Det ultimata kvittot.

Det blir väldigt sporadiska inlägg på den här bloggen, men jag har valt att skriva när jag känner att jag behöver få ur mig något och dela med mig av tyngre tankar. Att det blir allt färre inlägg får ni därför tolka positivt eftersom det tyder på ett bättre välmående från min sida.

Hörde häromdagen en diskussion kring vad man skulle göra om man visste att man hade en dag kvar att leva. Jag har befunnit mig i den situationen. Jag har firat julafton med vetskap om att det varit den sista tillsammans med Theo. Jag har också firat hans fyraårsdag med samma vetskap. Jag vet precis vilka val jag gjorde för och tillsammans med honom och vilka val jag återigen skulle välja om det så gällde min sista dag i livet.

Vi firade och gjorde precis som vanligt! Vi tillbringade både jul och fyraårsdag tillsammans med de som betyder allt. Vi gjorde precis som vi brukar. Det tyder väl på att man är helt nöjd med vart man befinner sig, med hur man levt och fortfarande lever. Det måste vara det ultimata kvittot på att man inte skulle vilja ändra på någonting alls. Och jag vet att han var nöjd. Han var dödligt sjuk men det där lilla leendet sa allt.

Folk pratar om att göra allt det där de alltid drömt om att göra. Men det är så lätt att sitta helt frisk och välmående i ovetskap om vad framtiden har med sig och planera och säga hur man skulle göra. Jag tror de allra flesta omvärderar när det kommer till den där sista dagen.

28 maj 2010

Då var vi snart där igen. För andra gången blir det den 28 maj så som vi upplever och lever oss igenom den 28 maj sedan 2008. Den 28 maj 2009 var hemsk, å andra sidan var alla årsdagar ett helvete att ta sig igenom det året. Men sorgeåret är över och vi är nu inne på varv två. Kanske blir det en aning enklare att ta sig igenom detta året, än så länge känns det så. Men jag tror fortfarande inte att "tiden läker alla sår". Med tiden lär vi oss dock att acceptera och hantera den otroliga sorg vi känner och kanske blir det härigenom något enklare. Även de mest tragiska, chockerande och jobbiga normaliseras med tiden.

Idag känns det ok. Imorgon vet jag inte. Men jag har svårt att förstå att det är två år sedan jag fick krama om min son.

Sluttampen av maj

Vi är på sluttampen av maj och jag har svårt att förstå var det här året tagit vägen. Det är otäkt mycket som hänt på kort tid och bara bra saker som jag är så otroligt glad över. Fortfarande återstår många förändringar under 2010 som verkar bli ett riktigt bra år. Ett av de bästa. (Det är jag/vi värda efter att ha haft år som nästan tagit kål på oss).

Maj, hur som helst, och jag njuter nu för fullt av de lediga veckor som återstår. Jag har saknat att jobba, saknat att känna känslan av utförande, saknat att känna fredagskänslan och skillnad mellan helg och vardag. Många planer för framtiden finns och det är en helt underbar känsla att veta att allt ligger precis framför mig och att bara fantasin sätter gränser för vad som är möjligt.

Den 28 maj är det 2 år sedan Theo lämnade oss. Två år!! Därefter följer morsdag. En dag jag hatat de två år som gått. Men hatet beblandas nu med den där undarbara känslan av att faktiskt kunna fira att vara mamma igen. A-barnet sitter här på golvet, i en hög av leksaker, i ett ganska så sött tillstånd av förvirring. Hennes nya är att ställa sig upp och hoppa. (Lite balans hade ju inte varit fel men det kommer nog snart) Mina dagar går åt till att rädda det som räddas kan för hon är snabbt framme och drar ner allt hon kommer åt från bord och bokhyllor. En flytt kanske? Vill nu! Ska ta tag i det nu när bröllat ligger som historia.

Nu dags att göra söndag. Kram

Gott råd att följa

Idag fick jag ett gott råd jag tänkt införliva direkt. Eftersom det blir en hel del fotboll för min "sämre" hälft ska han få börja betala fotbollavgift när fotbollen, oavsett om det är Lotorp, Bajen eller annat läderkulelag, krockar med något jag skulle ha gjort. För så är det och har länge varit både på tv och resor på hemma- och bortamatcher, jag tar ett steg åt sidan och släpper mitt eftersom jag vet hur pass viktigt fotbollen är för honom. Vad tror ni? 200 kr per krock låter väl rimligt.

