Överraskande separationsångest

Jag blev erbjuden ett jobb igår, jag borde vara glad, jag är glad men ändå tveksam och totalt överraskad av den ångest som smygit sig på. Separationsångesten till Milla. Jag var inte alls beredd och vet att det har mycket att göra med Theo och den tid jag var borta från honom på grund av de "fel"prioriteringar jag gjorde då. I brist på bättre kunskap och förstånd innan verkligheten slog mig. Då innan jag visste bättre. Det spelar roll nu. Stor roll uppenbarligen. Jag vill vara så mycket som möjligt med mitt fina lilla penntroll innan det är dags för alla måsten. För jag vet att dit kommer vi snart, mycket snart i den takt som livet springer på. Måsten i form av dagis och arbete.

Det är inte det att jag inte vill arbeta. Jag saknar det, jag behöver det, det får mig att må bra men just nu vill jag lägga allt fokus på min lilla M. Hon är bara tre månader men jag har blivit erbjuden jobb. Och det är klart att tankarna på att man kanske inte får något annat jobb när man bättre behöver det finns där, men ska man verkligen kasta sig över första bästa.

Dessutom är jag bara halvnöjd över tjänsten som erbjudits mig. Halvnöjd i den mening att den till 50 procent består av det jag älskar att göra, nämligen att skriva medan resterande 50 innebär något jag ogillar för att inte säga avskyr.

Livet är bra svårt ibland när det är många val som ska göras. Jag går på min magkänsla, den har bara svikit mig en gång under de trettio år jag levt. (då grovt men ändå, en gång ingen gång...).
Dessutom ska jag på ytterligare en anställningsintervju om någon vecka. Borde nog ha is i magen, ger det inget så är jag ändå mammaledig ett bra tag till...mammaledig till världens bästa lilla M. Om bara ångesten kunde ge med sig.

Puss och god natt.

Åren som gått

Nytt år och nya möjligheter. Det känns bra, som en ny start där bara fantasin sätter gränser för vad som är möjligt. 2007 och 2008 var de värsta åren i mitt liv. Svår sjukdom och död kom nära, tog min son och förändrade allting. 2009 kändes som år ett. Som första gången jag försökte ställa mig upp och gå efter en svår olycka. Vingligt, ostadigt men sakta, sakta tog jag mig framåt. 2009 blev ett riktigt bra år till slut. Efter att ha klöst, sparkat och slagits med det som hänt i desperata försök att förändra det som varit tog acceptans och försoning över. 2009 började jag acceptera, försonas och förstå min historia. Jag gillar den inte men jag accepterar den. Jag tror att den här bloggen, förmågan och lusten att skriva, sätta ord på de känslor som varit för stora att på annat sätt förklara gjort mig så hel som jag kan bli efter att så totalt ha krossats sönder och samman. Detta tillsammans med den kärlek jag får från mitt penntroll Milla tror jag kommer att göra att år 2010 kommer att bli ett helt fantastiskt år.

Jag ser fram emot att se vad året har att ge. Jag ser fram emot att få se Milla växa sig större, ser fram emot arbete/skola och framförallt att få stå brud.

Kram till er alla och god fortsättning.

Jag tar en paus

Ville bara meddela att jag kommer att ta ett uppehåll från bloggen - av flera orsaker. Den största är så klart tiden som inte riktigt räcker till för tillfället. Just nu finns det annat som prioriteras före. En andra orsak rör motivationen och inspirationen kring skrivandet, som inte riktigt vill infinna sig och jag har sagt det tidigare, jag vill inte bara ha en blogg som redogör för min vardag men det är där jag hamnat nu så därför får det bli paus.

Så tills vi hörs igen önskar jag er som följt mig och min blogg en stor och varm kram. /Becka

Helt och fullt ut

Någon i min närhet sa i helgen att denna person inte riktigt vågat släppa loss känslorna för Milla ännu. Vi känner till den där försiktigheten samtidigt som det är helt hopplöst att låta bli att känna någonting annat än hjärtlig och kravlös kärlek till denna underbara lilla tjej.

Det finns en sorts medvetenhet ständigt närvarande i bakhuvudet. Den lurar där och inger någon sorts falsk förhoppning om att så länge den finns där är man skyddad från att bli sårad ifall det otänkbara skulle inträffa ännu en gång. Jag är mycket väl medveten om att det inte funkar så. Vi kan inte skydda oss hur mycket vi än försöker. Det är både jobbigt och underbart att känna den där kärleken fullt ut igen men i min värld är det ändå bättre att älska helt och fullt och riskera att bli sårad, för att inte säga krossad, än att älska halvhjärtat och inbillningssjukt tro att man går säker från hjärtesorg eller någon sorts sorg för den delen.

