Etapp 2

Framme i Simrishamn sedan ett tag och vi har lärt känna omgivningen. Det är rikigt fint här nere och vi stortrivs alla sex. Det blir lite annat med semester när man är småbarnsförälder. Det är ganska spontant och avslappnad dock under rimlig gränser, för hur spontan kan man bli med en liten i släptåg. Hon somnar nog snart efter en väldigt lång resa och intrycksfull dag. När hon så gjort väntar rosé och spel i rosträdgården här utanför som vi hotellgäster har förfogande över. Imorgon väntar nya äventyr. Vilka vet vi inte ännu. Kram

Etapp 1

Sitter i bilen på väg ner till Österlen. Rastlös. Jag är ju inte bra på att sitta still. Jag är heller inte bra på att inte titta på vägen när vi åker eftersom jag lätt blir åksjuk men jag tar risken för att stilla rastlösheten. Vi är alldeles strax i Värnamo där vi ska stanna och ta en bensträckare. Milla har skött sig galant så här långt, kan bero på att hon sovit mestadels av tiden. Bra hur som helst. Familjen Johansson/Boström håller täten där framme och gör det bra. Vi har mobilkontakt och avhandlar frågan närblir gamla saker antika? Svår fråga, inte ens google har något bra svar. Så förutom rastlösheten går allt som på räls. Bra bilväder har vi också. Kram

Bättre sent än aldrig

Lovade ju bilder från bröllopet för ett tag sedan. Ett ganska långt tag sedan. Har varit fru Möller i två månader redan. Men jag håller vad jag lovar, även om det tar sin lilla tid.

Kram

Morgontrött...are

Jag kanske inte ska ropa hej redan men kan inte låta bli att i allafall viska ett hallå lite diskret. Milla visar tendenser på att vara morgontrött(are) vilket betyder att morgnarna börjar runt 06 istället för 04.00. Dessutom verkar hon klara sig bättre utan välling nattetid. Vilket hon, till skillnad från de flesta andra bebisar som slutar med nattmålet vid sex månaders ålder, tyckte var en bra idé att börja med då. Det lilla monstret. Humör har hon och envis är hon. Alla bra egenskaper framöver, inom rimliga gränser. Men just nu när man inte kan förklara, få henne att förstå när hon står där och spänner både ögonen i mig och varje liten muskel i den där 68 cm långa kroppen samtidigt som ansiktsfärgen skiftar från sött solkysst till illröd. Söt, ensvist litet monster. Hon sover nu, igen...vaknade för tidigt, humöret vacklade och bums i säng. Sover gott och är på förhopningsvis betydligt bättre humör om någon timme.

Dagen blir varm. Vi ska såklart ut. Martin arbetar sista dagen innan semestern. Ska bli skönt att få lite nya rutiner även om de blir begränsade till tre veckor. Dock lite friare, vi har lite att se fram emot under juli månad. Trevlig helg på er!

Svårt men inte omöjligt!

De är sporadiska och få nu för tiden men sammanlagt blir det här mitt 342 inlägg. Det är inte illa. Jag måste ha haft mycket att säga. Idag sitter jag dock bakom min dator med jordgubbar och choklad och funderar på allt och inget. Veckorna flyter ihop i värmen. Dagarna lika så. Det känns inte som jag gör så mycket ändå hinner jag inte med allt. Jag går i väntans tider...(nu var det kanske en och annan som satte i halsen, men bebis nr 3 får vänta) jag menar så klart antagningsbeskedet till skolan. Börjar misstro. Det är många förstahandssökande till de 60 platserna i Norrköping. Lämnar det därvid...tar det när det kommer. När nu det blir!

Jag var i Linköping i måndags. Det var första gången uppe på BarnOnkologin tillsammans med Barncancerfonden och de fikamåndagar de arrangerar. Jordgubbar och glass passade både föräldrar och barn. Glass är ju tacksamt att äta under tuffa cytostatikabehandlingar med illamående som en av många biverkningar. Det var jobbigt. Den första jag kommer i kontakt med var en pojke, äldre än Theo, men med samma kala huvud, samma sjunt och samma insjunkna, trötta ögon. Och samma hjärntumör.

Tankarna och känslorna går inte att stoppa. De startade redan på väg dit. Hur många gånger har vi inte åkt den där vägen. Gått med tunga steg genom sjukhuset, åkt hissen, känt lukten, svängt vänster och in på det som nu heter BOND. Det var svårt men för första gången kunde jag lämna sjukhuset, gå därifrån utan att veta att jag är tvungen att komma tillbaka, utan den där svårförklarliga känslan. Känslan av ren skräck och dödsångest. Jag kommer antagligen komma tillbaka, för barnen och föräldrarnas skull, men då inte påtvingat utan självvalt. Det var en ny erfarenhet för mig. Svår men inte omöjlig. En påminnelse om vad som var. Om mitt förflutna. Men även en bekräftelse på att jag kommit en bit i min bearbetning. Ett kvitto på att jag gjort något rätt. På styrka. På vilja att hjälpa. Svårt men inte omöjligt!!!

Förälskad

Totalt hänförd och förälskad i hon som just nu sitter och gnagar på en leksakselefant. Hon har missuppfattat ordet "nej" fullständigt och kan driva mig till vansinne (och helt ärligt tror jag att hon är fullt medveten om just detta eftersom hon gör det med ett leende på läpparna), de sömnlösa nätterna avlöser varandra, (trots att det blir bättre) och vi tävlar ständigt i SM i envishet...men mitt i all frustration, precis när man känner att man håller på att bli tokig, slita sitt hår och dra av ett avgrundsskrik så tittar hon upp på mig, skrattar (sitt entandade ängla skratt) och allt är glömt och förlåtet. Underbara, söta lilla varelse.