Prego

Vi kom, vi åt, vi strosade. Det kan nog sammanfatta vår resa till Bergamo, Italien i veckan. Verkligen skönt med en verklighetsflykt från vardagen även om det innebär att man blir helt förstörd av att faktiskt slappna av. Bergamo är underbart vackert och ett ypperligt ställe att bara vara på. Så tillhör jag ju den lilla skara, jag antar att vi är i minoritet, som inte låter sig imponeras av det italienska köket. Det är ett jättebra land om man gillar varma mackor och pizzaslice men utöver det ställer jag mig frågande. Jag gillar bättre den italienska maten med svensk toutch. Hur som haver, mätta blev vi, flera gånger om och jag har antagligen gått upp två extra kilo till den befintliga bebismagen som redan gör byxorna trånga. (Åt dock endast en chokladbit, bildbevis åvan.)

Det bästa med att åka bort är dock att komma hem till vardag, barn och bestyr. Jag gillar ju mitt liv. Låter några bilder få berätta mer om resan. Orden verkar inte vilja komma idag.

Kram

Trebarnsmamma

Jag säger så här; om det här hade varit min första graviditet så vet i fasen om det hade blivit flera barn. Det kan inte vara lagligt att må så här. Ständigt yr och orkeslös till den grad att jag får visualisera minsta rörelse för att skrida till verket och så på det min vän illamåendet som i dagsläget inte är här ständigt (tack och lov) men leker tittut. Det enda som håller mig uppe är vetskapen om att det här är sista graviditeten. Jag hade aldrig trott att det skulle bli en trebarnsmamma av mig. (förutsatt att den här graviditeten går bra) Man ska ju vara försiktig med att ta något förgivet och även om det är ett trist synsätt så är jag, efter allt vi varit med om, extremt försiktig med att ta ut något i förskott.

Om två veckor blir det i alla fall första besöket hos barnmorskan. Och inte långt därefter blir det så första ultraljudet. Jag är mest spänd på att få se om det är en eller två där inne. Det finns ju en liten risk/chans beroende på hur man ser på det.

Blir inte så många fler inlägg i veckan. Men när jag kommer tillbaka lovar jag bilder. Ha det bra goa vänner. Kram

Verklighetsreflektion

I veckan var jag och Milla på öppna förskolan som vanligt. Det är samma öppna förskola som jag gick med Theo till så föreståndarna vet vår historia. En av föreståndarna ville prata med mig och berättade då om en mamma som förlorat sitt barn i maj i år och undrade om jag vill prata med henne eftersom mamman i fråga saknade någon att prata med som varit med om ungefär samma sak.

Klart jag tackade ja till det. Det har snart gått två och ett halvt år sedan vi förlorade Theo och även om man aldrig någonsin glömmer så går dagarna obemärkt förbi, en del smärtsammare än andra, vissa till och med helt smärtfria. Jag antar att det är så det måste få vara. Jag glömmer aldrig, jag älskar honom inte mindre för det, jag har bara accepterat och det där otänkbara onda har normaliserats och blivit min vardag. Jag saknade själv någon att prata med, någon som verkligen förstod den där första hemska tiden direkt efter hans död. Jag har fortfarande behov av att prata av mig om honom och så som hon kan utnyttja mig med frågor, råd och stöd kan jag utnyttja henne. Det är tråkigt att skriva det men det blir en sorts tröst i att veta att det finns andra som verkligen förstår, trots att det innebär en extrem smärta för dem, samma smärta som den vi en gång fick uppleva, som vi än idag kan känna. Men vi är i alla fall inte ensamma i det som kan beskrivas som helvetet på jorden.

Vi kommer att ses fler gånger nere på öppna förskolan och jag är alldeles säker på att vi kommer att ha både trevligt och stor, ömsesidig nytta av varandra. Ser fram emot det. kanske kan man utvecklas ytterligare och förstå än mer om varför man känner, tänker och handlar som man gör/gjort.

Det var veckans djupa tanke tror jag. Nu ska jag passa på att vila lite då mannen åkt till sthlm och Milla tar lunchluren. Kram

Grattis mannen

Lördag den 2:e oktober och vi har numera en 36-åring i huset. Mannen fyller år idag och ska fira den i Stockholm tillsammans med sina grönvita bröder. Vi lite yngre förmågor stannar hemma och har tjejlördag. Vi har planer på att äta upp resten av tårtan som blev över från gårdagens firande, lägga pussel och slötitta på tv. Men innan dess några måsten. Theo ska få nytt ljus på graven, jag måste få tag på återförslutningsbara enliters-plastpåsar inför resan och så ska gymmet få ett besök.

Illamåendet håller sig i schakt så här på förmiddagen så det är fullfart för att hinna med så mycket som möjligt innan det slårt till och jag blir stillasittandes. Härligt med lördag.

Trevlig och fin helg. Kram

En bild säger mer...

Idag får bilden tala. För vi känner oss precis så som det ser ut. Utslagna, trötta, hängiga, instängda och lite åt fel håll. Imorgon blir säkert bättre. Kram-

Syskonkärlek

Ny vecka, nya tag. Helgen i Stockholm var mycket givande för vårt arbete i Novahuset och vi har fått mycket matnyttig information att ta till oss. Tyvärr blir det väldigt mycket stillasittande och därtill massor med onyttigheter så man känner sig än mer uppsvälld, som om det inte vore nog med en växande gravidmage. Men illamåendet har varit som bortblåst i stort sett hela helgen och jag hoppas innerligt att det är över nu.

Skönt hursomhelst att vara hemma i vardagen igen. Milla fortsätter att sköta sömnen och i morse fick vi sovmorgon igen. Kan helt klart vänja mig vid det nu innan nästa period med vakna nätter börjar. Nu dags med lite vardagsbestyr innan jag ska skämma bort mig hos frissan.

Har varit dålig med bilder här på bloggen och ska försöka ändra på det nu. Mycket Milla blir det. I detta fall luktar Milla på fina blommor hos älskade storebror. Syskonkärlek så som vi får uppleva den. Kram till er.