En nia av tio möjliga

Läste bland kommentarerna att det var någon som ville veta mer kring förlossningen. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta mer än att det var en superbra upplevelse helt klart en nia av tio möjliga på enkäten jag fick fylla i på BB. Jag gjorde det mesta arbetet hemma under dagen. Började känna av värkarna runt lunchtid. De kom och gick, klockades och blev till en stor besvikelse när de klingade av frampå kvällen. Jag gav upp och gick och la mig för att vakna vid halvelva av ganska starka värkar med en och en hlav minuts mellanrum. Då blev det helt plötsligt bråttom.

Vi var inne på förlossningen vid 23.00. Jag hade lovat mig själv att försöka klara av också den här förlossningen utan smärtstillande men runt 00.40 ringde vi på barnmorskan och jag ville ha något mot smärtan, vad som helst, och det fort. Barnmorskan ville undersöka mig först för att se hur långt det var kvar. Kom inte mer än upp i sängen innan var det dags att krysta. Några minuter senare hade jag en liten tjej på bröstet.

Inatt sov hon faktiskt större delen i sin egen säng även om mammas och pappas bröst är favoritstället att somna in på fortfarande. Lilla magen strular men natten får ändå anses som godkänd ur sömnsynvinkel. Idag blir det en längre promenad. Jag behöver komma utanför dörren. Igår kom jag inte längre än till Ica/Konsum runt hörnet och tvättstugan.

Kram på er.

Besvikelse och bitterhet i allt det underbara

Vart tog den här veckan vägen? Milla blev i natt en vecka gammal. Det känns som om hon föddes igår. Gårdagen var en riktigt bra dag. Millas mage hade helt klart lugnat ner sig (hoppas det beror på Semperdropparna och att det håller i sig) och jag var nästintill smärtfri. Vi spenderade större delen av dagen ute på landet. Åt mammas goda mat och träffade släkten. Milla verkade uppskatta all uppmärksamhet och alla presenter. (mycket rosa blir det.)

Vi gjorde också första besöket hos Theo med lillasyster. En konstig känsla och en annan sorts saknad och tomhet efter gubben. Det är mycket som kommer tillbaka från tiden då Theo var en vecka gammal, många likheter mellan syskonen. Kan inte hjälpa att känna besvikelse, bitterhet över att aldrig få uppleva Theo i sin roll som storebror. Han hade varit världens bästa och stoltaste till lilla Milla.

Natten har gett fem timmars sömn och jag hoppas klara mig på det för idag ska M upp till Stockholm och jag och Milla får klara oss själva. Har jag tur kommer vackraste Jessica på en "hemma hos"-fika och så blir det nog besök av Millas mormor och morfar. Ny dag, nya utmaningar. Ha en riktigt höstlig söndag! Kram

Underbart smärtsamt

Redan torsdag och Milla går in på sin femte levnadsdag. Lilla magen var lite lite bättre i natt vilket "endast" bidrog till två timmars skrik innan hon utmattad somnar, alltid mellan midnatt och 02.00. Det är så frustrerande att inget kunna göra när magen gör så ont på henne. Jag kan inte hjälpa att känna samma maktlöshet som när Theo var sjuk. Ingen bra parallell kanske men känslan i stort sett densamma och jag får nästan panik av att ingen tröst i världen kan hjälpa den onda magen.

Tröttheten gör väl sitt också. Jag är fortfarande jättedålig på att ta de powernaps som dagarna erbjuder. Men det är svårt att sova när tuttarna värker. Amningen är igång vilket är skönt men rutiner saknas och det ömmar och spänner, för att inte tala om de söndersugna vårtorna. Jag hade glömt hur ont det kunde göra och tårarna rinner när det är dags för matning. Tänk att något så underbart kan göra så ont. Men som sagt det är mycket trötthet också, ska försöka bli lite bättre på att ta tillfället i akt när söta lilla ängeln somnar in under dagen. Imorgon är det så dags för återbesök på BB och vägning. Jag är inte så orolig hon äter på bra men vill så klart ha ett kvitto på det innan jag kan slappna av helt.

Dagen erbjuder inte så mycket planerat material. Den får tas som den kommer. Känner vi oss ok kanske det blir en premiär i vagnen. Lite frisk luft skulle inte skada.

Tack för alla snälla och varma kommentarer. Martin är jätteglad över att bli kallad söt. Lite för glad och på gränsen till mallig. Men det är han värd min söta sambo, fästman och bästa pappan i världen. Vi hörs igen i morgon.

Bilder som utlovat...

Måttligt förvirrad

Vad är det för dag? Jag är måttligt förvirrad. Dagar, nätter, tid, datum, "to do-listan", inget faller riktigt på plats och det är faktiskt ganska skönt. De små sakerna blir så mycket viktigare, tänk vad en extra lång dusch kan betyda, ögonkontakt med dottern, gratulations-sms och meddelanden från vänner och familj, sju timmars sömn på tre dygn, till och med Millas fislukt (med ruttet ägg karaktär) betyder så oerhört eftersom det är en idikation på att saker och ting fungerar som det ska. Det är lycka. Stor lycka.

Vi kommer få åka hem om ett par timmar. Det är också lycka. Brudarna och Martin tillsammans med Theo som en sorgelös och vingbeklädd kärlek som omfamnar oss alla tre. Det är hemma.

Lovar bilder i morgon. Kram

Trötta

Sitter och väntar på att klockan ska slå amning. Vill så gärna få igång den här processen så vi kan börja fungera, få någorlunda rutiner, en rundare liten Milla och härigenom få åka hem. Sjukhus i all ära men jag har gjort mitt på diverse sjukhus för all framtid. Många likheter med hur vi hade det när vi låg inne med Theo på avdelning 16B. Inte minst den här "tilläggsmatningen" vi måste göra för att få Milla att bli lite rundare om kinderna. Det känns lite som tvångsmatning även om hennes aptit är god. Hennes mage däremot tycker detta är sådär kul. Tänk vad novis man kan känna sig fast man gått igenom det här en gång tidigare.

Trötta är vi. M sover gott med Milla på bröstet för tillfället (har en fin bild som kommer läggas ut) men för egen del finns det inte en chans att komma till ro. Känner mig inte så trött även om jag borde. Så känner jag mig så himla ofräsch. Vill hem, duscha, motionera, få igång vardagen igen fast den här gången med en liten i släptåg. Jaja, ett par dagar till ska jag väl kunna klara av. Idag tror jag vi dessutom får besök av nyfikna mor- och farföräldrar.

I natt får jag klara av den här processen ensam då M förbrukat sina pappanätter här på sjukhuset. Milla och jag mot magont och sömnlösheten. Kram