Vi har diskuterat framtiden jag och min man och kommit fram till en hyfsad plan vad gäller boende, barn och sysselsättning. Känns bra, riktigt bra. Sen vet vi ju sedan tidigare att inget blir precis som planerat men nu har vi ett riktmärke att ta sikte på.

Har tänkt på en sak ang bröllopet. En skön tanke. Lördagen bjöd på strålande sol och värme mellan en regnig och mulen fredag och söndag. Jag tänker se på det som en fin present från vår ängel. Han visste vad vi önskade oss. (även om jag på kvällen blev uttvingad på Sörby trappa och fick några regndroppar i kronan vilket de säger ska bringa tur i äktenskapet.)
Vi får väl se vad framtiden för med sig och om vi behöver den där turen. Skadar ju inte att ta det säkra före det osäkra.

Nu dags att jaga liten Ompa Lumpa som ställer sig upp varhelst hon kommer åt.
Stor kram till er alla.

Fru Möller

Jaha, så var man gift. Kan ju inte riktigt säga att det känns så mycket annorlunda förutom det något tyngre bling-blinget på fingret. Ett och annat vuxenpoäng har man väl skrapat ihop dock. (går kanske jämt ut eftersom det är ganska barnsligt att räkna vuxenpoäng fortfarande)

Dagen var helt underbar och jag kan inte komma på en sak jag skulle vilja gjort annorlunda. Nervositeten släppte så snart jag kom fram till Martin i kyrkan. Han svarade rätt på frågan från pastor Tobbe och hips vips så var man hustru och man. Efter en hagelskur av ris (Jesper prickkastade från nära håll) blev det fika i fina vädret. I Cab åkte vi till Löfstad slott och fotograferade på ett ganska otraditionellt vis. (Bilder dyker upp så snart de kommer från fotograf.)

Festen startade kl 17 och eftersom fotografen var med hela långa kvällen/natten kommer nog ett och annat bildbevis härifrån också. (En bild säger mer än tusen ord) och jag skulle ändå inte kunna göra dagen/kvällen rättvis genom att förklara för er som inte fanns på plats så ni får snällt vänta.

Glad är jag hursomhelst, glad men ovan. (framförallt till efternamnet) Lämnade in klänningen på kemtvätt idag och expediten frågade i vilket namn hon skulle skriva varpå jag säger Rebecka Tmöller. (Det kommer nog ta sin lilla tid att lära in det nya).

Stor kram och tack alla som var med och deltog och gjorde vår dag till en alldeles, alldeles underbar dag.

På tre ben

Så fort vi gör någonting hela familjen blir det smärtsamt påtagligt att det fattas oss en del. Att vi haltar oss fram. Vi är fyra men det syns inte. Vi är tvåbarnsföräldrar med ett barn i famnen och ett i minnet. Milla är lillasyster till en storebror hon aldrig får träffa.

Vi lutar som ett trasigt bord på tre ben. Vi håller oss upprätt men ibland är det vingligt. I rätt läge står vi stadigt men minsta lilla kan få oss ur balans. Till syntes är vi hela men kommer man närmre ser man att det fattas en del. Det blir extra tydligt runt middagsbordet där en stol alltid gapar tom.

Många tankar nu, antagligen eftersom en väldigt speciell dag närmar sig. En dag där han borde ha varit med. Han hade varit så glad. Så fin, så stolt, precis lika stolt över oss som vi över honom. Haltar oss vidare. Ett liv på tre ben är också ett sätt att leva. Ett icke självvalt liv, ett annorlunda liv men ändock ett liv bättre än de flesta. Det blir vad man gör det till och allt behöver inte vara perfekt för att det ska vara underbart. Men saknaden är påtaglig nu. Kanske också för att det börjar närma sig två år utan min älskling. Den 28:de är det exakt två år sedan jag sist såg honom. Förstår inte hur jag klarat av det.