av en sjuksköterska som känner igen oss från BOND (Barnonkologen på US) och sedan samma läkare som på samma barnavdelning några rum bort kom med beskedet att Theo hade en hjärntumör.

Livet är problemfritt och vi har spenderat lördagen hos Millas mormor och morfar, ätit gott hos svärisarna, åkt i pulkabackarna för första gången och skrattat och haft det bra. Vi hinner inte mer än att gå och lägga oss förrän Milla vaknar och kriker hysterisk. Stel som en pinne i hela kroppen med vad jag närmast skulle vilja förklara som kramper. Hon är okontaktbar. Man chansar inte i sådana lägen. Mn trotsar snöoväder och halka och åker de där 45 minutrarna till akuten för att få svar. Men 45 minuter är lång tid och man hinner tänka både det ena och det andra för att inte tala om vad man minns. Det är mycket som kommertillbaka och det enda jag säger under den här tiden är: "Jag klarar inte av att bli barnlös igen". Det är precis så det känns.

Nu ligger hon på Martins bröst och sover. Utmattad men annars sig själv. Vi fick inga svar hos läkaren. Det enda hon kunde se var början till en ev. öroninflammation men det kan omöjligt vara anledningen till Millas reaktion. Hon pratar ockå om nattskräck. Huvudsaken är att Milla mår braoch hon är under sträng uppsikt nu kan jag lova.

Men jag kan inte komma över att mitt liv är så ironiskt. Att vi fortfarande blir påminda om hur snabbt allt kan gå från babyblått skimmer till nattsvart, kallt och tomt. Tänk på det ni som läser och passa på och njut av det ni har, de som finns runtomkring er.

Nu återhämtning. Kram (PS: Till er som försöker nå mig via mobilen. den glömdes i brådskan ute på landet så jag är för yillfället och för de närmsta dagarna mobillös. Men det går bra att smsa eller ringa på Martins mobil.)

Läxan lärd

Milla har drömt oroligt inatt så förutom den vanliga nattvällingen har hon hört av sig någon gång varje timme. Drömma oroligt måste man ju få göra men just nu känner både jag och herr Möller oss en aning bakfulla. (Obs! Enbart beroende på sömnbrist) Men det är synd att klaga. Hon sover betydligt bättre än tidigare och vaknar oftast inte förrän halv sex, halv sju-tiden och det tycker jag ändå man får vara nöjd med. Jag är det i allafall som ett tag fick ta morgon runt 04-tiden.

Det är full fart på henne. Jag försöker lära henne att plocka undan efter sig. Det verkar ha gått lite till överdrift då hon häromdagen tyckte att jag själv slarvat med just undanplockningen av mobiltelefon, vilken hon snabbt städade undan. Och att försöka få en 13 månader gammal tjej att berätta vart mobilen städats undan är trots mutförsök och desperata kommunikationsförsök med både kropps-, bebis- och det svenskaspråket helt omöjligt. Mannen kom hem någon timme därefter och fick snabbt ringa på min mobil för att vi skulle kunna lokalisera den. Och mycket ritigt låg den i hennes leksaksgömma. Längst ner, under allt bråte. Så där lärde jag mig en läxa...av ett 13 mån gammalt honmonster.

För övrigt händer det väldigt lite. Vi håller oss mest inomhus på grund av vädret där utanför. Kanske, kanske vågar vi oss till Öppna idag. Vår värsta fiende just nu är annars rastlösheten. Jag kan ju träna bort den men honmonstret tar det ut över mig i form av gnäll och bråk. Förståeligt. Hon har ärft sin pappas tålamod.

Har för övrigt gått och blivit korthårig.I alla fall i mina mått mätt. Trivs riktigt bra även om mannen tydligt poängterat att han gillar långhåriga tjejer. Tror han gillar mig lite ändå.
Stor kram och trevlig onsdag på er.