Dyslexi?

Jag förstår om ni tror att jag gått och fått dyslexi med tanke på stavning och grammatiska konstigheter i bloggen de snaste inläggen. Så är dock inte fallet, utan jag är bara väldigt, väldigt slut. Trots ordentligt med sömn eftersom Milla fått in en, vad jag skulle vilja kalla för, normal sovrutin för sin ålder. (med vissa återfall) Men nu är det så att vi väntar vårt tredje och eftersom jag inte kommit över de här första hemska tre månaderna ännu så lever jag med ständigt illamående och en trötthet som knockar den bäste.

Det är väldigt tidigt fortfarande men vi har valt att berätta för familj och vänner nästan lika snart som vi själva fått reda på varje graviditet. Varför dölja det? Varför gå och må dåligt i smyg? Gömma en växande mage. Jag har aldrig förstått det där med att man inte ska berätta förrän de kritiska 12 första veckorna är över ifall att det blir missfall och man förlorar barnet. Som om det skulle vara något att skämmas över. Som om det skulle vara mitt som mammas fel. Tycker man så får man gärna höra av sig till mig. Hur som helst, dags att ta tag i dagen och försöka hålla sig sysselsatt nog så att fokus kan läggas på annat än illamående. Öppna förskolan är ett bra alternativ för just det ändamålet. Kram

Bergamo Italien

Idag var jag nere på polisstationen för att ordna med ett nytt pass. Ett efternamnsbyte kräver det, liksom den resa min man, hipsvips, planerat in och bokat. Jag vet inte om vi ska kalla det för en försenad och kort bröllopsresa eller om det ska ses som hans födelsedagspresent. Hursom, är det på tumanhand utan Milla som får leka med mormor och morfar under tiden. Vart resan går? Bergamo, Italien. Vi blir borta lagom länge för mig som trivs allra bäst på hemmaplanen, samtidigt från globetrottern Martin resbehovet tillfredsställt. Ser fram emot detta enormt mycket.

Trevlig kväll

Ett datum med tråkig historia

Jag tänker relativt ofta på hur lätt allting skulle kunna ha gått fel. Jag syftar då på mitt eget tillstånd tiden under och efter Theos diagnos, kanske speciellt på efter hans bortgång. Det hade varit så oerhört mycket enklare att gå in i något sorts förnekelsestadium och bara fortsatt som det var eller hitta stöd i något självdestruktivt beteende, men kanske värst av allt, att hamna i det bittraträsket av blålera som för varje liten ansträngning att ta sig upp får motsatt effekt. Starkare människor har hamnat där för mindre och jag är så stolt över att jag faktiskt tagit mig igenom det som måste vara helvetet på jorden, även om det så var med en hel del skråmor och ett brustet hjärta, men ändå med en sorts acceptans för min egen överlevnads skull och ett mycket, mycket starkare sinne.

Fel tankar kan ta mig till mörka ställen då och då, men jag tror att det måste få vara så. Jag tror man ska tillåta sig att se mörkret, det är först då man uppfattar ljusets intensitet.

Det är den 22 september idag. Ett datum med en tråkig historia. World Trade Center och terroism, mordet på Anna Lind och dagen då vi fick veta svaret på proverna av Theos cancertyp. Den värsta tänkbara på alla skalor och dessutom belägna i huvud och ryggrad. Jag försöker alltid att inte bry mig om statistik över tänkbara scenarion. Men hur kan man bortse och glömma doktorna dom på 30% chans att överleva. 30% som snart stod klart som en stor överdrift, vad vi behövde var ett mirakel. Theo var vårat mirakel, och som en väldigt stark och insiktsfull änglapappa sa: De lämnade oss för en annan dimension eftersom de i detta liv redan var fullärda. En skön tanke att luta sig mot.

