Min ickeroll

Onsdag den 14 oktober (ett bra datum att födas på tycker jag) och jag börjar bli lite lätt less på det här. Har jättesvårt att somna och sova och sömnen kan nu beräknas till fyra timmar per natt för tillfället, vilket är på tok för lite för mig. Tröttheten tillsammans med den begränsande fysiken bidrar till alldeles för mycket tid för oro och tankar. Tankar främst kring Theo och sista tiden vi hade med honom. Vilket i sin tur leder till tårar och otillräcklighet. Otillräckligheten påverkar mig på så sätt att jag blir mer och mer rädd inför förlossningen. Jag känner att jag inte kan stå för det ansvar som jag ställs inför vad gäller att föda ett friskt och helt barn. Tänk om det inte blir så. Jag har jobbat hårt och länge med att inse min ickeroll i det här med Theos cancer. Att jag inte hade någonting med det att göra. Det var inte mitt fel. En gång är en gång men händer det en gång till...(måste försöka släppa den tanken).

Idag mår hur som helst rygg och höft betydligt bättre. Eskil mår också ok. =) så jag kanske skulle försöka ta mig utanför dörren en kort sväng i alla fall. Besöka min ängel eller köpa det som finns kvar att köpa till bebis. Tack för att ni läser och för alla kommentarer fina vänner. Kram på er.

Håll modet uppe...

Håll modet uppe, håll modet uppe, håll modet uppe...

En ovälkommen Eskil

...och så var det måndag och måndag betyder +1 dag över tiden. Helgen har varit jätte lugn. Ja förutom i lördagskväll när vi försökte heja fram Sverige till vinst över de rödvita. Det gick ju så där. Lugnet har dock inte varit självvalt utan mer påtvingat på grund av en värkande rygg och höft. Dessutom har jag, till följd av att järnnivån gick ner som i sin tur orsakade en hård mage, fått en ny vän - hemorrojden. (Jag har döpt honom till Eskil). Visste inte att det kunde göra så ont! Hur härligt och hur mycket man än må lysa under sin graviditet så är jag trött på alla dessa små (o)trevliga överraskande biverkningar och vill bara att detta ska vara över...för den här gången.

Jag och "min man" slog för övrigt vad i helgen. Det gäller så klart kön. Jag tror på pojke och M på flicka. Den som förlorar måste planera för en helg tillsammans när bebis har blivit så pass stor att den inte längre behöver tutte dygnet runt.

Trevlig dag fina vänner!

Trevlig helg

Har inte så mycket att skriva idag men ville ändå skriva något så ni inte tror jag är på förlossningen och härjar. Nya graviditetsbiverkningar har poppat upp och sömnen påverkas negativt. Så idag blir det inget längre inlägg än så här.

Hoppas ni får en riktigt trevlig helg. Puss och kram

Torsdag

Kom precis hem från sista mvc-besöket. Bara att ta sig dit och hem har blivit lite av ett intressant projekt. Att klämma in magen bakom ratten är inte jätte enkelt längre. Allt såg bra ut med bebis och mitt järnvärde ligger återigen högt så nu kan jag inte skylla koncentrationssvårigheten på det längre.

Fick även en tid för ställningstagande om det är så att jag går över tiden. Så den 21 okt, om nu inte bebis kommit ut förrän dess, ska vi till fölossningsläkaren och kolla om det är värt att sätta igång mig. Ser allt bra ut då kommer bebis den 22 oktober. Jättelångt tills dess men bebis verkar inte ha någon brådska. Det enda jag märker av för tillfället är ett tryck uppåt och det är ju helt fel.

Dags att ta tag i den här dagen. Imorgon är det fredag igen.

Utvilad och utfrågad

Onsdag och jag vaknar utvilad för första gången på väldigt länge. Har inte haft några påhälsande förvärkar, inga mardrömmar om Anna Anka och bara varit på toaletten två gånger under natten (en rutin som jag numera klarar av utan att egentligen vakna). Lyckan är total och jag väldigt utvilad.

Igår på gymmet när jag gick med mina 15 kilos övervikt i uppförsbacke på löparbandet och flåsade kom en snäll liten farbror fram och tyckte jag var riktigt duktig som orkade. Stackarn fick sen en smärre chock när han fick reda på att bebis är väntad tills på söndag men måste ha varit väldigt pratsugen för följdfrågan blir föga överraskande: Är det första barnet? Varpå jag självklart säger "nej, andra" och hoppas att ämnet ebbar ut. "Nä, vad kul, så andra barnet är på dagis nu då", fortsätter snälla farbrorn.

Samma sak varje gång. Jag känner mig otroligt dum som låtit samtalet gå så långt men vad ska jag göra, ljuga? "Nä, han finns tyvärr inte kvar i livet. Han fick cancer", förklarar jag med en överdriven glad ton, för att inte få snälla farbrorn att må alltför dåligt över sin fråga. Som om det är min uppgift att göra. Snälla farbrorn grinar illa i vad jag tolkar som medlidande, jag grinar säkert lika illa tillbaka för att besvara hans reaktion. Man skulle kunna tro att frågorna skulle ha slutat här men nej: "Fick han cancer i magen?" Men snälla snälla farbrorn!!!

Dags för frukost. Kram kram