Alla sätt är bra utom de dåliga!

Tveksamhet

Vaknade till blå himmel och en dag vars ljus väckte bygden tidigt, tidigt. Vi är på landet Milla och jag. Spenderade gårdagen ute i friska luften i solen på altanen eller på promenad någonstans längs skogskanten. Sov kvar och tänkte utnyttja det fina vädret så länge vi kan idag också. Ska återvända in till stan framåt kvällen för ett träningspass. Blir dåligt med träning den här veckan. Det kommer saker emellan hela tiden. Imorgon ska jag bland annat sitta och bli ompysslad både när det kommer till frisyr och make-up. Därefter har jag msn-jouren på Novahuset.

Hon sover nu, efter lite välling och bus. Hon fyller ett halvår på söndag och det är inte klokt vad snabbt det här första halvåret har gått.

Funderar på att åka till BOND och hjälpa Barncancerfonden med kvällsfikat på måndag. Det är en stor grej för mig. Jag vill men tvekar för jag vet inte om jag är stark nog. Avdelningen anammar minnen jag helst skulle vilja glömma. Glada, och sorgsna, underbara men hemska minnen med älsklingen. Bestämmer mig snart.

Många tankar kring framtiden. Skola eller inte skola. Tvekar pga ekonomin. Pengar är absolut inte allt och vi klarar oss men kan inte låta bli att dras med i omgivningshetsen. Det ska vara arkitektritade hus, gröna fingrar, långa resor och ständigt nya kläder i finaste mode. Inget av det där gör mig lyckligare. Däremot skulle ett arbete som jag gladeligen går till utan minsta uns av måndagsångest eller "Zon"-tendenser göra mig lycklig. Det är det enda som just nu saknas. (Förutom det självklara) Jag ska ändå arbeta i 34 år till. Läste precis det jag skrivit och det verkar som jag bestämt mig...eller?

Nu, solstolen.

trötta

Helgen som gick bjöd på ett glas vin (eller två) på Munken i goda vänners lag. Det var länge sedan jag gick ut så, över ett år. Men jag var hemma tidigt och kom i säng i lagom tid för att orka med "madame" som nu har en tendens att tycka att dagen ska börja redan kl 04-05. Söndagen spenderade vi i varsin solstol ute på landet. Solen håller i sig och även idag har vi nyttjat till fullo.

Men idag har de tidiga morgnarna tagit ut sin rätt så nu orkar jag inte mycket mer. Har fått mycket gjort i alla fall så jag får vara nöjd med det som uträttats. (Vad är det nu man brukar säga: "fundera inte på det du inte han göra utan på det du faktiskt gjort".)

Kan inte låta bli att undra vad Theo hade tyckt om sin lillasyster. Hon är hans raka motsats till sättet. Det går i 100 hela tiden. Tror han hade tyckt hon varit lite jobbig, men han hade ju tålamod den killen. Han hade varit stora killen nu och skulle ha börjat skolan till hösten. Nu blev det inte så.

Veckan som kommer bjuder på en hel del roligheter. Det är också den sista veckan jag känner att jag kan gå riktigt säker. Kommande helger tänker jag låsa in mig för att skydda mig mot all sorts möhippeaktivitet.

Disträ

Torsdag igen och vi håller precis på att avsluta frullen. (Läs: jag sitter vid datorn med en kopp kaffe medan Mills med stor precision backar in mellan fåtölj och lekgym. Hon börjar bli bra på att ta sig...bakåt.)

Bröllopsplaneringen går bra men det är mycket. Och nu har jag fått kvitto på hur mycket. Förstår fortfarande inte hur jag kunde missade min tid hos Johanna på Swea som skulle prova bröllopsfrisyren. Det skulle göras mellan mötet med toastmaster och DJ. Jaja, ny tid är satt och den håller jag stenkoll på. Även bordsplaceringen är gjord. Ett roligt pussel att lägga och som satts efter vilka vi tror kommer ha störst utbyte av varandra. Sen har vi ju en del pratkvarnar i bekantskapskretsen som strategiskt portionerats ut mellan borden. Vi blir 69 st av de närmsta vännerna/släkten. Även festprogrammet är inskickat för tryck, sitter bara och väntar på korr. Det enda måstet den här veckan är blommorna. Nästa vecka är det bara en månad kvar. Jag undrar hur mycket jag kommer att ha i huvudet då och vad mitt arma huvud väljer att glömma bort för att orka med.

Nu ska vi vårrensa klart här hemma innan det är dags för Mpb-träningen. Sedan väntar en lång promenad i solen. Stor kram från ogift och backspecialisten.

Perfektionism och jakten på lyckan

Milla fick mat strax innan fyra och ville inte somna om vilket resulterade i att jag tittade på Tv4+ Gost Hunters. Hade det varit för två år sedan hade jag bläddrat vidare bland kanalerna men efter natten då Theo gick bort kan jag inte bortse från känslan, hoppet och tron på att det finns någonting mer. En fortsättning. I det ögonblick Theos hjärta slutatde slå uppstod ett lugn jag aldrig tidigare eller senare upplevt. Tystnaden var oerhört påtaglig. Han mötte fortsättningen under omständigheter som fått mig att ändra uppfattning. Det är obeskrivligt men helt klart avgörande. Jag tror, jag vet inte på vad, men jag är övertygad om att det är bra.

Har funderat över hur det skulle vara att få träffa sig själv. Jag undrar hur jag skulle se på mig då. Jag tror inte att den bild vi har av oss själva stämmer överens med den som andra har. Det är i grund och botten bara jag själv som verkligen känner mig och härigenom har full förståelse för varför jag gör som jag gör och säger som jag säger. Att få träffa sig själv skulle därför vara en nyttig läxa. Liksom att lägga energi på att helt och fullt lära känna de vi verkligen tycker och bryr oss om för att verkligen förstå.

Pratade med en vän idag om de fasader många av oss så hårt jobbar på för att framstå som de personer vi vill vara men inte är och inte helt sällan vill vara för att "godkännas" i andras uppfattning om perfektion. Jag klarar inte av sådant. Jag avsäger mig all kontakt med fasadbyggnad eftersom jag tolkar det som en sorts lögn. Man kan lära känna fasaden men aldrig människan bakom och det är energislösande. Jag har förstått att perfektionism inte kommer ur andras tolkning av standard och lycka. Perfektionismen är lika subjektiv som våra jag och därför kan bara jag avgöra vad som är perfekt för mig och mitt liv. Vi har alla olika referenspunkter och jagar därför olika perfektioner. Så snälla sluta berätta för mig vad som är perfekt och inte. Jag vet att det är svårt att inte låta sig påverkas av andras ord och kommentarer men varför jaga något som någon annan kallar för perfektion/lycka. Det kan i bästa fall endast leda till en kort tids känsla av bekräftelse från omgivningen innan man inser att lyckan var någon annans.

Jag lever efter orden:
"Gör det du tror på och tro på det du gör. Allt annat är slöseri med både tid och energi."

Saknar!

Gick igenom lite grejer här hemma idag och hittade en skiva med filmer på Theo. En glad, frisk, helt underbar liten Uffe-fantast. Tänk att man kan sakna så otroligt. Jag har lärt mig att leva med den saknaden, den kan ofta hållas under kontroll men nu är det på gränsen. Kram.