Becka goes Orvar

Fick en fråga igår om vad jag tyckte om filmen Änglavakt. Jag tog mig igenom den utan fler stopp men måste nog risa den ganska rejält. Som en förälder som kan känna igen sig i situationen är det ganska mycket som kan ifrågasättas samtidigt som filmen bygger på en fin tanke. Sen är jag inte så himla mycket för lyckliga slut, kanske för att mitt eget slutade i tragedi. Inte så att jag inte unnar någon annan mirakel utan mest för att det inte alltid är så enkelt. Men fortfarande jag vill gärna tro på filmens grundidé. Det är en skön känsla som ger något sorts hopp när världen är som mörkast. Det är dock ingen film jag kan rekommendera. Men smaken är som baken. Om vi orkar blir det nog en ny film till kvällen. Skulle vilja se Precious. Känner mig lite som filmrecensenten Orvar.

Trevlig helg.

Änglavakt

Nu har min blogg gått och blivit riktigt vintrig. Men jag läste att värmen bara är här till helgen innan hösten drar in på riktigt och eftersom jag inte hittade någon ok hösbakgrund fick det bli vinter på en gång. Och jag är ju som jag är så jag längtar efter både höst och vinter, kyla och mörker.

Idag ska jag försöka göra ett nytt försök att se Änglavakt. Jag fick ett tips från en vän om att den filmen var riktigt bra och det tror jag säkert att den är men jag kom inte längre än 14 minuter in i filmen förrän jag var tvungen att ta paus för att orka se. Orkat har jag inte riktigt gjort sedan dess (läs i måndags) men jag ska ta mig igenom den hur många tårar den än ska kosta. Det är konstigt hur allting kommer tillbaka så fort och så starkt, trots att det nu har gått tre år sedan diagnos. Som om varje känsla man kände under den där hemska sjukdomstiden ligger och väntar precis under ytan. Känslor, röster, skrik, tårar och hjärtat som slår hårt, hårt i ren förskräckelse så där som när man varit riktigt nära en olycka, när man blivit riktigt skrämd, efter en mardröm. Den känslan levde jag med i 10 månader tills den 28 maj då allt blev stilla. Som om även mitt hjärta slutade att slå. Hur jobbigt den ärn må vara så tror jag att det är "nyttigt" att påminnas om allt det där, om vad som faktiskt betyder något och hur fort det kan gå fruktansvärt fel. Det gäller att ha fokus och prioritering på rätt saker helt enkelt.

Martin har gått till jobbet och vi tjejer tittar på Makka pakka och gör oss startklara för ännu en dag på ÖF. Ska försöka hinna med ett varv till gymet och så lät det som om mamma och pappa har Milla abstinens så vi väntar ett besök. Trevlig torsdag.

Vad säger fisken?

Bildtext: Milla alias Chucky

Söt lilla Milla, så fort jag frågar henne om något slår hon ut med armarna och spretar med fingrarna i en överdriven gest som närmast kan tolkas som ett alltför oskyldigt "jag förstår inte vad du menar" och säger "ta" som i borta. Bara 11 månader gammal (om 10 dagar). Hon pratar inte mycket men har lärt sig olika djurläten, senast till raden av djur är fisken, där hon öppnar och stänger munnen i stora cigarr-rökningsliknande manéer. Hon är rolig min dotter men det finns också emellanåt en viss likhet med den onda dockan, Chucky.

Vi har intensifierat letandet efter nytt boende. Det vill säga vi har gått från att bara säga att vi letar men inte orkat till att faktiskt kolla runt en aning. Vi behöver större yta men det är svårt att hitta rätt eftersom man med åren gått och blivit lite kräsen, för att inte säga bekväm. Vi letar på men är det någon som springer på en ledig trea alternativt fyra i ett lugnare område av Norrköping så får man jättegärna höra av sig till oss. Kan vara både hyres- eller bostadsrätt.

Det är, för egen del, inte helt lätt att släppa lägenheten vi bor i för tillfället. Jag flyttade hit med Theo samma sommar som han fick sin diagnos och har många både bra och jobbiga minnen härifrån. Och eftersom minnen är det enda vi har kvar så håller jag hårt i dem. Kommer ha separationsångest när det väl är dags att släppa taget men det får jag handskas med då. Inte oroa sig över sådand man inte kan rå på redan nu. Nu dags att göra oss klara för öppna förskolan. Ha en helt underbar onsdag finaste bland vänner.