Milla är mitt hjärta, precis som Theo. Trots att vetskap och lärdom finns där efter det som hänt. Trots att förutsättningarna ser helt annorlunda ut idag mot vad den gjorde för snart sex år sedan och trots att jag förändrats och inte är länge är densamma. Hon är underbar vår dotter. Precis lika underbar som sin storebror. I min kärlek till mina barn är jag alltid densamma, oavsett.

Idag var Milla och jag tillsammans med J och E på Mamma,barn-gympa. Det gick över förväntan trots att Milla var vaken under hela passet och jag kommer att ha träningsvärk i helt oanade muskler eftersom jag inte kört pump på väldigt länge. Vi har även hunnit med vår sedvanliga promenad och inlett vad jag tror kommer urarta i en kamp mot försäkringskassan och de pengar jag har rätt till för mammaledigheten. Inte för att jag tror att jag inte kommer få några utan snarare hur lång tid det tar innan jag får dem. Varför behövs det 30 handläggningsdagar om vi redan är inne i systemet? Fortsättning följer.

Kram på er.

Bergstoppar och dalgångar

Har haft en del tankar kring hur livet skulle ha sett ut den sista tiden. Vet inte varför, saknad efter det som tagits ifrån mig och det som aldrig blev av antagligen. Det är skrämmande hur mycket de val vi gör, både medvetna och omedvetna, påverkar vilken riktning livet tar. Hur mycket händelser vi inte har en chans att påverka spelar roll för vart vi hamnar och för vilka berg vi måste bemästra. Vi är de vi är just på grund av dessa val. På grund av de motgångar och medgångar vi hittills gått igenom. Ändå är det svårt att låta bli att undra hur livet sett ut om man gjort ett annorlunda val i ett visst sammanhang eller om ödet velat på annats sätt. Om man hade haft turen på sin sida.

Under våren 2010 kommer det bli dags för en hel del nya beslut och vägval, små som stora. Val som alla kommer påverka vilkan vändning livet kommer att ta. Det är väl det som är livet. Att göra val och leva efter de konsekvenser som följer, bra som dåliga. Ser fram emot våren, ser fram emot det som komma ska. I min värld finns det ingen utmaning som är för svår. Inte fter det vi har gått igenom. Jag har redan lyckats ta mig igenom den svåraste av alla utmaningar. Resten känns som nedförsbacke i jämförelse. Men undran över vad som skulle kunna varit kommer aldrig försvinna. Den finns alltid med mig oavsett var i livet jag befinner mig.

Svar på den frågan kommer jag aldrig få. Jag kan bara blunda och drömma. Det är en underbar dröm. En underbar dröm som bygger på min värsta mardröm.

Nu ska de här två damerna på promenad innan det blir lunch/fika med underbara J. Kram

Små minnen i en icapåse

Just nu känns det som om vardagen passerar likt vagnarna på ett snabbtåg som passerar där jag står på perrongen och undrar vad det var som hände. Det går lite för snabbt och det är svårt att komma ihåg att njuta av varje dag och försöka släppa taget om det fokus som ofta finns riktat mot morgondagen. Ett fokus som inte allt för sällan sänker ett sorts dimmhölje över nuet.

Det känns ofta som om nuet nästan enbart är uppenbar som dåtid. Som en sorts efterklokhet. Ett nu som redan försvunnit är av någon anledning enklare att greppa. Jag tror det tar tid att lära sig se nuet klart och tydligt och glömma historia och framtid för stunden.

Det är svårt att se de där vagnarna rulla förbi en och en i så snabb takt. Det är svårt eftersom man står där maktlös och undrar vart vecka efter vecka tar vägen. Svårt att få ett stadigt grepp om den, ta kontroll över den och leva i den.

En sak vet jag, det finns inget som gör tidens framfart så tydligt som ett litet barns urvuxna kläder. Jag blir ständigt påmind av de fullproppade icakassarna med för små storlekar.

Idag är vi trötta. Natten till igår sov vi 45 minuter mellan midnatt och halv sju på morgonen. Det var pigga och glada ögon på Milla i nattmörkret. Inte lika pigga eller glada på mig. Fick dock häcken ur vagn och hasade mig till gymmet för ett efterlängtat spinningpass igår trots trötthet. Med tanke på att jag inte kunnat träna så hårt de senaste månaderna kanske blodsmaken och yrseln inte kom som någon överraskning. Det är konstigt vad snabbt man glömmer hur jobbigt spinning kan vara. Det är som med förlossningar, man undrar vad tusan man gett sig in på halvvägs igenom och hur man kunde glömma att det var så här det kändes. Jag är dock övertygad om att jag kommer finna mig i båda situationerna än en gång, dvs både på spinningcykeln och i förlossningssalen.

Ha en fortsatt bra måndag.